Det är en väg som trafikeras mer än gamla vägen mellan Strängnäs och Eskilstuna. Stora lastbilar och långtradare förekommer. Vägrenen är obefintlig men jag erfar att bilisterna håller avståndet när de kör om. Det är ängar, sjöar och skogspartier längs vägen. Jag har bestämt att jag ska vara i Smögen torsdag kväll. Det innebär att jag inte hinner stanna för att titta på sevärdheter. Stora Sundby som jag passerar lär vara sevärt. Det är soligt men inte för varmt.
Jag cyklar norrut en knapp kilometer på väg 56 mot Kungsör. Den är hårt trafikerad och bör undvikas av cyklister. En mindre väg mot Arboga, som jag har tänkt att pausa i, är betydligt bättre. Jag passerar under linbanan som en gång användes för mineraltransporter och, enligt en bekant, efter nedläggningen planerades som turistanläggning.
Börjar bli kaffesugen men ingenstans längs vägen serveras något i fikaväg. Loppmarknader finns det några stycken. Den cykelburne turisten har inget att hämta på loppmarknader. Eller, rättare sagt, inget att hämta hem loppisfynden med. Jag stannar alltså inte.
Infarten söderifrån mot Arboga är en lång nerförsbacke som får rejäl fart på Gertrud. Jag har en föreställning om att Arboga ska vara en kafétät stad där man serveras kaffe ur porslinskannor och äter hantverksskickligt utförda bakelser vid bord med manglade dukar. Kanske spelas också stråkkvartettmusik på konditorierna med fönstrena öppna mot den porlande ån. Nu ska jag bara välja det bästa av dessa. Stadskärnans utsträckning är begränsad så det bör gå fort att hitta idealkaféet. Jag ömsom leder och cyklar längs gatorna. Pizzeria, kebab, lösgodis, V75 men inget konditori.
Stationen, tänker jag. Där måste det finnass ett fik. Det finns ett fik som ska stänga om en kvart. Självservering av kaffe, havrekaka och dajmbiskvi från Delicato(?) och Mix Megapol i högtalarna.
Dagens slutmål är Nora. Där ska jag bo på STF:s vandrarhem. Det stänger kl 21 och man betalar kontant. Föreståndaren kan vänta på mig i en halvtimme efter stängning. Jag har lovat att höra av mig.
Ut ur Arboga cyklar jag fel, jag följer nämligen skyltarna mot väg 249 som visar sig leda till E18- påfarten. Får vända in mot staden igen och hitta den gamla vägen mot Fellingsbro vilket är enkelt.
Återigen en rak, effektiv och därmed förhållandevis tråkig väg. Jag sätter igång mp3-spelaren och börjar lyssna på sommarpratspodcaster. Först ut är en bloggare som kallar sig underbara Clara. Hon är känd men inte för mig.
Att cykla handlar om att vilja och att vara envis. Att stoiskt finna sig i att det är 23 km till närmaste etappmål. Men likväl är det trist ibland. Då kommer podcaster och musik väl till pass. Och jag hör trafiken bakom mig genom lurarna. Underbara Clara är klar när jag har kommit till Fellingsbro.
Där stannar jag, tar en bild för Facebook och skriver: "Fellingsbro, 42 km till Nora".
Nästa gula klutt på kartan är Frövi. Jag börjar lyssna på Göran Gudmundssons sommarprat när jag kommer in i orten. Betydligt mer intressant än underbara Clara. Jag jämför äpplen och päron, medges.
Utanför Frövi ringer jag vandrarhemmet i Nora och berättar var jag är. "Då har du bara en halvtimme kvar!" säger föreståndaren. "Jag cyklar" säger jag. "Skulle tro att jag är framme senast halv tio".
Väg 50 som bland annat går mellan Örebro och Lindesberg är hårt trafikerad men har en bred vägren där jag känner mig säker. En nerförsbacke vid avfarten till 244 gör att Gertrud kommer upp i 43 km i timmen. Luftmotståndet från packväskor bromsar förmodligen upp. Det har nu blivit kväll och fukten börjar kännas genom kläderna.
Jason Diakité aka Timbuktu sommarpratar. Väg 244 går i nordvästlig riktning och jag har solen i ögonen om jag inte tittar ner i asfalten.
Nora är en liten stad vid en sjö. Ortens mest kända namn är Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange. Det finns affischer både för föreställningar och promenader med anknytning till deckarförfattaren. Det är också en ort där det en gång fanns en näring, föreställer jag mig. En näring grundad på naturtillgångar. Varför annars dessa ståtliga hus från förra sekelskiftet, varflr annars denna stationsbyggnad?
Vandrarhemmet utgörs av gamla andraklassvagnar. Med "gamla" menar jag att de är av en typ som användes så sent som på 1980-talet.
Jag checkar in och får veta vilken kupé jag ska bo i. Den vetter österut, mot sjön. Det innebär att solen kommer att lysa rakt in på morgonen.
Föreståndaren visar också var jag kan ställa cykeln. Det är ett cykelställ utomhus. Låser där tillfälligt.
Eftersom det har gått nästan fyra timmar sedan jag åt är jag hungrig. I en sådan här stad finns det säkert en krog som serverar inkokt forell med färskpotatis och någon gräddfilsbaserad sås. Jag ser pizzerior och en korvkiosk. Nästan allt har hunnit stänga. I en hotellbar ger de mig, trots att jag vill betala, en matig ostsmörgås som har blivit över. Jag köper en cola och sätter mig vid ett bord på uteserveringen.
Vid bordet bredvid sitter rakade, brunbrända, muskulösa engelsmän i tajta linnen och pratar. De är tatuerade. Huliganer eller byggnadsarbetare? Inte lätt att veta. De verkar inte farliga. En i deras gäng anländer med en påse fylld av styrofoamboxar som luktar grill. Jag orkar inte fråga var han har handlat.
Tillbaka vid vandrarhemmet lyfter jag in Gertrud i teverummet innan jag lägger mig.
Det blev 12,2 mil cyklat den här dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar