2010:88 Den här veckan är inställd

Om knappt två timmar hade jag varit i en sal på Grand Hôtel och provat italienska viner tillsammans med Kulturchefen och Garbochockaren. Jag hade alldeles säkert sniffat på någon Brancaia, gurglat en Le Busche och en anisdoftande soave. Däremot naturligtvis avstått från flertalet amarone och ripasso. Kanske blivit bubblig av en prosecco och klartänkt av en chianti. Diskuterat vissa överekade viner från huset Brolio med importören. Köpt en kryddig korv eller en potent parmesan på vägen ut genom dörren. Det blir emellertid inte så. Jag är så virusdäckad att fördriver tiden här hemma med teve, dvd och böcker. Dricker rooibos och probiotika. Att jag har slösat 160 kr på en biljett som jag inte kan använda, kan jag leva med. Men det känns trist, det är veckans tredje inställda evenemang.

2010:87 En inställd provning är också en provning

Det här utspelar sig för fem år sedan. I DN fanns en annons, dåvarande Vin & Sprit sökte kandidater till provning av kryddad sprit. Det är inte en form av alkohol som jag har ett passionerat förhållande till varför jag tänkte att provandet skulle bli mer sakligt för att inte säga professionellt. Jag anmälde mig och blev strax kallad till en föredragning i lokalerna på Liljeholmsstranden. Det var ett hundratal personer i auditoriet. En skåning som inte var mer än en tvärhand hög berättade kunnigt, effektivt och humoristiskt om sensorik. Det skickades runt doftprover, bland annat något som luktade kanel. Efter föredragningen blev vi indelade i grupper. Åtminstone mindes jag det så. Vi fick sätta oss i små vita bås där några helsvarta glas av vinprovarmodell var uppställda. Förhållningsreglerna var klara; absolut inget sväljande och absolut tystnad. Vi skulle avgöra vilka av proverna som var sötast, beskast eller kryddigast. Efter provningen fick jag blåsa i ballong, det här var på den tiden då jag fortfarande hade tjänstebil. Jag gick vidare och blev kallad till ännu en provning. Denna gång var det svårare. Skillnaden mellan proverna betydligt mindre. Skulle jag gå vidare? Sent omsider kom ett brev i min låda. Jag hade precis flyttat varför det levererats med viss fördröjning. Jag hade tagits ut som en av de som fick fortsätta att vara med bland de som skulle kvalificeras ytterligare men eftersom posten var försenad hade sista anmälningsdag redan passerat. Hur jag skulle lyckats som provare av kryddad sprit får jag aldrig veta.
Häromdagen hade jag fått en kommentar här. (Det händer alltför sällan, för övrigt.) Ett företag som kallar sig för Spot and Tell ville bjuda in mig till ett event med snapsprovning och julmatsätande i Cedergrenska Tornet tisdagen den 23/11. Syftet med inbjudan var att vi som deltog sedan skulle sprida vad vi hade varit med om i bloggar och sociala medier. Jag anmälde mig, tyckte att det lät roligt.
Så kom tisdagen och jag hade drabbats av en influensaliknande infektion som har hållit mig sängliggande hela dagen. Jag mejlade Spot and Tell och avanmälde mig. Är faktiskt lite avundsjuk på dem som sitter i det vindomsusade tegeltornet och provar Snälleröds eko-snapsar och den traditionella, hemlagade julmaten. Hade säkert varit hur trevligt som helst.

2010:86 Min bästa tid är nu

Förra lördagen. L hade ordnat överraskningsfest för J som fyllde 40. En av J:s vänner hade föreslagit att att han och J skulle se "The Social Network" på bio under lördageftermiddagen. När de kom hem till J:s lägenhet efter filmen stod gästerna i mörkret beredda att sjunga när J tände belysningen. Det gjorde vi. Sedan tog festen fart, därmed sorlet. Jag pratade med flera gäster, inte minst den skrattande språkpolisen.

Förra tisdagen. Jag blev överraskad när jag förstod att E:s fest som blygsamt omnämndes som "En liten drink på S:t Eriksgatan..." i själva verket var hans 50-årsmottagning. Sprang hastigt och köpte en flaska tokajer innan jag begav mig till mottagningen. Jag känner E för att han var med på samma resa som jag till västra Sichuan 2006. Dessutom kom han till Kina några gånger förra våren, 2009.
I festlokalen på S:t Eriksgatan såg jag först flera ansikten som jag kände igen men vars bärare jag egentligen inte känner. Där var också återseenden, bland annat svenskar som bodde i Kina samtidigt som jag var där; H och C, den förre hade smalnat. "Det klär dig också!" hörde jag mig säga till honom. P och M, den senare i fin ny frisyr, kortare. Min dåvarande granne i Beijing, B och flera andra. Hon kom med glada nyheter som jag får anledning att återkomma till.
En dixielandensemble där jag återsåg den gode P, retorikern från Uppsala bakom ett bleckblåsinstrument. Flera män på festen var över två meter långa. Några tal. Utsökt mat, pulled pork bland annat. Gruyère. Om vinerna sa E: "Du klagar inte på dem, de är valda av Sveriges enda Master of Wine, Ulf Sjödin!"
Jag undrade om statsrådet skulle dyka upp, om han skulle ha tid. Hans hustru var ju där. Han dök upp och han bar dessutom en fin, färgglad stickad Paul Smith-slips. Vi pratade en hel del. Det blev vickning med korv och surkål. Klockan var då halv åtta och kanske borde jag gått för länge sedan. Men tiden går fort när man pratar och mitt omdöme var inte bättre än att jag stannade nästan till stängningsdags. Då hade jag också hunnit förklara för en sent insläntrande före detta chefredaktör att magasinet som hon en gång var det för, var som bäst under hennes tid.

Helgen nu senast. Jag var i Göteborg och hälsade på T och I. Det är sju år sedan, om man bortser från att vi stötte ihop på Akvarellmuséet i Skärhamn i somras.
Då 2003 kom jag från en kick-off i Lundsbrunn. T var på väg till en konferens i Tjeckien, I väntade andra sonen och jag hade råkat köpa en illsint korkad Tahbilk Marsanne. Nu är de fem i familjen, jag hade med mig en flaska Vino Nobile di Montepulciano och det var som om ingen tid hade gått. Om man bortser från att dåvarande treåringen H hade hunnit bli tio och fått två småbröder. Vinet från Chianti drack vi, det vill säga jag och föräldrarna, till några ovanligt saftiga lammkotletter. Vi såg Simpsonsfilmen. Besökte ett badhus. Var i Nordstan. Annars pratade vi, hela helgen oavbrutet. Däremot saknar jag ord för hur glad jag är över att vi har återupptagit kontakten.

Campo Viejo Crianza (nr 2786)

Stoneleigh Riesling (nr 6498)

Torricella (nr 7179)

Château Dereszla Tokaji Aszù 5 Puttonyos (nr 2901)

Louis Chèze Syrah 2009 (nr 94411)

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882)

Vino Nobile di Montepulciano Terra Antica 2007 (nr 94848)

2010:85 Château Petrus och Château Marmont

Jag såg Sofia Coppolas Somewhere. Tror att den har fått pris. På imdb har den sju av tio stjärnor. Huvudrollen Johnny Marco (Stephen Dorff) är den framgångsrike skådespelaren och stuntmannen som har bosatt sig i en svit på hotellet Château Marmont i Los Angeles där han lever han ett slags non-stop partyliv - kvinnor, alkohol och piller - i ett dimliknande rus som bara avbryts av sömn, en presskonferens eller en resa till Italien för lanseringen av den senaste filmen. Ibland är han ute och kör i sin svarta Ferrari. Ibland kommer hans elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) på besök. Marco tycks aldrig vara riktigt förberedd på det. Första gången i filmen, morgonen efter en kväll på hotellrummet med två stångdansande tvillingar i minimal tennismundering, vaknar han av att hon ritar ett hjärta på hans gipsade underarm. Senare åker de till ishallen där hon övar konståkning. Marco är åskådare till piruetterna. "Vad duktig du är, när började du med konståkning?" frågar pappan. "Jag har hållit på med det i tre år" svarar Cleo.
En gång dyker hon upp utanför hans svit en morgon när han har varit inne hos blondinen i rummet mittemot. Han blir överraskad, har helt glömt bort att dottern var på väg dit och ljuger något om att duschen i den egna sviten var trasig eftersom han endast är iklädd ett badlakan.
På Marcos nattduksbord står en flaska Château Petrus. Den öppnas aldrig. Sprit och öl dricks desto mer. Piller poppas. På hotellrummet i Milano står en flaska Moët i en hink. Den öppnas inte heller. Scenerna i Italien, särskilt den intervjuande teve-journalisten och den märkliga prisutdelningsshowen får mig att tänka på Lost in Translation där en annan kultur också framstår som så främmande för amerikanen och vi som ser filmen. Men inte på ett övertydligt sätt. Det tycks för övrigt som Coppola är intresserad av berättelser om framgångsrika och livströtta män som bor på hotell, kulturmöten och personer som inte upplever att de blir "sedda".
Det lågmälda och okonstlade, det fina spelet mellan Dorff och Fanning liksom det outsagda är det som gör filmen sevärd. Eftersom jag har svårt att engagera mig i framgångsrika människors "tomma" liv och skruvar på mig när det som under filmens gång varit tydligt men aldrig övertydligt, basuneras ut i filmens slutminuter kan betyget för den här filmen ändå inte bli mer än tre hotellnätter av fem.

