2010:11 Favoriten

Om jag hittar ett vin som jag verkligen gillar så blir jag lätt enkelspårig. Det här prisvärda underverket kostar 119 kr och har nummer 2197 på bolaget. Eftersom det nästan är för bra för att vara sant förutspår jag att det kanske inte kommer att fortsätta att finnas i det ordinarie sortimentet. Så passa på att köpa och njuta av det medan det finns. Gör sig bra som aperitif eller vin medan matlagningen pågår.

2011:10 Foliehattens fyra förnekelsestadier

1. Det pågår ingen förändring av klimatet
2. Klimatförändringar sker men de är naturliga.
3. Förutom de naturligt förekommande klimatförändringarna finns också de som orsakas koldioxidutsläpp till följd av förbränning av fossila bränslen men de är ofarliga.
4. Förutom de naturligt förekommande klimatförändringarna finns också de som orsakas koldioxidutsläpp till följd av förbränning av fossila bränslen och de har sannolikt allvarliga konsekvenser men vi kan inte göra något åt dem.

2011:9 Goodiebag

Jag fick med mig något hem:

Vad ryms egentligen i påsen?

En dryck med vitaminer! Vad mer?

En påse med proteiner i form av nötter! Ryms där ytterligare något?

Ja, en efterrätt - godis!

Ett vanligt frilansarvode alltså.

Stockholm City hade fest på Södra Teatern med prisutdelning och genom den gode H hade jag fått biljett till den. Därinne stötte jag ihop med P och hans hustru Å - alltid lika trevligt. Det blev ett glas Marzemino och ett glas Rotari Prosecco för drinkbiljetterna. Det förra var ett tjockskaligt och bittert rödvin som det tar tid att dricka ur. Den senare en bra sorts mousserande.

Jag missade prisutdelningen för att det var fullt med folk i den lokalen. Den här posten skulle kunna utmynna i ett sövande namedroppande men jag håller mig för god för det. Och önskar er alla en riktigt god natt!

2011:8 Utanför ämnet: Stadslollan är borta

Lena Nyman är död.

Jag var femton och såg en pjäs på Dramaten för första gången. Jag tror att det var första gången, minnet är inte att lita på. Det var jag och min mor som hade åkt från Uppsala till Stockholm genom en organisation som hette Skådebanan. Biljett och busstransport till opera och teaterföreställningar beställdes genom ett ombud för organisationen på arbetsplatsen, i det här fallet ett bibliotek i Uppsala. Om Skådebanan fortfarande finns vet jag inte.

Pjäsen som vi såg då, 1980, var Hustruskolan av Molière. I rollen som gubben Arnolphe, Allan Edwall, som den unge mannen, Stellan Skarsgård och Lena Nyman som flickan. Att se skådepelare som jag tidigare endast sett i teve och på bio livs levande på scen var den huvudsakliga behållningen. Pjäsen om en gammal man som har hållit en flicka instängd för att kunna gifta sig med henne när tiden är mogen men får en ung man som rival gjorde inget intryck på mig, jag var fortfarande i mycket ett barn. Möjligen minns jag den som komisk. Alf Sjöberg hade regisserat och långt senare skulle jag förstå att det var en uppsättning som det skrevs mycket om, legendarisk kanske man skulle kallat den idag. Skulle gärna se om den för att se om jag har mognat och förstår storheten.

Närmare ett kvarts sekel senare - i mars 2004 - såg jag, A och hennes väninna E Helvetet är minnet utan makt att förändra av Jonas Gardell på den där lilla scenen som ligger bakom Dramatens huvudbyggnad. Ett kammarspel om två systrar med Marie Göranzon och Lena Nyman i huvudrollerna. Dessvärre en ganska övertydlig och Norénoid pjäs, full av platta repliker, rent ut sagt ganska dålig. Nyman såg bräcklig ut, i skådespeleriet fanns det däremot kraft.

Lena Nyman fanns på något sätt alltid med under min uppväxt på 1970-talet, inte minst i revyer och filmer producerade av Svenska Ord. Hemma gick exempelvis dubbelalbumet från Svea Hund på Göta Lejon på högvarv. Jag kunde replikerna i sketchen med Gösta Ekman om mamman som ska köpa spelkulor åt sin son utantill:



När jag ser den där sketchen idag inser jag dels att den inte är lika rolig som jag minns den, dels att filmade scenföreställningar sällan fungerar. Men den obändiga styrkan i hennes släpigt, rökiga röst med den där stockholmsdialekten har överlevt tiden. Liksom satiren över prylgalenskapen.

Alla har sett Jag är nyfiken-filmerna utom jag.

Hon spelade Lovis, Ronja Rövardotters mamma i filmen från 1984. Den minns jag knappt någonting av. Sedan blev det tyst, eller minns jag fel? Det känns åtminstone som hon var borta från offentligheten under stora delar av 90- och 00-talen. Det förekom mer eller mindre bekräftade rykten om missbruk och rattonykterhet. Premiärer fick flyttas fram på grund av sjukdom. Den där Gardellpjäsen var kanske något slags återkomst.

Men nu kommer jag plötsligt ihåg att det gick en pjäs av Stig Larsson på teve någon gång under mitten av nittiotalet. Där spelade hon en kvinna som jobbar på en parfymavdelning och äter nervlugnande. Hon är gift med en man som - antyds det - har förgripit sig på deras dotter. Jag var tvungen att googla. Svinet heter filmen från 1995. Manus skrevs tillsammans med Bengt Johansen som också hade regisserat. Tycker att det finns komisk tajmning i flera av hennes repliker:



Lena Nyman är död.

Det första som jag kom att tänka på när jag nåddes av den nyheten är hennes version av Edith Piafs "Je ne regrette rien", också från revyn Svea Hund på Göta Lejon. Den har en tramsigt, studentikos titel som jag hade glömt, det finns några plakatiga rader men på det hela taget tycker jag att den håller och den låter såhär:

Lena Nyman – Jeppa på berget

Det här är enbart vad jag kom att tänka på. Jag har missat mycket och det finns säkert en hel del i det här som är felaktigt. Det är helt okej att påpeka det. Att klaga på mitt minne är däremot inte okej.

2011:7 Om författaren: har följt druvan i många år

På den tiden då det fanns fler än tre återkommande läsare till den här bloggen kunde det hända att det uppstod diskussioner kring det jag svamlade om. Sedan facebook och twitter gjorde sina inträden i tillvaron lajkar man och kommenterar vad jag får ur mig där i stället, om någon överhuvud taget uttrycker något. Disslajkandet och det surgubbiga är för övrigt inte riktigt socialt mediekorrekt i den där cheerfullhetens fritidsgård där folk hela tiden blir vänner. Därför länkar jag normalt inte hit om jag inte som nu, omdömeslös efter lite franskt får för mig att göra det. (Det är för övrigt över drygt ett år sen detta hände senast.)

Om jag på den tiden det vill säga efter blog bang, tänk 2005 - 2006, hade skrivit ett sånt här inlägg så hade jag kanske blivit uppmuntrad av några vänliga själar men framförallt uppläxad av någon mer erfaren och påläst vinnörd som minsann hade förklarat att så som jag generaliserade kunde man minsann inte generalisera och hade jag inte provat den eller den vinmakarens sensationella vinifiering av just den druva som hade genomgått min diss så hade jag ingen som helst rättighet att uttrycka mig som jag gjorde.

Ikväll drack vi ett vin till maten, ett vin som jag inte kommer att köpa igen. Det var inte lättflyktigt surt, det var inte illaluktande, det var inte korkdefekt, det var inte brettigt men det var kladdigt i munnen, tänk sylten från Lidl. Det var också prisbelönt. Men jag lajkar det inte. Och kladd förknippar jag normalt med några andra druvor. Jag hade gissat carignan om inte mitt alltmer perforerade minne påpekat att Cahors ju använder malbec, cot eller auxerrois, som sorten också kallas - även okärt barn har ju många namn - i de röda.

Det finns några druvor som jag inte tänker öda mer tid på om ingen kan bevisa att de har något att komma med. Till den skaran sällade sig i afton malbecen. Så hej då, eller åtminstone hej så länge, primitivo, malbec, carménère och carignan! Mister jag fyra så står mig några hundra åter.

