Lördagen 2/6 kväll

En nyöppnad restaurang. Eller, rättare sagt, flera nyöppnade restauranger. På parkeringsplatsen unga människor i hattar som visade oss vägen. Uppför nakna betongtrappor med skräp på varje avsats till den jättelika toppvåningen med flera restauranger. Hälften av borden omgärdade av modeller. Vi var bjudna till den mediterrana delen. Champagne med hallonbitar som välkomstdrink. Sedan en buffé med medelhavsinslag. Det var gott. Pizzarappade valv, trevligt norskt värdfolk. Maten var gratis, drickan skulle vi betala själv. Men, norrmännen förklarade att de skulle ta den också. Jag är inte en ond människa. En ond människa är en dum människa. Som inte tänker framåt. Och följaktligen beställer det dyraste. Som om det inte fanns en morgondag. Som om det inte fanns en morgondag med framtida relationer med who knows who. Men jag är inte ond, jag har bara sovit lite dåligt den senaste delen. Alla frestande Dr. Loosenflaskor innanför glasrutorna kunde inte slita mig bort. Bort från mitt samvete. Jag beställde således det billigaste. En chardonnay från Navarra som vid första sniffen doftade just chardonnay, det vill säga tandlagningsmaterial och dygnsgammal ananas. Men efter en knapp minut i glaset förvandlades till oxiderad abomination. Förläggaren som satt mitt emot utbrast: "What is this??". Jag tvangs motivera mitt taskiga val. Sedan blev jag sugen på rödtjut. Servitören, en ung man med framtidsutseende och italiensk brytning, frågade: "Which countries do you prefer?". "I don't prefer countries, I prefer quality" sade jag. Den mörkaste delen av min själ, den som förstör en annars så trevlig kväll genom att tvångsmässigt och arrogant proklamera preferens/aberration hade alltså tagit sig ut ur den förseglade lådan i källarförrådet på Åsögatan 102 och bestämt sig för att göra mig sällskap i Block 8, Peking mer än 800 mil hemifrån. Och som vanligt, på sedvanligt Daniel Olssonskt o-PR-mässigt sätt, dessutom bestämt sig för att förutom att säga: "Vilka länder är representerade?" markera på det ointressanta sätt som bara namngivne exilbloggare finner mäktigt, att den står över kategorier som geografi och hyfs. Min gode vän J som förutom en mensamässig intelligens även ståtar med ett gott omdöme tog mig inte i örat när vi lämnat stället. Vilket torde betyda att jag inte brännt alla skepp.
Behöver jag skriva att min kombo övertygade mig att följa med till "Pure Girl Bar" i Sanlitun där jag inte hade något att göra?

Bilden: de Dödahavs-salta grissini som vi kunde äta om vi ville.