31 augusti 2008

36. Vinlusen - på allmän begäran med (för mycket) content (eller innehåll som det också heter).


I morgon är sommaren slut. I morgon är det den första september. Jag hade hoppats att jag skulle veta lite mer om min resa till Kina idag. Men det kom aldrig något mejl eller telefonsamtal.
Igår morse tog jag tåget till Stockholm där A och H hämtade upp mig för vidare färd söderut mot Tyresta. Vi stannade på Lundagatan där K och T hoppade in i bilen. A och H har skaffat en borderterrier. Nio månader gammal, nyfiken och pigg. Namnet minner om maltdryck i ett av Medelhavsländerna. Jag håller på anonymiteten, även hundarnas. Solen sken över Audin på Nynäshamnsvägen. Vad vi pratade om i bilen kommer jag inte ihåg.
I Nationalparken tog vi av till höger från huvudstigen. Soppar, tickor, kantareller och trattisar - det fanns av allt. Mycket i gott skick också. Jag hade ingen korg men spanade efter fruktkropparna så gott jag förmådde och gav K de som jag hittade. Mest pratade jag.
Borderterriern hölls naturligtvis kopplad. Senare mötte vi några andra hundägare. Deras ettriga jycke sprang fritt vilket jag påpekade för kaxiga K som hade civilkurage att ropa det åt ägarna. Och hota med att vi skulle ringa till polisen om de inte hörsammade.
Många hundägare är korkade. Många betyder varken alla eller de flesta. Men det finns tillräckligt många dumma hundägare för att det ska vara värt att gnällblogga om. De här ägarna käftade inte emot utan lovade att koppla byrackan genast. Men att de bara chansade på att det skulle vara OK att ha en okopplad hund i ett Nationalpark!
Innan incidenten med hunden inträffade så hade vi fikat två gånger. A hade bakat en bullfoccaccia, K och T hade med sig matiga surdegssmörgåsar. De senare åt vi på toppen av en vinterlavsklädd stenhäll, det var sommarens näst sista dag. Solen värmde.
Vi var åter i stan vid fyratiden. Jag blev skjutsad till lägenheten här på Reimersholme där jag läste lite i Godnatt, min älskade av Inger Frimansson. Välskriven, gör-ont-litteratur. Sedan jobbade jag några timmar. Gick till Hornstull och tog mig till Medborgarplatsen. På Götgatan träffade jag J som bodde hos mig i Peking under en vecka i fjol. I perioden med min olyckliga, kinesiska kombo som gjorde livet till ett helvete. J:s besök, som var oväntat, blev en av den sommarens höjdpunkter. Jag hade träffat honom tidigare men vi stadfäste vår vänskap där och då. Ser jag det som. Han hade dessutom hjälpt min bror att kvittera nycklarna av den koleriske och misstänksamme hyresgäst som bodde i min senaste Stockholms-lägenhet. Jag hade lovat honom en middag som tack för hjälpen. Och himlen därtill som har Stockholms vidaste utsikt inom tullarna ligger på toppen av det studentbostads- och galleriakomplex som i folkmun fortfarande kallas för Skatteskrapan. Inredningen är lite flygplatsanonym tycker jag och har säkert skrivit det förut här i bloggen. De blandar bra, starka och framförallt dyra draijor. J hade blivit chef. Vi skålade i cocktailglasen. Över det och över att vi äntligen sågs.
Därinne var många unga och snygga. Jag kände mig som resten men utan att deppa över det. Den egna åldern börjar bli påtaglig. De grå stråna blir fler och fler.Intressena förändras. Om inget annat än Stockholms nöjesliv kunde jag bry mig mindre kände jag när jag bläddrade i På Stan häromdan. Endast Bengt Ohlssons krönikor roar mig nuförtiden. Men så är vi också nästan jämnåriga.
I'm not in love spelades i en soulig version som jag aldrig tidigare hade hört. Andra versioner av befintliga låtar är alltid välkomna i mina öron. Eftersom jag redan har hört allt annat som är bra. Nästan.
Vi tog hissen ner och tittade in på restaurangen Imperiet som låg i en annan del av samma komplex. Menyn var sorgligt konventionell. Det var glest med folk och vi bestämde oss för att dra vidare. Vi valde den lilla krogen Sardin. Därinne satt bland andra Alexandra Pascalido och åt med en man. De hade en liten flaska champagne i en hink. Jag tjuvlyssnade inte. Jag och J pratade. Han över en öl till sin förrätt, jag över två snabba cava-glas till mina stekta sardiner med grönsås. God grönsås. Vi tog båda oxkind med kantareller och grönsaker till varmrätt. Kantarellerna var fantastiska. Smörkoleaktiga! Vi fick köpa den sista Amaroneflaskan för en femhundring. Det var samma sort som den gode Redaktörn bjudit på tidigare i sommar.
Mitt omdöme försvann väl med det andra glaset av Valpolicellamusten. Försöke messa L något om camembert. Eftersom varken u-,j- eller n-tangenterna fungerar på min Palm Treo 680 så blir mina mess inte så intelligibla.
Dumt nog beställde jag ett så kallat kaffepaket med calva och tryffel. Jag berömde köket för kantarellerna, betalade, dricksade och så drällde vi ner till Snotty. Där stod Johan Murén som vi pratade med. Johan Murén har bra frisör(er) slår det mig. Trevlige Andres jockade.
När jag vände ryggen till hade J beställt en gimlet som jag utan att tveka satte i mig. Skulle ta upp smartfånen och messa igen när jag upptäckte att stylusen saknades. Det här får mig att tänka på Steve Jobs som under den första Iphone-presentationen 2007 frågade sig vem som ville ha en stylus. "Man tappar bort den!" Jag tyckte att det var trams men efter en draja, två glas cava, en halva amarone och lite calva så gör jag ju bevisligen det. Tappar både stilen och stylusen. Sprang tillbaka till Sardin och frågade hovmästaren om han hade sett något som delvis liknade innanmätet i en kulspetspenna. Han började rota i en kartong och se! Där fanns den, min kära stylus. Jag hävde mig över bardisken, tog hans huvud i mina händer och gav honom en puss på kinden. "Det här är pinsamt men jag gör det ändå" tänkte jag.
Sprittande sprang jag åter till Snotty.
Vid halv tolv satte jag mig i en taxi på Götgatan.
Jag (burdust): Du är från Turkiet va?
Chauffören (vänligt): Hur kan du veta det?
Jag (självgott): Jag känner igen ett turkiskt namn! Jag älskar Istanbul!
Chauffören (vänligt): Det är en fin stad. Men dyr. Många har inte råd att bo där.
Taxin var framme. 142 kr. Jag betalade och gick in i lägenheten. Försökte blogga utan att få något vettigt skrivet. Vilket uppmärksammades redan vid niotiden i morse. Sprit är dumt och dyrt.

Svamparna på bilden plockades inte.

Amarone Classico (nr 12363), 174 kr

3 kommentarer:

lisa sa...

Ja, messet om camenbert var helt obegripligt. Har du funnit klarhet?

Space babe sa...

Tihi, kul inlägg.

Frågade du Johan Murén om det var han med sällskap jag såg?

Smakar amarone som tokajer ungefär?

Anonym sa...

Nu börjar det likna nåt. Innehåll, det ordet är väl nån slags tyska ursprungligen, eller?
kb