Och för övrigt hoppas jag att Stockholm Cru återuppstår.

Château la Reyne Prestige (nr 2266)

2011:6 Finare viner i mindre upplagor

Idag hade Munskänkarna månadsprovning i Näringslivets hus. För 250 kronor fick man prova 10 viner. Det är inte alla viner som släpps under februari utan ett litet urval. Man hade dessutom möjlighet att lägga en hundring för att prova ytterligare två. Men jag bedömde dem som sådana där italienska supermuskelviner så jag tyckte inte att det var värt pengarna.

Av de tio vinerna var två vita, ett från Portugal och ett från Tyskland. Sedan följde fyra par röda av vilka ett par var från Spanien, ett från Sydafrika, ett från Frankrike och slutligen ett från Italien. De flesta i mindre upplagor. Jag tyckte flera av de röda vinerna hade en oren, lite gödslig doft som minde om brettanomyces.

Cndp:en var en besvikelse, för det priset kan man få mycket bättre. Det gröna vinet från Portugal var surt som ett omoget äpple. Langhe var mörk och lite knuten men öppnade sig mer och mer efter en tid i glaset. Det dyrare sydafrikanska var - för att citera Redaktörn - ett "kanonköp". Rieslingen parerade sötman med syra och var härligt petroleumaktig utan att bli "smutsig". Orkar inte gå in i detalj på vinerna nedan som är betygsatta av undertecknad enligt en grov skala.

Quinta do Ameal Branco Seco 2009 (nr 90076), 144 kr - ogillade


  Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Spätlese 1989 (nr 90197), 139 kr - gillade skarpt

  Pétalos 2008 (nr 90121), 139 kr -  halvgillade
 
  Triton 2008 (nr 90123), 169 kr - gillade skarpt

  Max 2006 (nr 90111), 189 kr - halvgillade

  Kanonkop Paul Sauer 2007 (nr 90131), 279 kr - gillade skarpt

  Château de la Negly La Falaise 2008 (nr 90150), 209 kr - gillade 


  Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape 2008 (nr 90138), 319 kr - ogillade



  Bricco Manzoni Langhe 2001 (nr 90174), 269 kr - gillade skarpt
  
  Asinone 2007 (nr 90095), 299 kr - gillade

2011:5 Fett, surt och sött

Sopexa anordnade en Alsace-dag på Operaterrassen. Kulturchefen gav mig och Garbochockbasisten en biljett vardera till den dagen. Som, om vi ska vara petiga, inte var en dag utan en kväll. En kväll på två timmar. Kulturchefen gav oss denna biljett som julklapp. Bättre julklapp kunde jag knappast fått.
Alsace är ett av mina favoritområden. Med druvor som riesling, pinot gris och gewurztraminer kan ju ingenting gå fel, kan man lätt tro. Men det är fel. Trots alla druvuppriktiga gula etiketter, alla typsnitt som minner om Prins Valiant, alla svåruttalade fransktyska efternamn och slott fulla med z och q, trots allt detta kan det ibland bli fel. Fel som en tysk indian eller en befjädrad german. Och vad jag vill säga är att man inte ska prova Leon Beyers surkålsdoftande kartvarianter efter att ha provat Klur's och Katz' biodynamiska, yppiga och rikt komplexa druvbehandlingar från området. Eller varför inte efter Marcel Deiss' smått anarkistiska, geografiskt avgränsade underverk av druvblandningar. De senare naturligtvis importerade av Sveriges bästa vinimportör; Johan Lidby. (Om jag bortser från Mont Garbi med de där vulgära ripassovinerna som går hem i stugorna finns det bara bra hus hos den firman. Fonterutoli, Calera och Brocard, ni fattar vad jag tjatar om.)
 Jag antecknade inte - pinsamt nog - namnet på vinet med den fräscha passionsfruktsorbetsdoften från en av slottsvarianterna. Denna enigmatiska, terroir-baserade, druvblandade nektar. Namnet var enstavigt och lika svårt att minnas som ett efternamn typ "Olsson". Vinet som är bland det bästa jag känt under det här årtusendet. Ett vin som trots priset på 600 kr skulle räckt till en dessert för tjugotalet gäster. Så rikt var det!*
Kul också att stöta på mångbegåvade multientreprenören Antoine Stephan som numera kränger Louis Sipp vars sélection grain nobles var väl så god. Plus för övrigt till Sigva vars representant Anna Röjerman så generöst lät oss prova igenom paletten av pinot gris, riesling, gewurz, gentil och crémant för en ynka vinbiljett! Sigva, glöm aldrig det.
Och rubriken då? Jo, många viner är viskösa och trögflytande. Jag tror att en professionell skulle talat om glycerolfetma. Bra syra har de också och ibland en rest av det söta. Malolaktisk fermentation verkar de däremot aldrig genomgå. Och mycket är så gott att man ser stjärnor.


