12 september 2010

2010:77 Mistral

Igår, på morgonen lördagen den elfte september fick jag syn på en artikel om Savennières av Jancis Robinson. Chenin blanc är ju årets druva och min hittills största upplevelse av den är ett underverk av appellationen, signerat Nicolas Joly; Les Vieux Clos 2007 (nr 94085). Vinet ifråga drack jag på en herrmiddag ute i Stockholms New Jersey tillsammans med redaktör M och två av hans kollegor. Av samme vinmakare provar Jancis Robinson Clos de la Coulée de Serrant Sec 2008 Savennières och håller inte igen på entusiasmen.

När jag därför, strax efter klockan sex i går kväll kommer in i den gamla barnvagnsfabrikens lokaler på Sockenvägen 529, lokaler som numera hyser omtalade och omskrivna finkrogen Mistral, och får syn på just en sådan flaska i vinkylen tänker jag att det måste bli ett glas av den innan kvällen har kommit till ända.

Formgivare M sitter i soffan med ett glas Entre ciel et terre Brut. Det, får jag veta, är en champagne av en vinmakare som heter F. Bedel. Pinot meunier spelar i den här bubbliga drycken en mer framträdande roll än pinot noir och chardonnay varför syran inte är lika intensiv som den brukar vara. Gula äpplen och jäst är vad som slår mig i den här förhållandevis obubbliga champagnen.

Y och hennes väninna H anländer, efter att ha promenerat fel i kvarteret, en kort stund därefter. Vi sätter oss till bords. Vår hovmästare, sommelier och huvudservitör förklarar upplägget. Det finns menyer uppbyggda av en, tre eller fem rätter. Det finns vinpaket bestående av fyra viner som följer de fem rätterna. Alla väljer femrättersmenyn, jag och M tar vinpaketet, Y och H ett par glas var.



En aptitretare. Tre tomatsorter, smörbrynta lingon, kronblad från nyponros och ugnsbakad rödbeta.

Det första vinet, som visar sig vara kvällens bästa, är ett vitt vin gjort på en blå druva, dvs en blanc des noirs. Den heter också det: Pierre Frick 2006 Blanc de Noir. Varför är då detta vin så bra? Jo för att det smakar som en extraktrik pinot gris, har toner som går åt botrytishållet och är hyggligt extraktrikt utan att vara "fett". Och så är det svalt på det sätt som bara fina viner är.


Första rätten. Under de här bladen göms en massa godsaker.

En av fjolårets oväntat positiva upplevelser i vinväg var Montirius Vacqueyras Les Garrigues. Vinhuset har en viting baserad på rousanne, marsanne och grenache blanc, Montirius 2006 Vacqueyras-Blanc, som doftar på det där lite stekta, nästan orena sättet som vissa vita cndp:er kan göra. Lacknafta, säger M. Svettig hund, säger jag. I smaken är det lite glest, inget att överblogga.


Rätt nummer två: några bönsorter, puré av bondbönor, karljohan på rabarber som smagsatts med granskottsjuice, mandel, stolt fjällskivling och grädde som innehåller vin jaune.

Alla viner serveras ur karaff på Mistral. När kvällens första rödvin kommer ut säger jag "det här är inte pinot noir!". En föga djärv gissning med tanke på tätheten hos Leon Barrat 2007 Jadis som ska passa både till svamp- och grönsakstallriken som inspirerats av Michel Gras och till lammserveringen. Vinet är från Languedoc-Rousillon och baserat på carignan, cinsault och syrah. Doften är lite vilt animalisk, smaken är större än doften och klockren till lammupplägget som innefattar hjärtmuskel.

Den första efterrätten, en yoghurtglass med fina längshyvlade gurkbitar i rullar som rymmer annat ackompanjerar ett grönt japanskt te som serveras kallt.

Efter yoghurtglassen blir det treårig prästost och en comtésläkting från Pyrenéerna. Den dricker vi ett annat vin från Pierre Frick till: 2005 Grand Cru Gewurztraminer.


Rätt nummer fem: osötad getmjölksglass. De vita, pastaliknande, tandaliknande rundlarna är tunna skivor av zucchini.

När middagen närmade sig slutet blev jag sugen på ett glas vitt av något slag. Endast ett vin, nämligen Tissot Arbois 2005 Special erbjöds. Lite oxidativa sherrytoner trots att det varken är ett vin jaune eller tillverkas som ett sådant. Clos de la Coulée de Serrant Sec Savennières skulle jag däremot varit tvungen att beställa en flaska av för att kunna smaka.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Mistral, om valet av säsongsanknutna, lokala råvaror. Om finliret med smaker. Detaljer som gösroms- eller strömmingspulvret. Preferensen för biodynamiska producenter och vinmakare. (Vill en passant bara påpeka att jag tycker att biodynamik är mumbo jumbo. Det hindrar inte att många biodynamiker framställer fantastiska produkter.) Högtidligheten när kockarna kommer ut i matsalen och presenterar rätterna. Den ödmjuka, okaxiga och sympatiska framtoningen. Den skenbara minimalismen. Med mera.
Men jag antecknade inte medan jag åt och det fanns ingen skriftlig meny. Därför - bland annat - saknas flera detaljer. Läs vad andra skriver.

Mitt intryck av Mistral är gott men jag är inte knockad. Min hitintills största upplevelse i restaurang-Sverige, Oaxen 2005, står fortfarande obesegrad.

Inga kommentarer: