19 juli 2011

2011:36 Ack Värmeland

Tisdag 12/11. Jag sov oroligt i tågkupén och vaknade, trots att jag hade ögonlappar, tidigt av solen. Vandrarhemsfrukosten skulle serveras vid åtta.  Jag gick till teverummet och lyfte ut Gertrud och låste sedan henne vid det anvisade cykelstället. Efter morgongymnastik tog jag ett dopp i Norasjön.

Jag kom iväg från vandrarhemmet vid halv tio. Dagens slutmål var Karlstad där det finns ett föredömligt samtida vandrarhem med kortbetalningsmöjligheter och koder till ytterdörr och nyckelskåp. Det betyder att man kan komma när man vill.

På vägen till Karlstad skulle jag passera Grythyttan, Filipstad och Molkom. Den första sträckan, 42 km till Grythyttan, hade några fina sjöar vid sidan av vägen. När jag var i höjd med Grythyttan var det tid för lunch.

Rårakor med stekt fläsk var dagenst tips. Serverades i kantinen och var det godaste vägmålet. Någon kilometer norr om Grythyttan började väg 63 mot Karlstad. En mil in på den började ösregnet. Jag drog på mig regnstället och satte på Maria Wetterstrands sommarprat. Landskapet var backar uppför och nerför, mest uppför. Så anlände jag i Filipstad och hade börjat lyssna på Beate Grimsrud när Wetterstrand var färdig.

Det fanns en reklamfilm för OLW där en man med kraftig dialekt påstod sig ha blivit ombedd av en släkting från just Filipstad att medverka i reklamfilmen eftersom släktingen ville ha någon som pratade stockholmska. Det är mer än 20 år sedan och det enda jag kommer att tänka på vad gäller Filipstad. Den var dessutom lite rolig.

Det kan jag inte säga om den värmländska småstaden. Men personalen på fiket var vänlig. Regnet hade fått mig nerkyld, himlen sprack upp och jag hade återfått värmen när jag återupptog trampandet.

(Något dygn senare hade kvällstidningarna ett mord som begicks där på löpet.)

När Grimsrud hade tagit slut började jag lyssna på gamla lördagsintervjuer. Maud Olofsson är en märklig människa som tycks ha en autopilot inkopplad under intervjusituationen. Nästan som Tobias Billström.

En kemist som en gång för 26 år sedan labblärare på en kurs jag läste bor med fru och dotter utanför Karlstad. Jag har träffat honom flera gånger sedan dess och vi är vänner på Facebook. Eftersom han hade statusuppdaterat om en nybyggnad skrev jag att jag hade vägarna förbi Karlstad. Han bad mig att kontakta honom om jag hade vägarna förbi Molkom eller Deje. Jag ringde och fick en vägbeskrivning. Han frågade mig också vad jag ville ha. "En stunds umgänge och kopp kaffe" sade jag.

Om väg 63 mellan Filipstad och Molkom var tråkig och biltät var avtagsvägen mot Mölnbacka och Deje desto finare. Den ringlade sig genom den backiga jordbruksbygden och överraskade ständigt med små byar och utsikter.

Kemisten och hans hustru fysikern bor med treåriga dottern i ett stort, fint, rött hus. De bjöd på små pizzor med parmaskinka och nyplockade kantareller. Eftersom jag skulle fortsätta min färd avböjde jag alkohol och fick kaffe. Kemisten visade sedan hur jag skulle ta mig till Deje varifån man kan cykla raka spåret bokstavligen till Karlstad. Cykelbanan är nämligen en asfalterad banvall som fått namnet Klarälvsleden och går mer eller mindre rakt till Karlstad. Klarälven, detta kraftfulla vattendrag, passerade jag ett par gånger eller cyklade parallellt med under den tre mil långa färden till Karlstad.

Att cykla på kvällen är att andas in lukten av blött vete och fuktig granskog. Att i ett sovande bylandskap se hur det lyser i stugor och hus, på avstånd höra en gasande crossmotorcykel eller en sjöfågel sjunga.

Strax före midnatt kom jag in i Karlstad vars upplysta fasader återspeglades i vattendragen.  Passerade ett torg där människor ännu satt vid uteserveringarna. Vandrarhemmet som är en gammal regementsbyggnad ligger i västra delen av staden. Vid halv ett hade jag fått in packningen och Gertrud i rum 204.

16,4 mil blev det.

1 kommentar:

hemligamorsan sa...

Nils Ferlin kom väl från Filipstad? Tror att han sitter staty på en bänk i parken iaf.