2010:84 Trio

Nej, jag har inte varit i Malmö och ätit på krogen med det namnet. Trio var annars ett av alternativen när jag och M skulle ut och äta i den skånska huvudstaden i somras. Det var Trio, Bloom in the Park och Bastard som vi valde mellan. Minnesgod läsare vet att det blev den sistnämnda. Att jag valde namnet Trio på den här posten beror på att vi igår var tre män som skulle hänga. M har ni läst om tidigare, det är på hans kontor vi brukar spela pingis. Jag vet inte om jag har nämnt P, han är också en mer än 20-årig bekantskap. En tid spelade vi tillsammans. Om jag hade varit kvinna och det här en statusuppdatering hade jag kanske skrivit: "ska ner på stan för att hänga med raraste och finaste M och P". Det är ingen ironi, den där tänkta statusraden är ungefär vad jag skulle vilja säga men det är inte jag som skriver så. Ni får på något sätt ändå förstå att jag är glad över vänner som funnits med - från och till - i över 20 år.

Vi turades om i matcherna. Jag slog M två gånger och P en. Det har inte hänt tidigare, M vinner alltid när det bara är han och jag kring bordet. Jag fick till några märkliga servar som han aldrig förstod sig på. Jag, å andra sidan, lurades hela tiden av P:s pennskaftsfattade, hårt skruvade varianter.

Det stod en flaska med en österrikisk riesling i kontorets kök som jag smakade på. Jag antecknade inte vad den hette.

Efter sju matcher satte hungern in och vi gick till Deville. Vi fick sitta på dynorna igen och dagens rätt var tupplever i gräddig grönpepparsås. Jag föreslog att vi skulle dricka pinot noir, servitrisen pekade på en italiensk sådan. Den var god i sig - hög syra, rena ljusa bär, smörkola i eftersmaken - men skulle visa sig inte lira helt rent med fågelns inälva. Skulle P påpeka med ett annat mindre krystat ordval senare. Medan vi väntade på dagens tallrik hördes plötsligt ett "Nämen hej!". En mörkhårig tjej i svart gav P en kram över bordet. M påpekade att han också hade träffat henne, en gång på nittiotalet då hon intervjuade honom. Hon berättade att hon fortfarande gick i gymnasiet då. Jag förstod direkt vem hon var när jag hade hälsat på henne och fått höra hennes namn. På något sätt har jag alltid vetat vem hon är. På något sätt alltid haft respekt för henne. Lade tidigt märke till de stilsäkra krönikorna i olika magasin och dagstidningar under 90-talet. Sedan försvann hon. Tror att hon under en tid bodde på andra sidan Atlanten, sedan kom tillbaka och att hon för några år sedan släppte musik som inte på något sätt var oäven. Och fortfarande gör, visar det sig när jag kollar hennes namn på Spotify. Även om det här inte är riktigt min musik. Gillar texterna för det tryckta bättre.

När jag var yngre hände det ofta att starka känslor uppstod kring meningsskiljaktigheter över en film, en låt, en skiva eller en bok. Det händer aldrig numera. Jag börjar dessutom att bli orolig att jag inte har några starka känslor för eller emot något konstnärligt längre. Det är nog inte sant. En låt av Steely Dan spelades exempelvis i bakgrunden på krogen. Så jag frågade P: visst hatar du Steely Dan, va? "Ja, men jag älskar dig för att du kan komma ihåg det!". Själv älskar jag Steely Dan men jag blir inte särskilt upprörd över P:s aversion. Det kanske är mognad. Å andra sidan kan jag på ett omoget sätt uppröras eller reta mig på nästan vad som helst som kanske inte har direkt med smak att göra. Men jag träffar aldrig de som är beredda att försvara det som jag upprörs över. De verbala gemängen uteblir.

Jag åt apfelstrudel till efterrätt. Tog sedan ett glas Mâcon-Villages efter det, samma som förra fredagen faktiskt. P är en bättre vinprovare än jag som bara snackar och bloggar lite ofokuserat om det. Mina intryck stannar ju ofta vid ett. Kan sällan leta vidare. Förutom anis- eller fänkålsdoften som jag tjatade om förra gången jag bloggade så hittade han även rabarber i den här fantastiska chardonnay-vinifieringen.

Det här håller inte. Finkrog två fredagar i rad. För att jag är värd det. Nu blir det snålliv ett tag framöver.

2007 Nino Pinot Nero, Iuli, Piemonte

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne