8 maj 2007

En ny kursare

Idag fick vi en ny kurskamrat. Hon heter Salinas och kommer från San Fransisco. Under lunchen på ubåtsmackan bestämdes att Wendy, jag och hon - fler om någon vill - ska åka till 西安 Xī'ān nästa helg. Har redan börjat kolla tidtabellerna.
Bilden visar två elever under dagens diktamensövningar. Det är möjligt att jag redan skrivet om det, i så fall får ni ha överseende; varje morgon från klockan åtta till nio tvingas vi fram till vita tavlan för att skriva meningar som läraren dikterar. En utmärkt metod för att lära teckenskrivning. Idag gick det ovanligt bra för mig. Inte många rättningar i uppsatsen heller.

7 maj 2007

Thaikrogen i kvarteret

Provade jag i kväll. Eller jag åt en rätt. Av den utlovade basilikan syntes intet. Av det utlovade citrongräset kändes intet. Rätten smakade som på den där lunchserveringen i Nackaforums matgård. Personalen var i alla fall rar. Det går inte att döma ett näringsställe efter en rätt. Jag ska ge dem fler chanser. I lokalen satt tre norskor. Två av dem rökte sådana där långsmala cigaretter som Larissa och Olga rökte, om ni minns.

Att blanda språk

Idag åt jag, J, och Wendy från Mexiko lunch tillsammans med Audrey från Paris och hennes mamma. Audreys mamma var här i jobb, hon hade varit på olika platser i Kina förstod jag. Jag frågade vad de tyckte om den nya presidenten. De hade inga direkta synpunkter på honom. Anledningen att Sarkozy vann var att han var tydligare än Royal menade de. Ungefär som med alliansen i Sverige.* Under lunchen - på ett typiskt expatställe i Soho som heter Grandma's Kitchen - blev det uppenbart för mig hur långt bort franskan var. Jag var tvungen att böja mig igenom être (je suis, tu es osv) i huvudet tills jag kom till vous för att få fram êtes innan jag tilltalade mamman. Hade jag stått på europeisk berggrund hade det gått snabbare tror jag. Det får räcka med mandarin, engelska och svenska här. Jag och J åt hamburgare med frittar och sallad, för övrigt. Tillsammans med sukraloscola gick det loss på 52 RMB, den för mig hittills dyraste lunchen i folkrepubliken. Nu har jag förutom en eftermiddagslur suttit och gnetat med tecknen för att skriva en inlämningsuppgift om mina dagliga rutiner. När jag äter frukost, vad jag äter, när jag borstar tänderna och så vidare. Inget jag skulle vilja läsa egentligen. Dessutom är jag osäker på om man kan konstruera meningar som jag har gjort. Ska man sudda och ändra tar det en evighet att skriva ner tecknen igen. Hellre då få röda streck och lära något av misstagen. Jag har ju glosorna och uttalet att ta hand om också. Dessutom måste jag 吃晚饭 (chī wǎnfàn) dvs äta kvällsmat snart. Daisy har engelska till halv tio så ikväll blir det inget språkutbyte.

(Bilden visar gårdagkvällens soppa, den som inte höll måttet.)

*Obs! Detta är ingen värdering av politiken, bara av förmågan att tydligt få fram ett budskap.

6 maj 2007

Stamlokus

Så ser det alltså ut på insidan, mitt stamlokus. Ikväll åt jag en nudelsoppa med lamm. Den var inget vidare. Jag beställde ett bröd med köttfyllning eftersom jag alltså inte ville äta upp soppan. Och så drack jag en öl. Klockan är kvart i åtta, det har inte blivit mörkt men redan jagar fladdermössen. "Bat" är ett av de nya engelska orden som jag lärt Daisy. Liksom olika insekter: "I don't like!" säger hon när man pratar om kackerlackor och stora skalbaggar. Satt för övrigt inne hela dagen om man bortser från inköpspromenaden. Mötte Erika från Maine som tipsade om större vattenflaskor.

Lästips

Lisa tipsar om den här intressanta artikeln från Financial Times av Fuchsia Dunlop om ankägg som behandlats på ett särskilt sätt. Läs den! Jag orkar inte blogga idag.

