29 november 2008

63. Min madeleinekaka

Det är den första advent i morgon. Min granne B, en svenska som älskar julen, tyckte att mitt förslag om lussebullsbakande i hennes kök lät bra. När jag öppnade den frimärksstora , gröna, kryddförpackningen från Sverige med de scharlakansröda, torkade pistilldelarna från saffranskrokusen, skickade den "metalliskt honungsartade" doften mig fem och ett halvt år bakåt i tiden, till en lycklig påskvecka i Cannes. Vet inte om vi lagade något med saffran i lägenheten som vi hyrde där och då, men tidsresetabellen var ändå kusligt specifik med minnesdestinationen.

62. Ett oväntat återseende

En kille på kontoret frågade mig en dag om jag kunde tänka mig att prata med en av hans kompisar om om hur det är att bo och leva i Sverige. Det kunde jag. När jag hade influensa kom så ett mess. "Hej, om du har tid, kan du tänka dig att prata med mig om hur det är att bo och leva i Sverige?" Jag svarade att jag var sjuk men att jag gärna träffade personen, jag visste inte om det var en man eller kvinna, när jag blev frisk. Överraskande nog hade jag redan personens nummer i telefonen. Men jag kunde inte erinra mig vem det var. Jag träffar så många, får deras visitkort och lägger sedan in namn och nummer i telefonen. Idag kom så ett mess igen från samma avsändare. Jag ringde upp. En kvinnoröst. Vi bestämde att vi skulle ses utanför Arbetarstadions norra ingång klockan sju och sedan gå någonstans för att äta. Jag kände omedelbart igen GY när hon kom gående emot mig. De röda glasögonbågarna hade jag sett tidigare, för sju månader sedan.
Det var den femte maj. Jag hade varit på en konsert i en folkparksliknande miljö med drive-in-bio öster om Liangmaqiao. Det var två band som spelade, ett av dem med en svensk trummis, det var deras avskedskonsert. Inget var särskilt bra. P kom dit, nyss återanländ från Sverige, och vi åkte nästan omgående in till stan där vi hamnade på ett näringsställe som jag avskydde i samma stund som jag kom in genom dörren. Skälet till min instinktiva motvilja var att det verkade vara en plats där västerlänningar som varit här under flera år, eventuellt under förespeglingar av en kommande materiellt bättre tillvaro, raggade upp inhemska. Vi beställde ett par oätliga hamburgare. Jag med min då sjukligt avoga inställning drack lätt-cola, ville inte förstärka min negativitet med mer alkohol. I närheten av vårt bord satt tre kinesiskor. En av dem var GY med de röda glasögonbågarna. Jag pratade en del med henne. Hon gav mig sitt telefonnummer men sade, utan att förklara varför, att jag inte skulle ringa. Jag tror att det berodde på att jag då utstrålade så mycket bu hao. Såg till att betala notan snabbt därefter och drog. P som är betydligt mer otvungen och lättgående än jag, pratade med hennes rumskompis, och blev kvar flera timmar efter att jag hade gått hem, berättade han senare.
Bland det första som GY sa till mig ikväll var att hon inte var särskilt snäll förra gången vi sågs. Jag skrattade och sade "det gör ingenting, vad vill du äta, Xiangcai (Hunanmat), kanske?". "Kan inte, svarade hon. Det är för kryddstarkt." Eftersom jag inte ville gå för långt så föreslog jag koreanskt.
Jag är medveten om att jag är snar i mina omdömen men över fisken, spenaten, chilligurkan, svamp och nudelwoken, som vi åt så insåg jag snabbt att hon är den mest intressanta unga kinesiska jag har träffat här. Vi pratade om allt, vi växlade mellan kinesiska och engelska, ömsom höjde och sänkte våra röster beroende på hur känsliga ämnena var. Demokrati, pressfrihet, den stora regionen i väst, korruption, mjölkskandal, sexuella trakasserier, materialism, ytlighet, film, literatur, utbildning, cykling - allt som är intressant (förutom möjligen biologi). Jag lärde henne några svenska fraser. När vi lämnade koreanen gick vi västerut mot Sanlitun, pratade om Dostojevskij och Oscar Wilde, och hamnade till sist på Coldstone creamery där vi åt varsin glass. Jo, på vägen mellan koreanen och gelaterian, berättade att hon hade varit i ett förhållande första gången jag träffade henne. Därför ville hon inte att jag skulle ringa. Det var slut nu.
Över glassarna diskuterade vi den amerikanska presidentvalskampanjen. Klockan var redan halv elva när vi skiljdes i hörnet av Gongti Beilu och bargatan.
Det finns orsaker, det går både att förklara och förstå, och med min uppväxt i ett land med välfärdssystem och trygghet är det kanske orimligt att ha synpunkter på det, men det står mig allt oftare upp i halsen och ibland har det fått mig att tvivla på att jag kan leva här. Igår hörde jag mig själv, under rusets inflytande, i kategoriska ordalag, säga något som jag ångrat djupt idag, som har med det att göra. Vad talar jag om: jo det så gott som totala ointresset, bland många kinesiskor som jag träffar, för annan fritidssysselsättning än shopping. GY förstod precis vad jag pratade om och tyckte också att det var trist. Om jag förstod henne rätt så var min teori om det kanske inte helt fel. Jag tror nämligen att de höga kraven i skola, gymnasium och universitet här gör att många har tappat läslusten när de äntligen har fått examen. Det finns också andra skäl, exempelvis det snabbt växande välståndet hos den urbana medelklassen. Orkar inte utveckla det just nu. Kvällens möte visade att det finns undantag. GY är ett sådant. Jag hoppas att hon inte är det enda.

61. Prenumerera?

Eftersom jag inte vet hur dagsformen för blogspot är så kommenterar jag en kommentar här. Sök Google Reader.

60. Missförstånd

Satt på en middag. Efter ett par glas fick kom jag på idén att messa en person som jag träffade för ett tag sedan.
Så här gick messkonversationen (trodde jag).
XP: Oförståelig text. "Min kompis drog precis, jag tänker inte gå än."
Jag: "Vad betyder det?"
XP: "Glöm det. Vi kan ses en annan dag!"
Jag: "OK."
Att jag inte blev glad av meddelandet inses lätt av vem som helst. Jag dumbloggade mitt i natten och tog nästan lika fort bort det, men de som prenumererar har läst. Skäms fortfarande, framför allt över den dumma rubriken.
Under frukosten berättade jag för kombon om det här. Han bad att få se messkonversationen. Det här är vad den i själva verket betydde:
XP: "Kom hit och leta upp mig. Min kompis drog precis, jag tänker inte gå än."
Jag: "På vilket sätt skulle det vara kul då?" eller "Som om det skulle vara roligt!"
XP: "Glöm det. Vi kan ses en annan dag!"
Jag: OK.
Jag borde bli bättre på kinesiska. Och datorer borde ha alkolås.

26 november 2008

59. 23 någonting


För 27 år sedan stod jag och min granne från landet, AD, och bläddrade i reabackarna på B&W i Uppsala. Eller rättare sagt där Uppsala tar slut, för där låg B&W som senare blev ett Coop Forum. Söderut fanns bara Knivsta, Stockholm, hennes kranskommuner och så en tredjedel av Sverige. I reabackarna hittade AD Devo, jag Talking Heads och Elvis Costello. Skivorna var 1977 respektive Get Happy!. Det var inte mitt första möte med New York-kvartetten, det hade skett några månader tidigare när jag köpt Remain In Light, en skiva som jag då inte begrep mycket av. 1977 med det mer direkta tilltalet fick mig att börja lyssna på allvar. Sedan följde jag bandet till och med den näst sista skivan. David Byrne, frontmannen i de pratande huvudena, med en räcka soloskivor på meritlistan har tillsammans med den geniale Brian Eno - som för övrigt producerade Remain in light och Fear of Music - gjort en ny fantastisk skiva. Jag menar verkligen fantastisk.
Det känns som jag är 23 vilket jag i och för sig inte var för 27 år sedan, återigen tror på poesi och raggande med hjälp av cigaretter på balkonger fast jag egentligen inte tror just på det sistnämnda. Det är hursomhelst hur kul som helst att lyssna på det här. Att jag har blivit gammal och konservativ, men observera inte i den Gudmundsonska andan, förtar inte glädjen över skivan. Jag måste styra upp det här inlägget med att tacka kontorskollegan PD för att han tipsade om den här strålande samlingen Apple Losslesskodade filer som man får om man köper den via Itunes eller om man köper den som en så kallad kompaktskiva under namnet Everything that happens will happen today.
Lindemans Chardonnay Semillon är ett extrakt av ondska men inte i kväll.

25 november 2008

58. Lätta tankar från en lätt tankad

Jag har kommit så långt från min ursprungliga roll som vinamatör att jag inte längre läser etiketterna på flaskorna som vi delar. Ja, så långt att jag inte orkar slutföra det här inlägget. Måste bättra mig. På fredag blir det fest! Tjoho...

57. Inställt

Jag behöver inte åka till Hong Kong. Det är bra för att jag sparar en massa pengar, trist för att jag missar miljöombytet och återseendet med Y. För övrigt är luften ovanligt bra, solen skiner och arbetet går framåt. Ikväll blir det Sichuanmat. För n:te gången. Men jag tröttnar aldrig på Sichuanmaten.

23 november 2008

56. Bra skådespelare

Eftersom jag inte kan skriva så mycket vettigt nu så vill jag inskränka mig till att puffa två skådespelare som jag gillar mycket: Chris Cooper och Laura Linney. Om man vill se dem på en gång kan man kolla "Breach" från 2007. Vill man bara se Chris Cooper så kolla "Adaptation" eller "Lone Star". Laura Linney är med i "The Squid and the Whale" samt "The Savages". Och tydligen också i "Mystic River" och flera andra bra rullar. Hon är årsbarn med mig också. Drake. 龙。Ah. Det är läggdags. Berusad söndag i Beijing, äh patetiskt. Jag ska lägga mig nu.

55. Söndag i Sanlitun

Vaknade tidigt. Läste H.P. Lovecraft. Åt frukost. Jobbade. Simmade på SAS-hotellet. Åt kycklingsmörgås hos den serbiske kioskinnehavaren. Drack kaffe med P. Ringde Xiao Pa. Kom hem. Läste H.P. Lovecraft. Sov eftermiddagslur. Gick till grannarna. Åkte med kombon till BJ som vi tog med i bilen och så fortsatte till Asian Star där vi åt middag. Där spelade de fantastisk 70 och 80-talsmainstream i högtalarna. Sedan kom vi hem hit. Ringde P. Kombon och BJ såg på "Mamma Mia" här . Jag såg lite av den också. Den är bättre idag än den var förra veckan. Kan bero på att jag är berusad.

22 november 2008

54. Fredag med familjen Viking


Jag har redan skrivit att Viking nr 2 med sambo W och sonen O ska flytta och att jag tycker att det är tråkigt. Igår åkte vi till den i mitt tycke bästa Hunan-restaurangen i stan. Jag har bara provat tre så jag har egentligen inte undersökt marknaden. Den här restaurangen upptäckte vi en passant när vi skulle gå på bio förra sommaren. Jag har varit där två gånger sedan dess, det här blev den fjärde. Den är lite dyrare än vanliga Pekingrestauranter. De serverar kantonesiskt också.

20 november 2008

53. Far och flyg

Nu närmar sig dagen med stort d. D som i departure. Nej, jag planerar inte att lämna Folkrepubliken, jag måste bara göra en kort mellanlandning i den före detta brittiska kronkolonin - den som britterna "hyrde" i 99 år innan de återlämnade den för elva år sedan - eftersom mitt visum behöver en liten långweekend. Vilket avskyvärt ord! Det heter veckoslut på svenska. Om man nödvändigtvis måste förlänga veckoslutet kan man väl använda långhelg. Skriver jag som nyss skrev departure. Kunde inte komma på något annat som allitererade på d. Dädanfärd kanske finns men det låter felaktigt, det låter föråldrat och framförallt morbitt. Usch, hur böjer man egentligen morbid när man använder det som adverb? Sånt kan jag underhålla mig själv med att tänka på tills korna slutar bidra till klimatförändringarna.
Mitt visum har länge velat resa bort men jag har inte varit tillräckligt i form. Nu börjar äntligen den trista Pekingflunsan ge med sig. Jag var på kontoret under hela dagen utom då jag åt nudlar och köpte glass med P eller hade lektion med S.
Jag hoppas innerligt att mitt visum får möjlighet att ta igen sig nere i Hong Kong, så att vi kan återvända tillsammans till den norra huvudstaden. För om inte hon vill flyga tillbaka så tänker inte jag göra det heller. Då blir det till att leta billiga resor till Sverige. Därifrån. Äh, nu måste jag sluta, de började trumma på gatan igen. Direktflyg kanske jag hade kunnat använda. Kom att tänka på det.

18 november 2008

52. Min tusende bloggpost

Det går inte riktigt att skriva idag. Bland annat för att jag åter ligger hemma i något slags influensa. Såg "Mamma Mia". Den var som lättyoghurt med fruktsmak, inte tillräckligt fet men alldeles för söt. Jag blev störd av det mesta men ändå rörd när Pierce Brosnan inledde SOS. Och jag skrattade när jag såg Benny Andersson under ett par sekunder. I övrigt kändes det komiska flåsigt. Jag tror att musikalen gör sig bättre på scenen. Eller som singalong. Att sångerna gör sig har jag vetat länge.

16 november 2008

51. Första gången på bio i Peking

Idag lyckades jag köpa en ny laddare till min telefon, hämta hem mina kostymer och hjälpa BJ med engelskameningar över MSN. Fick ett mess från U som undrade om jag ville se Bond. För två år sedan såg jag Casino Royale i Bryssel. Nu har jag sett Quantum of Solace i Beijing. En jämförelse är oundviklig. Den förra var i allt både stramare och snyggare. Mindre våldsam. Därmed inte sagt att den här är dålig. Bara ovanligt brötig, som västsvenskar skulle sagt. Ryckig och ologisk är två andra adjektiv som poppar upp.
Det fanns några anspelningar på andra 007-filmer men jag tänker inte säga vilka. Det får ni roa er själva med om ni ser den. Eftersom en kommentator har föreslagit att jag inte ska använda "man" och passivformer så skriver jag att de drack champagne och vitt vin i filmen men jag såg inte av vilka märken.
De inledande vinjetterna var inte särskilt snygga och ledmotivet var dessutom svagt. Jack White och Alicia Keyes kanske ser bra ut på papperet men melodin fastnade inte. Delvis tramsiga skurkar var det också. Det är Daniel Craig och Judi Dench som är behållningen i den här filmen. Om nu någon trodde något annat. Filmen får tre zestade citroner av fem.
Kopian var fläckig, ljudet för starkt och i salongen satt bara ett dussin varav hälften var västerlänningar. Inte att undra på, en biljett kostar ju lika mycket här som i Sverige.

15 november 2008

50. En bortkastad lördag?

Ja, inte riktigt. Men jag var dagen efter och fortfarande delvis sänkt av en infektion som jag fick av en hostande taxichaufför i veckan. Något uträttat fick jag emellertid. Köpte ett 1GB SD-kort så att jag skulle få plats med Pleco 2.0 i min telefon, åt en okej italiensk soppa med en förhållandevis smakfri wrap till på alldeles för dyra Elements Fresh, bad skräddaren att sy om knapparna på mina kostymer och stötte ihop med Z Y på Buynow. I Peking brukar jag annars aldrig stöta ihop med kineser som jag känner. Och jag menar aldrig. Jag ser dem på kontoret i veckorna men aldrig på fritiden.
Under kvällen såg jag "Adaptation" för första gången. Den får fyra utrotningshotade orkidéer av fem.
Pleco 2.0 är för övrigt ett måste för den som ska lära sig kinesiska. Ni kan gå hit om ni vill läsa mer om produkten. Här kan ni läsa om när jag mötte programutvecklaren. Jag lyckades installera allt och få det att fungera utan problem.

49. Dejavu

Eftersom jag var alltför trött för att skriva om tempranillo, graciano, mazuelo och de andra varietalerna från den Iberiska halvön när jag vid midnatt, snubblade över tröskeln till vår lägenhet efter att först ha tagit en taxi från skyskrapan som jag bevistat för tredje gången, så gör jag det nu. Såhär blev kvällen:
Jag tog hissen upp till översta våningen. I receptionen hjälpte de mig av med rocken och ledde mig till ett bord där jag fick sitta och vänta tills P anlände. Det blev ingen fotografering. När P kom gick vi till ett av rummen där man fick ett glas rött vin från Galicien. Det var dessvärre både korkat och oxiderat. Vi fick ett glas albarinho i stället. Det smakade bra. Middagen var försenad så det blev ytterliggare några glas av samma vin. Jag bytte några ord med den galiciske importören, tillika kvällens värd om viner i Kina. "Det är en ren expat-marknad" sa han. (Och för er som inte vet vad expat betyder så kan jag berätta att det är någon som är utanför sitt hemland, dvs en utlänning). Det vill säga, kineserna köper inte tillräckligt mycket av de importerade vinerna än. Vi gick till baren där jag talade med den ämable M som tillsammans med sin hustru driver klubbens mat- och vinkommitté. Han rökte en fet cigarr och höll en tumlare med whisky i handen. Hustrun höll med mig om att det är svårt att kombinera viner och kinesisk mat men hon sa att hon försöker hitta de rätta kombinationerna. Vi hann inte prata så mycket mer om det för hon blev tvungen att ta hand om några andra gäster.
Middagen var trevlig. Jag satt bredvid en journalist i 35-årsåldern. Hon hade inget visitkort så hon gav mig bordsplaceringslappen. (I morse upptäckte jag att hon hade skrivit sitt nummer på den. ) Maten var däremot inget att blogga om. En av rätterna, en hummerdel, serverades med en risotto i något slags hummerfond. Fonden smakade väldigt mycket som Campbells hummersoppa (eller heter det bisque?) och det är en smak som jag inte är odelat positiv till. Eller för att tala klarspråk, jag tycker att det smakar förfärligt. Till hummern serverades ett rödvin. Har jag inte fått lära mig att skaldjur innehåller umami? Har jag inte hört till leda att när umami och rödvin möts, då uppstår ingen ljuv musik i munnen, då bildas istället dödsmetall? Ungefär så alltså.
Jag glömde att ta med vinlistan hem, de två första albarinhona var däremot väldigt bra. Till efterrätten, en rullad pannkaka med något slags glass och frukt inuti serverades en galicisk gräddlikör. Som Baileys fast sötare. Hu! Ville man inte dricka den kunde man smaka en örtlikör från samma trakt. Det gjorde jag inte. Jag kom hem strax innan midnatt, kollade mejlen som hastigast och somnade nästan ögonaböj. Som det hette förr. Ögonaböj, vilket märkligt ord. Kan man förresten använda det som jag nyss gjorde? Eller är det enbart i uppmaningar. "Gå och lägg dig ögonaböj!" Typ. Den som det visste

14 november 2008

48. Jag ska på vinmiddag

Eftersom jag kommer att vara alltför trött för att skriva om tempranillo, graciano, mazuelo och de andra varietalerna från den Iberiska halvön när jag vid midnatt, lokal tid, snubblar över tröskeln till vår lägenhet efter att först ha tagit en taxi från skyskrapan som jag bevistat för tredje gången, så gör jag det redan nu. Såhär blir kvällen:
Jag tar hissen upp till översta våningen. Hissen som bara går till översta våningen och inte stannar någon annan stans, hissen med det lilla anslaget som anger klädkoden. Jeans är aldrig tillåtna, förutom under 70-talsfester. När jag kliver ut i receptionen blir jag välkomsthälsad med ett glas mousserande från Australien och ett par små amuse boucher serverade från ett silverfat. Sedan är det dags för fotografering. Jag, P och A ställer oss på ett podium och ler mot fotograferna (som faktiskt bär jeans).
Sedan hälsar jag på alla som jag har träffat förut, tittar ut över stan som dessvärre ligger inbäddad i ett smogtäcke. Jag köper jordnötter i baren. Vi sätter oss vid ett bord runt bord efter att först ha hälsat på de inhemska och de som är invandrare. På scenen håller en fransman en välkomsthälsning. Den översätts simultant till kinesiska. Därefter äntrar en representant för vinfirman ifråga scenen och berättar om kvällens flaskor. Det översätts också. Sedan äter och dricker vi i ett par timmar. En av riojorna är särskilt bra. Inte alltför vaniljig eftersom den legat på ekfat från Alliers & Troncais (med risk för felstavning) och bara till 45% baserad på tempranillo. Dessutom finns där en oekad albarinho som fullständigt får mig i spinn. Pata Negra-skinkan är också fin. Att de envisas med att servera ett sött dessertvin till den vattniga chokladmoussen är för mig ett mysterium. Men inte för arrangörerna. En företagare vid mitt bord berättar att hon gjort sig en förmögenhet i Californien på att sälja den plast som invändigt klär kapsylerna till läskflaskor. Hennes utflugna barn läser vid Stanford och Yale. Mätt och belåten lämnar jag tornet och kollar bara mejlen som hastigast innan jag somnar.

