Idag är det 200 år sedan Charles Darwin föddes. Det finns människor som inte vet vem Darwin var. Det finns de som vet vem han var men tror att det han kom fram till är lögn. Det finns de som lever hela sina liv utan att tänka evolution. Tänka sig.
I senaste the Economist finns det siffror från 2006 över hur utfrågade i olika länder förhåller sig till evolutionsteori. De utfrågade kan svara att de tror att den är sann, att de är osäkra eller att de tror att den är falsk. I fråga om andel människor som tror att den är sann toppar islänningarna listan, följda av danskarna och svenskarna. På 18:e plats i listan ligger USA, på 19:e Turkiet. På vetenskapsnytt kan ni läsa mer om Darwin och hitta länkar.
Ibland är det bra att rensa. Jag hade skrivit ett riktigt långt inlägg där jag öste mitt förakt över tankeslöa åsiktsmakare som tjatar om Jante och den svenska avundsjukan. Som om begreppen hade någon som helst relevans 2009. När jag ändå var i farten tipsade jag om att ordet lagom skulle kunna användas för att beskriva den svenska nationalkaraktären. Om nu någon tankenasare skulle vara i behov av ännu en kliché som passerat bäst före. Jag tackar Ensamma morsan som genom den här länken bidrog till min inspiration och K för en länk till en artikel i Göteborgsposten. Men som sagt, mitt inlägg blev inte bra. Så jag tog bort det.
I Newcastle bildades under 80-talet gruppen Prefab Sprout. Jag har nästan följt dem. Favoritskivorna är Steve McQueen, Protest Songs och From Langley Park to Memphis. Jordan the Comeback och The Gunman and Other Stories har jag knappt hört. I bästa och i de flesta fall håller sig frontmannens, Paddy McAloon, melodier sig på rätt sida om schmaltzgränsen. På Andromeda Heights användes dock saxofon i några låtar på ett sätt som skämde anrättningen. Det är bekräftat att gruppen kommer med en ny skiva i år: Let's Change the World With Music - The Blueprint. Varför skriver jag då om detta? Jo för att en terabyte-stor hårddisk nyligen kom in i hushållet. På den finns Paddy McAloons soloskiva I Trawl The Megahertz från 2003. När den kom så ägnade jag den inget intresse tyckte att den verkade, tja vad ska jag säga, inåtvänd. Den är i själva verket njutbar. Och pretentiös.
Det har regnat idag. Jag frågade en taxichaufför om det även regnat utanför huvudstaden. Han sade att det hade gjort det. Det är något fel på elementen i vår lägenhet. Portvakten och ett par hantverkare har varit här halva dagen. Jag passade på att arbeta hemifrån och förlade också lektionen i kinesiska hit vilket fungerade för min lärare eftersom hon också hade andra lektioner i huset.
Jag sprang en halv mil framför en teveskärm som visade en romantisk komedi med Ben Stiller och Malin Åkerman. Såg för lite för att veta om den höll i de inledande scenernas förhållandevis oförutsägbara humor. Apropå romantiska komedier är det Alla hjärtans dag på lördag. Jag firar den inte. Eftersom jag har vit månad kan jag inte antifira genom att dricka mig oredig och bitter på någon franskt bubbel heller.
Sedan åkte vi till den franskvietnamesiska restaurangen Muse och åt kycklingvingar, kycklingcurry, biff med citrongräs (i själva verket köttfärs), vårrullar och papayasallad. Vietnamesiskt kaffe till efterrätt. Muse har varit bättre. Några salladsblad slokade. Några rätter anlände för snabbt. Men det var okej. Och just det, Muse ligger vid Chaoyangparkens västra port. När ni ska dit säger ni "Chaoyang Gongyuar Ximöör". Ungefär.
Bilden: Uppsala 20081227
1 kommentar:
Jag tycker att problemet är att det finns något annat som misstas för jantelag eller missunnsamhet. Eller så är det helt enkelt olika, i varandra inglidande sidor av samma sak. Och det är den svenska känslan för rättvisa.
Jag tror absolut inte att den har med ursprung eller geografi att göra men kanske med den historiska bakgrunden att vi i det svenska samhället kommit att förvänta oss rättvisa.
Jag tycker klart att artikeln i GP hade en bra poäng: ordet jantelag används felaktigt idag. Jag ska själv fundera över hur jag använt ordet. Och kanske läsa om Sandemose men jag är så gruvligt rädd att bli besviken vid återseendet av den Felicia som fascinerade mig så en gång.
Jag försökte skriva om det här med rättvisepatos och missunnsamhet på Newsmill i samband med köttfärsskandalen. Att missunnsamhet har en bra sida tolkat i sin bokstavliga mening. Det är inte fult att missunna folk saker de inte har förtjänat.
Men artikeln blev tyvärr missförstådd. Delvis pga en tendensiös rubrik och ingress. Och möjligtvis, eem, för att jag skrev den under grav tidspress.
Nu håller jag på att bluddra bort det här så jag skickar ett mejl istället. Du fick mig att tänka!
Skicka en kommentar