5 maj 2007

Fredagen den 5/5

Jag brukar varken trycka på snooze eller ställa om väckarklockan men igår gjorde jag det. Så trött efter torsdagskvällens festivalande. Först klockan sju klev jag upp. Det var en liten grupp på lektionen vilket var bra. Yasmine, vår lärare, har kommit fram till att vi ska jobba mer med konversation och tal, mindre med tecken. Utmärkt. Jag, lilla blixten, japanen H och Wendy från Mexiko åt lunch på kedjan som serverar stekt kyckling enligt något recept från en amerikansk delstat. Första gången för mig. Det är nog mer hetta i de frityrsmetsinpackade kycklingdelarna här än i ursprungslandet. Men jag föredrar de gyllene bågarna, trots allt.
Jag sov middag. Sedan städade jag lägenheten så gott det gick. Jag har ingen dammsugare, bara en sopkvast med tillhörande skyffel. Maggie, som blir av med lägenheten om en vecka, kanske ska flytta in här och bo på soffan i vardagsrummet. Förutsättningen är att jag får tag på ytterligare en nyckel och att hon får tag på en avskärmningsvägg. Hon och Daisy kom hit vid sjutiden för att titta på lägenheten. Maggie tyckte att den var bra. Senare frågade jag henne om hon är slarvig eller ordningssam. Jag får lita på hennes svar. Daisy hade berättat för en gänglig engelsman som heter Ben, bär bandana och är hälften så gammal som jag, att vi skulle äta på mitt stamhak, Sha'anxi-krogen här i kvarteret. Ben i sin tur hade tipsat tre av sina limeypolare. Slovaken Brian dök också upp. För mig blev det den sura soppan med dumplingar och ett bröd med köttfärsfyllning. Bra som vanligt. Sedan gick vi till DVD-affären där jag köpte en film. Samtidigt köpte jag "Pocket Symphony" med Air. Två CD i förpackningen. Bonusmaterial! tänkte jag.* I affären bjöd Maggie på pastiller som en av engelsmännen bäst beskrev smaken på: "som doftpuckarna i urinoarernas rännor." Jag behöver inte tillägga att vi wàiguórén var samstämmiga i vårt omdöme, till kinesiskornas ohöljda förtjusning. Britterna skulle hem till Ben och förfesta för att senare ta sig till en klubb som heter Tango. Jag kände mig för seg för att hänga på så jag gick hem. Eftersom jag ser alla filmer senare än alla andra såg jag Brian Singers "Superman Returns" med Brandon Routh först igår. Den var på engelska. Jag roade mig med att försöka läsa så mycket av de kinesiska textremsorna som möjligt.

*Om man räknar danska Olsen Brothers som bonusmaterial så stämmer det.

4 maj 2007

Tack för det.

Ett sätt att gratulera någon på födelsedagen i det här landet är att säga:

祝你生日快乐!

Omskrivet i pīnyīn* blir det: "Zhù nǐ shēngri kuàilè!" Meningen är rakt översatt: "Önskar dig födelsedagslycka". Inget konstigt i det. Sista tecknet, som fristående uttalas lè, betyder bland annat just lycka. Men vänta ett tag, har jag inte sätt samma tecken i ett annat sammanhang? Musik heter 音乐. Omskrivet blir det yīnyuè. Det betyder att 乐 kan vara lè eller yuè. Jag frågade vår lärare - Jasmine - om det var vanligt att samma tecken kunde ha två helt olika uttal. Det förekommer, sade hon. Dessutom finns det tecken med tre helt olika uttal. Tack för det, jag tyckte redan att tecknen var tillräckligt krångliga.

*Pīnyīn, ljudstavning, är det officiella transkriptionssystemet för tecknens uttal.

3 maj 2007

Tack Lisa, tack Bosse!

Jag har varit hemifrån i en månad nu vilket är rekord för mig. Jag var aldrig utbytesstudent, jag var heller aldrig ryggsäcksresenär. Samma dag som jag reste, onsdagen den fjärde april, frågade jag Lisa om hon visste något om digitalkameror. Hon rekommenderade en Fujimodell som jag köpte inne på Mega i Stockholm. Samtidigt rekommenderade hon att jag skaffade ett litet stativ så jag köpte ett.
Det kom till användning under kvällen som vi tillbringade på Midi-festivalen. Daisy hade föreslagit att vi skulle åka dit. Mina förväntningar var inte särskilt höga när vi steg på bussen utanför Century Mart vid tre för en timmes färd med byte nordväst. Jag hade ju gårdagkvällen i färskt minne. Innan vi kom in på festivalområdet skannades våra väskor. Man fick inte ta med sig något drickbart så man kunde välja mellan att halsa vattnet eller hälla ut det. Vi gjorde både och. En gräsyta med utsikt mot stora scenen tog vi i beslag, delade på en vattenmelon och försökte prata i dånet av ett inhemskt speedmetalband. När de var klara annonserade en värdinna att The Soundtracks Of Our Lives (bilden) skulle spela senare under kvällen. Eftersom jag och lilla blixten har inlämningsuppgifter att göra så var det inte aktuellt att titta på dem. Plötsligt fick jag syn på den där TV-killen som jag stötte ihop med första lördagen här. Sprang fram till honom och pratade. (Försöker för övrigt odla så mycket 关系 (guānxì) som möjligt här.) Bosse som han heter, hade sett SOOL i en park igår och försökte övertyga mig om att hoppa över läxan. Jag kunde inte bestämma mig.
Ett tyskt band vars medlemmar alla var 35+ spelade vid sjutiden. De var duktiga på att få igång publiken. Genre? Nena-pop skulle jag vilja kalla det. Särskilt klaviaturfigurerna fastnade i huvudet. De hade bra ljud. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem.
Vi blev törstiga och gick till utskänkningsdelen. Logistiken kring ölupphällningen gav mig nostalgivibbar. Något lika taffligt har jag inte sett sedan jag för femton år sedan trilskades med ölkranar och kolsyretuber i källaren på Uplands Nation. Plastmuggar som skummar över. Tillbringare från vilka fatölen säljs. Kösystem aldrig hört talas om. Men för 5 RMB kan man överse med det mesta. Kebabburgare - okej - grillspett - dåliga - och sichuanesiska kalla glasnudlar - inte min kompott - åt vi till ölen. Klockan hade blivit kvart i nio och Ebbot & Co hördes från stora scenen. Jag som trodde att rocken var död. Rycktes med. Riktigt bra var de. Det tyckte Daisy, Maggie och lilla blixten också. Det enda som inte var bra var att bussarna slutat gå efter avslutad konsert. Vi åkte taxi i en evighet. Men vi var fyra som delade så mitt miljösamvete är inte så dåligt.

2 maj 2007

Solo i Soho

Just nu känns det lite så där. Daisy som är min 语 伴 yǔ bǎn eller språkutbytespartner har varit upptagen med släkt de här första två dagarna av tredagarshelgen. Jag och lilla blixten har delat på Maggie. I ärlighetens namn blir det mer engelska talat än mandarin. Om det är en slump att jag insisterat på att lära henne orden "cul de sac" och "menage a trois" eller inte överlåter jag åt er, kära läsare, att fundera över.
Morgonen ägnade jag åt att korrigera min uppsats från i söndags.
På eftermiddagen åkte vi till en musikfestival i Chaoyanggongyuan. Vi hade picknick i gräset. Åt en mango av ett slag som man inte får i Sverige (om man inte känner gode D på Östermalm). Papaya och en annan frukt som kallas drakögon blev det också. Drakögonen var också himmelska. Maggie fick lyssna på Salem Al Fakir och Bruce Springsteen i min Ipod. Hon gillade bäggedera. Sedan en låt med Jenny Wilson. Tror inte att hon gillade den. Vi gick en promenad på nöjesfältet. Efter att ha passerat alla besökarbefriade nallevinnarattraktioner - vi stannade vi en och kastade pil på ballonger - hamnade vi vid en scen där ett koreanskt pojkband framträdde. Musiken var programmerad men de sjöng på riktigt med handflatorna mot hjärtmuskeln och hade en inlevelse som transcenderade både språkbarriärer och körkortsålder. Jag fick en känsla av, och är medveten om att det låter flummmigt, att den här delen av världen kommer att vara centrum ganska snart. "Old Europe" och "USA" blir turistorter. Nåja.
Efter "Eastlife" eller vad jag ska kalla dem blev det brasilianska framträdanden. Mja. Ska jag vara riktigt ärlig var det riktigt beige. Men det tyckte uppenbarligen inte stadspubliken. Höftrullningar och magdans till trots var det länge sedan jag kände mig så uttråkad. Använde tiden till att slå på ord i min nya telefon som har ordbok i sig i stället. Lärde mig lite av det. När festivalen stängde vid tio hamnade vi vid programtavlan för de följande dagarna. "En svensk som saknar hår" ska enligt Maggie uppträda klockan 10 i morgon. Undrar om det är Roger Pontare.
Vi gick till samma område som jag lilla blixten och japanen H var i för tio dagar sedan. Åt hare, fläsk, nöt och grönsaker. Drack öl. Maten var bra, de använde inte socker. Jag blir alltmer kaxig i min mandarin för övrigt. Efter middagen, när lilla blixten bestämde sig för att gå på fotmassage, och Maggie ville göra honom sällskap, gick jag till närmaste taxi och sade "Fu Li Cheng!". Och nu sitter jag här och bloggar, precis som i Sverige.

1 maj 2007

Vanföreställningar om virus

Brian*, 23, från Slovakien pluggar mandarin för att kunna bli rik. "Ryssland och Kina är de bästa länderna att göra affärer med. Riskfullt ja, men med goda chanser till bra utdelning", säger han. Men det var inte det jag tänkte berätta om nu. Brian bor i en värdfamilj. En kväll satt han uppe och pratade med pappan i huset. De kom in på synen på samliv och Brian berättade att i Europa är det inte ovanligt att folk går på krogen, dricker alkohol och sedan går hem med någon de inte känner.
"Men är ni inte rädda för AIDS?" frågade pappan.
"Man skyddar sig" sade Brian och berättade att han använder kondom. Senare samma natt vaknade Brian av oväsen ifrån badrummet. Han somnade om och vaknade några timmar senare av samma oväsen. Eftersom han behövde gå på toaletten gick han dit. Där fick han se pappan tvätta kläder i handfatet trots att familjen har en fullt fungerande tvättmaskin.
"Jag kan inte använda tvättmaskinen längre. Dina kläder har varit där och nu finns det risk att mina, min frus och min dotters kläder smittas med AIDS." Sade pappan. Senare fick Brian veta att pappan har bett skolan att hitta en ny värdfamilj. Pappan har sagt att han reser så mycket i arbetet att han inte har tid att hjälpa Brian med studierna. Brian tror inte det är det verkliga skälet.

För övrigt skriver Rachel de Woskin om denna syn på virusets smittvägar i boken "Babes i Beijing"

*Brian heter egentligen något annat som få icke-slaver, enligt honom, kan uttala.