18 juli 2011

2011:34 Gertrud och enhörningen

Söndagmorgonen den tionde juli är molnig med lätta regnstänk. Min cykel som senare dag ska få ett namn men än så länge bara heter Cannondale någonting är tungt lastad. Fyra packväskor har i år fått sällskap av ett tält på 3,5 kg. Det känns både nerför i Gröndal och uppför på Västerbron. M/S Mariefred avgår från Stadshuskajen kl 10 och anländer Mariefred 1330. Ombord är huvudsakligen pensionärer och utländska turister. En ung, tysk man i fjunårsåldern, dvs han kan vara mellan 16 och 20 år gammal, ska också cykla. Men åt Trosahållet. Jag äter matsäck under båtfärden. I fjol åt jag en varmrätt som serverades ombord. Eftersom den verkade ha varit hos en producent av halvfabrikat innan den hamnade i ångbåtsköket så bestämde jag mig för att snåla den här dagen. Mitt vägmässiga mål för dagen ligger i Eskilstuna. Mellan Mariefred och Strängnäs går en väg mer eller mindre parallellt med den för cyklar förbjudna Europaväg 20. Det är en förhållandevis enformig väg som bara kurvar sig måttligt mellan fälten.

Mot infarten till domkyrko och regementsstaden hör jag hur någon ropar "Daniel" och det visar sig vara matbloggande A som bor i staden sedan en tid. Jag cyklar längs vattnet för att sedan vika av in mot stadens centrum. Nära hamnen finns ett torg med flera fik. Där sitter folk, stadsbor eller turister vet jag inte, och röker över kaffekopparna. Jag äter en chokladboll som nog har varit smält och frusit en eller flera gånger till mitt kaffe. Den smakar som Delicatos produkter gör. Och efter ett par mils cyklande kan det vara godtagbart.

Ut ur stan tar jag mig mot den gamla Eskilstunavägen. Den går stundtals även den parallellt med E20 men känns mer lättcyklad än sträckan mellan Mariefred och Strängnäs. Ett regn vars början och slut jag trampar mig igenom känns som en svalkande dusch. I Kjulatrakten messar jag värdninnan att det är elva kilometer kvar till staden. Jag köper en lågkaloricola av killarna i kiosken som senare föreslår att de ska fylla den tomma flaskan med vatten åt mig. "Cyklisterna som kommer förbi här ber oss alltid att göra det".

Genom och nästan ut ur Eskilstuna har jag tagit mig när jag hittar till huset med stort H. Värdinnan hälsar mig välkommen och sätter ett glas prosecco i handen på mig. Förutom mig har huset åtta gäster. Nästan samtidigt som jag fått glaset med bubbel i handen frågar värdinnans far mig om få bubblor i en crémant de bourgogne är en defekt. Jag vet inte vad jag ska svara, cykeltrött och oflexibel i mitt sätt att använda hjärnan som jag tycks ha blivit.

Av de som befinner sig i och kring huset är nio barn. Det är liv och rörelse! Vi sitter ute på en altan, sexton personer, och äter en god kycklinggryta och dricker en chardonnay till den. Vi leker "en ska bort". Fyra plastdjur visas upp, däribland en enhörning. Den skulle bort men inte för att den inte finns utan för att den till skillnad från de andra djuren bara har tre ben av fyra i marken. Någon, jag tror att det är värdinnans syster, föreslår att min cykel ska heta "Gertrud". Det är taget. Jag känner ingen som heter så, och det är ett fint namn.

Gertrud är dyr och jag vill inte att någon rövar bort henne från trädgården under natten. Värdinnan låter mig ha henne i rummet där jag bor. Hur det ser ut kan ni se här.

6,4 mil blev det den första dagen.  

2 kommentarer:

Lotten sa...

Nämen det låter ju som om vi hade det riktigt trevligt!

Välkommen tillbaka när som helst!

en djefla man sa...

Psykedelisk lattjolabanlåda i Schleich- och Eskilstunatappning!