意大利 饭 - Mat från landet som ser ut som en stövel

Vad har timat? En sådan fråga kan endast en akademiskadad överårig student ställa. Tänk om man istället kunde fyra av lite slängig krönikörslingo. Ha lite flyt, krydda med englishisms och lite samtida ordbruk. Tänk om. Men, man är den man är. Man skriver den man skriver. Som fostrad i det sena 80-talets studentnationsprosa kan man aldrig bilda om sig. Så det blir den gamla vanliga skalligheten. För att komma till kvällens ämne; vilket land tänker ni på om man nämner taskig sophantering, fotbollsdyrkan av exorbitanta mått och en av världens mest seglivade religiösa institutioner? Lufttorkad skinka, giftskandaler och dyrbar underjordisk svamp. Opera, pepparkvarnar och blodsbandsorganiserad brottslighet? Just precis. Landet som sträcker sig från Alperna i norr till...
Det där blev väldigt segt så jag byter spår. Ikväll var det wàiguóréns only. Det låter kanske mer apartheidaktigt än det var. Men schweiziska tillika havande stjärnjournalisten M hade sin pojkvän på besök och hade endast bjudit in klasskamraterna. Och J med flickvän W. M slutade i fredags och i morgon lämnar hon stan för muren vid Badaling. Vi träffades på en restaurang som bär namnet Annie's. Den ligger 3700 grissinilängder norr om skolan. Jag och mina favoriter i klassen, mexikanska W och australiska Y, delade på en taxi dit. En Pekingtaxi färdas för övrigt i rusningstid med en hastighet av 14000 grissinilängder i timmen. Annie´s meny överaskar ingen. Men det är inte heller meningen. Annie's koncept är att få västerlänningar att känna sig hemma genom att påminna om de skolboksmässiga krogar som serverar pizza, saltimbocca och tiramisu i hemlandet. Och hade jag varit i hemlandet kanske mitt vanliga ständigt missnöjda jag vädrat sitt tryffeltryn och anat odåd. Gastronomiska sådana alltså. Typ klagat på mängden smält ost typ. Och de omogna tomaterna. Men inte ikväll. Jag blev fullständigt lycklig av bruschettan, lasagnen och tiramisun. Basilikan, mozzarellan och peston. Rödvinet och grappan gjorde naturligtvis sitt till. Köket från landet som sett ricottan och parmigianon födas får mig att känna mig som den upplänning, stockholmare och europé jag är, när jag befinner mig mer än 700 mil därifrån vill säga. För övrigt kan jag inte längre läsa nätdagböcker med det vanligaste adress-suffixet här i folkrepubliken. Saknar därför alla medbloggande systrars och bröders dagsverken. Liksom prosecco på glas.

Bilden: ett rustikt rödtjut som gjorde oss sällskap måltiden igenom. Smakade bonnigt och rättframt. Lite gödselstack och röda bär blandat med genomspolat ekfat. Helt okej. Vet faktiskt inte vilka druvor som pressats till att medverka eftersom jag inte brydde mig om att läsa flasketiketten på baksidan. Har uppenbarligen lagt av mig. Jösses.