Den kallas för ”hard sleeper”, sexbäddskupén som jag delar med fem andra studenter på tåget från Pekings västra station till Hohot i inre Mongoliet. Bäddarna är relativt smala. Det finns lakan, täcke och en kudde. Den sistnämnda verkar vara fylld av riskorn. Min säng är den nedersta av tre. I vardera änden av vagnen finns ståtoalett. Utanför den ett par handfat med speglar. Inget varmvatten, ingen tvål. Kupéerna är avgränsade i tågets färdriktning men sängarnas kortändar öppnar sig ut mot korridoren. Det finns inga sänglampor. Klockan tio släcks alla sovutrymmen. Jag delar kupé med ett amerikanskt par, han från New York, hon från Kalifornien, ett par tyska och några engelsktalande studenter. En av tyskarna har en flickvän från Hong Kong. De verkar trevliga, vi hälsar på varandra. En annan tysk - en spolformad, relativt lång och snaggad kille - har en t-shirt med texten ”RDA – Red Light District Amsterdam” och en naken kvinna i profil som motiv. Han pratar. Mycket. Utanför kupén sitter två irländare och en engelsman som också pratar. Engelsmannen som är från Manchester verkar sympatisk. En av irländarna får mig att tänka på högstadiet. Han svär och använder könsord i en utsträckning som jag i min inbäddade medelklasstillvaro varit befriad från de senaste 25+ åren. Inget att låtsas om. Jag sätter ändå igång Ipoden för att slippa höra. Efter en stund känner jag mig trött och bestämmer mig för att gå till sängs. När jag är på väg att somna vaknar jag av att det är fullt med människor kring kupén. Ljuset i vagnen är nu släckt. Högstadieirländaren leder en dryckeslek som går ut på att man ska kunna räkna upp saker i olika kategorier. Den som inte kan räkna upp någonting tvingas dricka. Den försiggår till en början i normal samtalston och den är nästan underhållande att lyssna till:
”Räkna upp länder i EU.”
”Är Schweiz med i EU.”
”Ja, men de har inte euro.”
”Nej, de är inte med i EU”
Eller:
”Franska författare!”
”Varför väljer du alltid sådana gay-ämnen?”
Eller:
”Amerikanska delstater.”
”Delawaara.”
”Det heter Delaware.”
”Delawaara eller Delaware, det spelar väl ingen roll”.
”OK, din tur.”
”Baltimore.”
”Det är ingen stat, du får dricka”.
Allteftersom leken pågår blir studenterna mer berusade och följaktligen mer högljudda. Den spolformade tysken sitter på fotänden av min säng, men det gör ingenting. Mina fötter får plats ändå. Däremot börjar jag känna av den sortens obehag som bara riktigt torftigt och dumt språk kan inge. Det är så mycket svordomar, könsord och plattityder som fyller luften kring kupén att jag börjar må dåligt. ”Fraternity” är det enda jag kan tänka, trots att jag aldrig varit med i en sådan. Det är mest killar som leker men två tjejer är också med. Kaliforniskan som använder bebisröst när hon pratar hörs då och då. En engelsktalande tjej ger sig också tillkänna emellanåt. Reseledaren kommer förbi och ber studenterna att lugna sig. ”Du betraktar oss som småungar, du tilltalar aldrig mig som om jag ärt vuxen, jag är faktiskt det!” Säger New York-bon som, oss emellan, inte riktigt vuxit ur sina pormaskar.
”Det finns folk som försöker sova!” säger reseledaren. Hon vinner inget gehör. När hon har gått skrattar de åt henne. Jag ligger och tänker. Ska jag säga ifrån eller inte? Funderar eller rättare sagt fegar så i nästan en timme. Till sist säger jag i lugn samtalston:
”Nu är det nog. Ni får sluta spela. Ni har försökt hålla nere rösterna men ju fullare ni blir desto gapigare blir ni. Jag kan inte sova. Det är läggdags för er också.”
Responsen är märklig. De säger nästan ingenting. Jag tror att de lommar iväg till en annan kupé. Det blir några timmars sömn på tåget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Bra rutet. Du vet väl att man i nödfall - om man är en ansvarsfull person - får använda repliken: "Blir ni inte tysta nu måste jag ringa hem till era föräldrar. Jag är lärare." ruggigt effektivt.
Hursom; är de inte märkliga alla dessa elaborerade lekar som går ut på att om man gör det ena eller andra "tvingas man dricka". Leks ju bara i sällskap där alla vill bli fulla. Så vad är grejen? Kan i sammanhanget berätta att jag själv, med liv och löust, deltagit i säketr tio olika varianter, men den där var ny.
Ja, bra sagt! Jag älskar folk som säger ifrån till stimmande, stojande ungdomar. Jag har själv agerat surtant några gånger och det har bara gett mersmak. Tyvärr har mina kontrahenter inte varit så lugna i reaktionen som dina, men det var nog inte jag heller. Ska prova samtalston nästa gång.
Underbart! Underbart beskrivet och underbart vuxet agerat.
Skicka en kommentar