12 november 2008

47. Jag firar 光棍儿节 med kombon

Vi gick till Metro Café som var tomt så när som på oss. En svensk mamma och dotter anlände när vi läppjade nyazeeländsk sauvignon blanc till de friterade bläckfiskringarna och dito mozzarellan. Slut på struntpratet alltså. Vilket påminde mig om det grälande paret på IKEA i lördags. "Folk kan förstå vad man säger här" sa hon till pojkvännen/mannen på svenska och gav mig en lång blick trots att jag inte hade hört ett ord. Det är ibland väldigt bekvämt attt befinna sig utomlands. Man kan prata nästan om vadsomhelst varsomhelst på det egna tungomålet. Men kanske inte på IKEA eller på en italiensk restaurang. Jag drack en californisk cab till lasagnen om ni undrar. Och en terpentinsmakande moscatellgrappa till den dubbla espresson. Tiramisun åkte ut. Både jag och kombon tyckte att den smakade kylskåp. En ny tiramisu bars in. Den smakade också kylskåp. Jag behövde inte betala för grappan. Sedan gick vi till the Pavilllion (sic) där jag drack ett par glas cab från nere under. Kombon gick hem. Jag fortsatte jag till Purple Haze. Där basunerade jag ut att jag firade "ungkarlshögtiden" eftersom jag kände mig så snygg i mitt skägg och min mörkblå kostym. P försökte gifta bort mig med hovmästarinnan. Gick väl knappt sådär eftersom både jag och hon var obekväma med situtationen. Det var turligt nog inte så mycket folk förutom personalen, några svenskar och ett par engelskspråkiga. Ingen hade hört talas om högtiden ifråga.

光棍儿节 - guānggùn(r)jié - ungkarlshögtid

串味 - chùanwèi - att ta upp dålig lukt

46. Rättshaveristen

Min synnerligen goda vän M ville veta varför jag som ansiktsboksstatus hade skrivit "joined the group 'Skatteverkets servicenivå är högre än Bolagsverkets'". Här kommer en förklaring.

I slutet av september ansökte jag och betalade avgift för att få registrera en enskild firma. Jag gjorde det på Bolagsverkets webbplats. Eftersom jag befinner mig på resande fot så har jag inte haft möjlighet att kolla min post regelbundet. Det ska medges, jag är också lite för snål för att eftersända posten hit innan alla byråkratiska eventuella hinder för min vistelse här är undanröjda. Mitt förslag på firmanamn var synnerligen fantasilöst. Det var i princip mitt namn följt av den kittlande titeln "konsult". Efter många turer fick jag så mitt F-skattebevis och en räcka blanketter att fylla i. Men mitt firmanamn syntes inte till någon stans. Jag gick då in på Bolagsverkets webbplats för att kolla min firmas status. Något firmanamn stod inte att finna. Istället stod det "Uppgifterna låstes när du skickade in din anmälan". Jag kontaktade då Bolagsverket med epost och frågade varför jag inte såg mitt firmanamn någonstans. Fick då mejlsvaret: "Vi har fått en ansökan från dig där du ansökt om firmanamnet xxx konsult. Den 2/10 skickade handläggaren ett meddelande till dig ang din ansökan. Det är postat till:
YYY
I meddelande står
ANM: KOPIERA MEDDELANDE NR: FRÅN DNR: FRITEXT: FINNS
065 DEN SÖKTA FIRMAN KAN EJ GODKÄNNAS DÅ DEN ÄR FÖRVÄXLINGSBAR MED ....
/ Kod 65: Den sökta firman kan inte godkännas bla pga org.nummer
ZZZ AB.
/
/ Nya firmaförslag ska skickas in skriftligt.

Sista svarsdag var 3/11 o eftersom inget svar inkommit från dig så har din ansökan avskrivits i dag."

När man ansöker om att få starta en enskild firma fyller man i ett fält med företagets kontaktuppgifter, däribland epostadress och mobiltelefonnummer. Jag hade, naivt nog, förutsatt att jag skulle komma att kontaktas via min epostadress om det uppstod några problem. Så var det alltså inte. Jag såg också i det citerade brevet att Bolagsverket hade missat att fylla i mitt gatunummer på adressen.

Skrev då ett mejl där jag frågade varför jag inte hade blivit kontaktad med epost och varför de inte hade skrivit rätt adress. Två enkla frågor. Jag fick svaret:"Hej

Ärendet är nu avskrivet och du får komma in med nya handlingar och ny avgift...

Vänliga hälsningar"

Jag ringde till Bolagsverket. Där sade damen som hade skrivit epostmeddelandet att jag skulle vara tvungen att registrera mig på nytt och betala 1000 kr en gång till. På min fråga om varför de inte använde epostadressen för att kontakta mig sa hon att "de hade inte den rutinen". Jag påpekade också att gatunumret saknades på adressen. Hon upplyste mig om att jag kan överklaga.

I morgon kommer jag att få en försändelse med all min post från Sverige. Om inte brevet från Bolagsverket finns där kommer jag att överklaga. Lita på det.

Skatteverket då?
Jo min verksamhet beskrevs som "konsultverksamhet avseende företags organisation". För det första har jag inte uppgett den typen av verksamhet i min ansökan, för det andra vet jag ingenting om företags organisation. Nja, i alla fall inte tillräckligt mycket för att ta betalt för mina kunskaper. Ringde då Skatteverket. Min vänliga handläggare där ändrade verksamhetsbeskrivningen omgående. Utan att sucka. Jag gillar från och med nu Skatteverket men jag vill ändå inte gå så långt som att säga att det är "sexigt" att betala skatt.

9 november 2008

45. Frukost i det sköna

Jag blev bjuden på brunch på "The Orchard" idag. En mil öster om Peking ligger restaurangen inhyst i gamla tegelbyggnader, fint inramad av bambu och annan grönska. Där finns en damm och en liten kanal också. Allt jag åt smakade bra. Till och med efterrätterna, som brukar vara rena nitlotten i buffésammanhang, smakade. Maten var för övrigt västerländsk. Det var solsken och på innergården blev det växthuslik värme under glastaket. Jag satt bredvid en trevlig taiwanesisk läkare från Kanada och pratade med henne om synen på fastlandet och annat kontroversiellt som har med ön att göra. Det blev aldrig genant.
Vi var hos skräddaren för fjärde gången för att se hur våra kostymer tog sig ut. Den i ylle passade, medan den i grå manchester satt lite löst över bröstet. När vi kom hem såg vi "Burn After Reading", bröderna Coens senaste. Mycket underhållande. Det händer att folk slänger ur sig att Brad Pitt skulle vara en dålig skådespelare. Det är fel. Om man inte övertygas av den här filmen kan man titta på den ojämna Jesse James-rullen som kom häromåret. Att Frances McDormand är storartad visste jag sedan tidigare. Det visade hon redan i Fargo. Ehuru John Malkovich-fantast tycker jag att han var den enda i den här svarta farsen som inte tog sig ur sina, vad ska jag säga, manér. Han var bara John Malkovich vilket inte är så bara. Och jag gillar ju det också. Nu sitter jag med ett glas oxiderad sydafrikansk chardonnay och ser fram emot den nya arbetsveckan som börjar i morgon.

8 november 2008

44. Jag lärde mig ordet 哥们儿. Det översätts med "polare" i min ordbok.


Mitt registreringsbevis och handlingar som hade med det att göra kom efter många turer äntligen i mina händer. Den som hade haft hand om brevet senast har en hund har mycket kvar att lära. Det var rena turen att hunden bara hade tuggat på ett hörn av kuvertet som det låg i. Två saker bland handlingarna fångade min uppmärksamhet. Verksamhetsbeskrivningen var så långt från den jag angett i min ansökan att jag undrar om handläggaren är vid sina sinnens fulla bruk och en momsdeklaration måste vara inne senast den 12:e november. Jag började dagen med att fylla i den. P hjälpte mig. Det var för övrigt också rena turen att jag igår åt middag med en kille som skulle till Sverige och kunde tänka sig att posta deklarationen där.
När P och jag var klar med uppgifterna tog vi en promenad till Silk Market där den svenske kuriren handlade inför sin förestående hemresa. Dagen pågick sedan oavbrutet. Vi åt hamburgare på TGI:s, vi for till det svenska möbelvaruhuset och firade sedan BJ:s födelsedag på en Sichuan-restaurang norröver. Jag och P var de enda svenskarna. Flera av gästerna höll välkomstskålar för oss utlänningar. De hoppades att vi skulle fortsätta att träffas så att de kunde lära sig mera engelska och vi mer kinesiska. Det gör jag också. I slutet av middagen höll BJ ett tacktal. Hon blev flera gånger så rörd att hon fick avbryta sig själv.
När vi hade brutit upp, då BJ gav oss varsin kram - vilket inte är helt vanligt här, for vi till Lan Bar. En alldeles för söt riesling och mögelsmakande cashewnötter som vi fick utbytta mot skafferismakande macadamiadito kunde inte förta den fantastiskt barocka(?) inredningens effekt på mig. På Lan Bar är periferin mer intressant än centrum. Det enda tråkiga i miljön är de fula guldinramade tv-skärmarna som distraherar bargästen. Jag kan inte minnas att de hängde här förra gången. Vi stannade också på Purple Haze där vi drack varsitt glas passabel sauvignon blanc från Chile innan vi kallade kvällen för kväll. När jag kom hem försökte jag titta på mina senaste dvd-inköp: Bond och Bush. De var grovpixliga, oskarpa och följaktligen osebara och åkte därför ut ögonaböj.

Om ni är i Uppsala i kväll ska ni gå till Kafé 19 och se Confidencemen, ett band som jag också är med i när jag befinner mig på den landremsan av den eurasiatiska kontinenten.

7 november 2008

43. Jag går och lägger mig innan

resten av kvällen ägnas åt Billy Bragg-letande på Youtube.

42. Jag äter hotpot med en snickare från Köping, en ingenjör från Ekerö och en guide från Peking när jag inser att det måste varit något fel

på mätutrustningen. Just så. Och kommer på att min dator är ohälsosamt i avsaknad av Chaka Khan-spår. Det blir ändring på det. Typ nu.

41. Till doktorn

Mina virusinfektioner brukar vanligen vara över tre dygn efter det att de slagit till. Eftersom vad det nu är jag har fått har hållit i sig i en vecka så bestämde jag mig för att använda min dyra sjukförsäkring för att bli undersökt. Tog taxin till ett kontors- och shoppingkomplex i det centrala affärsdistriktet. Anmälde mig i receptionen, väntade inte länge förrän jag blev visad till ett litet rum. En sjuksköterska kom in med sin assistent, stoppade en termometer under min tunga och tog sedan blodtryck. Det senare tog hon två gånger för att hon tyckte att det var lite högt och ville få bekräftat att hon hade läst rätt. Feber hade jag inte. Jag fick ett glas varmt vatten och de lämnade rummet.
Doktorn, en amerikansk man i femtioårsåldern med rakat huvud, tittade mig i munnen, lyssnade på hjärtat, bad mig andas kraftigt och ställde frågor om min hälsa. Han trodde att jag hade virus. Om jag ville kunde jag äta antiinflammatoriskt, annars bara ta det lugnt och dricka mycket. Han frågade var jag kom ifrån, hur länge jag hade bott här och om jag saknade hemlandet. "Nej, nu gör jag inte det." Svarade jag. Jag frågade honom varifrån i USA han kom. "Colorado". "Det lär vara vackert där" sade jag. "Ja, jag saknar bergen och skogarna i bland, men inte så ofta nu längre, jag har varit här i sju år."
Jag undvek att prata presidentval eftersom jag utgick från att Colorado hade många republikaner. Det kanske var fegt eller omdömesgillt. Undersökningen kostade 660 yuan RMB. Eller skulle ha kostat om jag var oförsäkrad. Nu var jag inte det.
Jag åt pumpasoppa och vitlöksbröd på the Olive innan jag gick in i lägenheten där det städades och tvättades för fullt som man skriver i passivform om man drar fördel av att de hushållsnära tjänsterna i landet är så billiga samtidigt som man inte känner sig helt bekväm med det. Hyckleri kanske man kan kalla det.