*Kan ha varit detta.

Bilden: Klur som importeras av Sigva

2011:4 God kväll!

Det låg ett postkontor där tidigare. Jag minns det knappt, det känns som det var tio år sedan jag var på Nytorget. Det är det ju inte egentligen. Jag åt på Sardin för ett par år sedan och den krogen ligger ju också vid torget men på en annan sida av det. I den lokal som var postkontor huserar nu en kombinerad livsmedelsaffär och krog som heter Urban Deli. Vännen, halvnorrmannen och tidningsformgivaren J hade föreslagit att vi skulle äta där halv åtta. Jag var som vanligt sen, det var J också, men vi stötte ihop vid Slussen, tog tvåans buss lite för långt och promenerade sedan ner mot Nytorget.

Krogdelen av delin var fullsatt, det skulle dröja minst en timme innan vi kunde sitta. Det var trångt bland ståplatserna också, jag hade hela tiden en känsla av att vi stod i vägen för serveringspersonalen. J:s vänner arkeologen J och hans sambo K var också där och skulle gjort oss sällskap vid bordet om det inte hade dröjt så länge. Nu hann vi bara ta ett glas med dem, stående. Och det glaset var för min och J:s del inte vilket glas som helst, det var nämligen en pinot blanc från Josmeyer! Lite päron, lite bivax, lite jäst, rent och balanserat. Förhållandevis extraktrik. Ser bland mina tidigare inlägg att jag faktiskt drack det i maj i fjol. Det är en strålande pinot blanc som jag hoppas att flera kan upptäcka.
(Arkeolog-J och K begav sig för övrigt till Göta Lejon för att se och höra Chesty Morgan.)

Vi beställde ostron att äta i baren medan vi väntade på att få sitta. Fyra stycken normandie. Jag föreslog en petit chablis till dem. Strax fick vi en ända på ett bord där det satt fyra tjejer. "Är ni också på den här singelgrejen?" frågade J. De var artigt och måttligt roade.
Vi åt våra ostron. Jag hade lätt kunnat sätta i mig tio till. För J berättade jag om de olika chablis-klasserna. Han håller på att lära sig om vin så han tycker att det är intressant. Lite besviken blev jag på just petit chablisen. Det är inget dåligt vin men kändes ändå som ett snäpp ner från den sensationella pinot blancen.

Till varmrätt åt vi en bräserad oxkind med schalottenlök, rotsellericrème, sherryvinägersky, och morot som var bra men gärna kunde varit mörare. Det var inte teskedsklass på den, om ni förstår. Det är nog en okunnig anmärkning, man kanske inte kan få den mjukheten på något som bräseras. Vad vet jag? Servitrisen föreslog en cab från Sydafrika till de bovina ansiktsdelarna. Jag var osugen på cab så det blev istället en - som det skulle visa sig - habil men lite korrekt och anonym rioja till. Nästa gång ska jag lyssna på servitrisen. Vi hade för övrigt två servitriser under kvällen. Hon som föreslog caben trivdes med sitt jobb. Den andra gjorde det inte.

Efterrätt var vi inte sugna på så vi beställde en bit ost istället. En grönmögelvariant. Genant nog frågade jag inte vad det var för sort. Den var salt, aggressiv och var upplagd tillsammans med ett tunnt hårt bröd som innehöll aprikos och hasselnötter och en dutta kvittenmarmelad. Vi drack PX till den. Jag kan konstatera att jag inte gillar arga ostar längre och att jag inte längre slår volter över söta viner. Det kan ha varit roquefort, för övrigt. För stor, för salt, för mycket av allt. Vi fick in lite mer marmelad och bröd för att kunna hantera odjuret och tog också in varsitt glas av en bra barbera d'asti.

Sedan gick vi till Snotty där DJ Ondska stod för hälften av musiken. Den andra hälften stod DJ Per Automatik för. Man kunde få intryck av att det var kill-kväll. Det blev ett glas Estrada Creek. Filmkritiker-H och hans kamrat, den ständigt glade nyhetsbyrå-journalisten S ramlade in strax före stängningsdags. J gick hem, han skulle "jobba hela söndagen". De hade sett "Ljust och fräscht" och hade varit hyggligt roade. Vi promenerade till korvkiosken vid Björns Trädgård där vi åt korv. Sedan skildes vi åt vid Slussens t-banestation.

Josmeyer pinot blanc

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588)

Ibéricos Crianza Tempranillo 2007 (nr 75945)

PX (?)

Piagé Barbera d'Asti 2009 (nr 72204)

Estrada Creek Cabernet Sauvignon 2005 (nr 74308)

 

2011:3 Där lever livet som allt var som förut

På Stockholm. Jag hade inte använt den prepositionen om det inte hade varit för att Stockholm i det här sammanhanget är finkrogen som sedan en tid ersatt den folkliga sylta i anslutning till Centralstationen som fordom låg här. Och man går på krogen, inte i den.
Blanc des blancs, gewurz och riesling blev det. Chardonnay är bra i bubbel, det vet alla redan. Gewurzen var gyllengul men tonade mot höstlövsaktigt rosa och doftade lichi. Godaste varianten på länge! Rieslingen som ni inte kan läsa etiketten på var knastertorr och doftade petroleum. Hirsch, Zöbing, Kamptal, Österrike. Ni förstår säkert.

2011:2 Vitt vin

Det var paus i bandymatchen mellan Sirius och Boltic. En match som delats upp i tre perioder på grund av det virvlande snövädret. Isen behövde helt enkelt plogas. Jag stötte ihop med grannpojken - han får det namnet eftersom vi bodde i samma hus när vi var små - och vi gick in i Bandyalliansens tält för att värma oss. "Det finns många bra Madiran i det tillfälliga sortimentet nu" sa grannpojken. "Är de inte för hårda fortfarande?" undrade jag. Grannpojken hävdade att han "tränade" på tannat nu och räknade upp producenter från den där regionen i sydvästra Framkrike. "Jag har bunkrat upp på goda röda nu".
"Dricker du aldrig vitt?".
"Nej, jag dricker till 90% rött".
Matchen vanns för övrigt av Sirius med 6-2.

Stora delar av den vindrickande mänskligheten dissar fortfarande viner där skalen - oftast inte - har fått vara med när druvmusten jäser. Jag tror att okunskap spelar en större roll än smak som skäl för denna omständighet. Det vill säga att så många i övrigt omdömesgilla ogillar de vita vinerna.
Lite förenklat: det är dyrare att tillverka vita viner, därför får man oftast mer för pengarna när man köper ett rödvin för samma pris som ett vitt. Om man inte känner till det är risken att man släpar hem vassa, gälla, magsyreliknande druvjäsningar överhängande.

Så mitt råd till er som köper rödviner i 80-kronorsklassen är att lägga på 30, 40 kronor och fråga den kunniga personalen på Systembolaget vad de rekommenderar när ni ska välja ett vitt av motsvarande kvalitet.

Min senaste favorit bland de prisvärda, vita är ett vin från Anjou med gröna äpplen, frisk jästighet och lite bivax i doften. Bra syra, hygglig längd - en idealisk aperitif. Dessbättre i det ordinarie sortimentet:

Domaine FL Le Chenin 2009 (nr 2197), 119 kr