25. Då vill jag skråla La Grola!

En gång såg jag ett tendentiöst samhällsprogram i en av public service-kanalerna som handlade om den här kommunen. En vältalig moderat i kommunstyrelsen, kanske var han dess ordförande, sade att de redan väldigt låga skatterna skulle ner. Ännu längre ner. Moderaten hade ett diskret skägg som stänkte i grått, han var gänglig, hårsäckarna ovanför pannloben - som man kunde spegla sig i - hade sedan länge slutat producera keratin och han höjde aldrig rösten över den stilla samtalsnivån. Han verkade pålitlig som ett styrdokument. Och lika charmerande.
Eftersom jag aldrig kan minnas ett resonemang, knappt ens ett modus ponens, så kommer jag inte ihåg vad programmet handlade om. Mer än om någon vägsträcka som måste breddas för att inte vara direkt livsfarlig. Och att invånarna längs vägen skulle betala ur egen ficka för att det skulle göras. Eftersom det inte fanns några skattemedel. Nåja, vägbreddningen skulle bara kosta som en låda Haut Brion, knappt ens det, och det har man väl råd med om man bor här.
Nåväl, eftersom hela mitt liv bygger på motsatsen till guilt by association, så har jag sett till att känner trevliga övre medelklassare som har bosatt sig här. Inte mindre än tre hushåll kan jag räkna som bekanta. (Eller möjligen fyra om man inkluderar damen med det japanskklingande efternamnet som hyrde ut rum åt mig när jag, 40 år gammal, befann mig mellan bostäder i ett fåfängt försök att flytta till Malmö. Det var min andra flytt som aldrig blev av. Den första var San Francisco.)
Molnen är låga i kväll. De är grå och de färdas fort. Regnet stänker på laserjollen i trädgården och jag har sjungit Taube med far i huset. Naturligtvis Fritiof i Arkadien. De tre sönerna har försökt etablera en inbördes hackordning före, under och efter middagen som för övrigt var en utmärkt lasagne men som jag just smet ifrån. Jag bidrog med en fantasilös men, som det visade sig välkomnad, salladsdressing.
Fick ett mejl från den före detta Falunbon herr Nilsson ikväll. Herr Nilsson såg jag senast på Folkhemmet någon gång under förra seklet. Sedan blev han i tur och ordning gift och far. Han försvann ur min sfär. Mejlet var hursomhelst fullt av entusiasm över vår speedade Kina-serie. Jag blev glad och tog lärdom. Och gladdes över att ha fått kontakt med herr Nilsson igen. Lärdomen är: tala alltid om för dina medmänniskor när de gör något bra! Det mår alla gott av. Tack, herr Nilsson. Jag var helt enkelt tvungen att skåla. I La Grola.

La Grola (nr 42334), 149 kr

PS. I morgon ska jag till Redaktörn och inviga hans vinkyl. I samma kommun. DS