39.40. Allt faller sönder och själv faller jag handlöst

Bli inte oroliga över rubriken, den har ingenting med mig att göra. Tyckte bara att den lät bra.

Jag kom på en term häromdagen. Det är högst sannolikt att någon annan redan har kommit på den. Det är ju så med många idéer, man tror ibland att man är först med något men senare visar det sig att man inte är det. Jag är en oligobloggare. På engelska låter det bättre: I am an oligoblogger. Vassa Eggen är en polyblogger. Mina år i DNA-världen lärde mig vad oligo är. En DNA- eller RNA-snutt som är 20 baser eller kortare kallas för en oligonukleotid. (En gång gick det för övrigt att bli rik på oligonukleotider.) Ni förstår. En oligobloggare har högst 20-talet återkommande läsare, en polybloggare har fler. Men jag har hellre 20-talet välvilligt inställda än 200 varav några är onda och kommenterande i ett tonfall som liknar blecktrummepojkens skrik. Mitt glashjärta skulle inte klara det.

Jag är nu inne på mitt fjärde sjukdygn. Less är bara förnamnet. Igår bestämde jag mig för att inte sätta på laptopen överhuvudtaget. Istället gick jag till grannen och lånade dvd:er. Innan jag gick dit hade jag emellertid sett Kjell Sundvalls Hotet. Om man bortser från den sedvanligt taffliga svenska dialogen, manusluckorna och dumheterna i intrigen som måste berott på en kombination av allmänt taskigt researchande och dåligt omdöme, så var den ganska spännande och hygglig feberunderhållning. Den får två lyckade vapenexportsatsningar av fem.

Hos grannen plockade jag åt mig Mamma Mia och flera andra filmer. Och så en box: Dexter. Efter ett avsnitt så var jag fast. Nästan tvångsmässigt har jag tittat på de efterföljande åtta sedan dess. Vet inte vad jag ska tycka. Är oerhört less på seriemördare. Men det är inte om seriemördare serien handlar. Inte? ropar ni förvånat. Nej, det är allt som sker mellan morden som är så bra. Men, det medger jag, utan katt- och råttaleken mellan huvudpersonen och den som gäckar honom skulle det inte vara lika förbannat spännande. Jag måste avverka de återstående skivorna i boxen så jag blir av med eländet.

Och så ska jag bli frisk. I det här tillståndet missar jag Bao Jings födelsedagsfest ikväll. Måste messa om det.

5 november 2008

38. Jag har virus.

En, rullstolsburen man som bryter på tyska, tvångsmässigt sträcker sin, förmodat förlamade, högerarm spjutrakt snett upp från kroppen när han inte lyckas hålla den i schack med sin vänsterhand och dessutom kallar presidenten för "Mein Führer". Det var en populär imitation i mina umgängeskretsar för omkring tjugo år sedan. Det var alltid OK att skämta om tyskar som presumtiva nazister på den tiden. Äh, jag överdriver. Jag hade sett gesten många gånger, men aldrig ursprunget till den, filmen Dr. Strangelove av Stanley Kubrick. En gång hade jag råkat sätta på teven i slutscenerna till filmen, när en av besättningsmedlemmarna på en B52:a, likt en rodeoartist, sitter på bomben som vore den en häst, på dess väg mot den sovjetiska basen. Jag visste hur det skulle gå så filmen var i det avseendet förstörd för mig. Jag kommer inte ihåg Dr Strangeloves visioner inför presidenten om människosläktets fortlevnad i gruvschakt men väl de avslutande svampmolnsbilderna till tonerna av Vera Lynn som sjunger "We'll meet again". I filmen har Peter Sellers tre roller. Han är engelsk militär på den amerikanska flygbas där undergången inleds, han är den amerikanske presidenten och den tyskfödde vetenskapsmannen Dr. Strangelove.
Repliken "Birdie Num Num" hade jag också hört till leda men aldrig sett i sitt sammanhang dvs filmen Åh, vilket party! eller vad den kan heta (regi Blake Edwards), jag bloggar gratis och orkar inte kolla på IDMB. Peter Sellers i huvudrollen som indisk skådespelare, av misstag inbjuden till ett finare partaj i en superdesignad villa i - gissar jag - Beverly Hills. Det är nog sent 1960-tal, inte heller det orkar jag kolla. Och hur han Papphammarmässigt lyckas ställa till det.
Ja, som ni har förstått så har jag ägnat det senaste dygnet i virustillståndet åt att kolla på filmer. Mellan Peter Sellersrullarna blev det Shrek 2.
Jag tycker nog att Dr. Strangelove hade ett väldigt tätt manus. Och att Peter Sellers var en stor skådespelare. Men jag skrattade inte. Åh, vilket party! nja. Sämre manus. Jag skrattade några gånger.
I Shrek 2 hörde jag en fjärde version av Buzzcocks "Ever Fallen In Love?". Peter Yorn hade gjort den. De tre övriga är:
1. Originalet
2. Fine Young Cannibals
3. Nouvelle Vague
Den som kan rada upp fler versioner bjuder jag på något någon gång.
Jag skrattade flera gånger i Shrek 2 trots att jag hade hört flera av skämten innan jag såg filmen.

Det jag ägnat så många tecken åt att skriva nu är ju ganska oangeläget. Viktigare och tristare är att Viking Nr 2 med sambo och son ska flytta tillbaka till Sverige. Skulle egentligen ätit avskedsmiddag med dem på Yuxin Chuancai men jag ligger här i sjuksängen. De reser den 23:e så jag hoppas att det blir fler tillfällen.
Något som däremot kändes roligt var utgången av det amerikanska presidentvalet. När jag såg talet som Barack Obama höll i Chicago, strax efter att segern var fastställd, i direktsändning på CNN, blev jag tårögd. Ja, det är sant. Vilken talare!

Jag lämnade lägenheten idag. Vi hade ingen mat hemma så jag gick till Purple Haze och åt kycklingsoppa. Sedan handlade jag på den lokala västbutiken, bland annat ett nummer av Time som handlade om, surprise, surprise, det amerikanska presidentvalet. När jag kom hem och började läsa såg jag på omslaget: "SUBSCRIBER COPY NOT FOR RESALE."
Det är lite så det fungerar här. På många områden.

4 november 2008

37. Tisdag

Varje morgon kollar jag bloggarna som jag "prenumererar på" i google reader. Ofta läser jag inte hela inläggen. Särskilt gäller det de och för sig intressanta, men för min långsamma hjärna ofta alltför krävande, gene expression och genomics, evolution and pseudo science.
Inte heller läser jag de som skriver för långt. Jag är helt enkelt för lat. Steven Fry skriver långt och smittande om glädjen till språket, men inte för långt. Läs här.

Igår såg jag Jim Jarmuschs "Coffee and cigarettes". Den var ojämn, manustunn. Roligast var Alfred Molina och Steve Coogan. Mest magiska de avslutande herrarna, som jag inte kan namnen på. Det var understundom nästan något Beckettskt över deras samtal. (Hur pretto lät inte det där?) Cate Blanchett spelar för övrigt alltid bra, inte minst mot sig själv.

Jag har virus och går därför inte till kontoret idag.

3 november 2008

36. Jag är inte påläst

Bihålorna bultade på nytt. Jag sköljde enligt den goda metod som min lika gode bror lärde mig i augusti när jag senast råkade ut för eländet. Kombon bjöd på alvedon och föreslog att jag också skulle låta massera mitt huvud. Det senare kan man göra hos frisören på Chunxiu Lu. De fick klippa mig också. Sedan tog de huvud, axlar men varken knä och tå. Värken släppte lite. Mina fötter som trotsat all beskrivning under ett par år borde också få sig en genomgång nu när jag befinner mig i det här personalintensiva landet. Jag gick till salongen ovanpå O Sole Mio och lät dem ta mina händer också. Innan jag klev in undrande jag som man om jag skulle betraktas mindre som man för att jag tänkte låta andra ta hand om mina naglar. Men det verkade inte så. I en av fåtöljerna satt en femtioårig utlänning med rökfärgade stålbågade glasögon, fiskarväst och khakibyxor. Kanske en riktig man. Jag vet inte riktigt vad han bröt på. Flamländska, nederländska eller afrikaans? Han röt åt någon i sin mobil "Zaar is no picture of hot chocolate, zaar is only on picture of hot chocolate with brandy."
Hon som behandlade mig var från Sha'anxi, inte Shanxi, pratade hela tiden men det störde mig inte. Jag fick tillfälle att öva.
Jag har sedan länge lovat att bjuda Daisy och Bao Jing på chokladtårta. Det finns ett galliskt uppmarknadsfik några croissantlängder från lägenheten. Bakverken som säljs där smakar inte micropop, de är goda. När jag gick från fotsalongen messade Daisy "hi dan, can I bring a friend to go with us? he´s a humour guy?" Jag messade tillbaka jakande. När vi hade ätit hade jag tänkt att vi skulle titta på "The Prestige". Bao Jing ringde strax efter klockan sex. Hon var utanför mitt hus. Daisy var som vanligt en halvtimme försenad. Medan vi väntade satt vi i foajén till huset och pratade. När Daisy väl anlände var det i en silverfärgad sedan som liknade en Toyota. Vid ratten satt "humour guy". "Det är hennes nya pojkvän" sa Bao Jing. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att det skulle bli koreanskt. Daisy och pojkvännen åt på KFC-mat på vägen dit.
"Hur kan ni äta sådan där dålig snabbmat när ni har så bra inhemsk?" frågade jag. Av alla människor.
"Vi var dödshungriga". De tog med sig maten in på koreanen. Jag tittade häpet på dem. "Det får man göra i Kina" sa de.
När vi hade ätit gick vi hem till mig. Både Bao Jing och Daisys, "mer eller mindre", nya pojkvän hade sett "the Prestige". Vi valde bland filmerna, det blev "Red Road", en film som under några minuter fick mig att rodna. "Det är okej" sa Daisy "vi är alla över 18". Om den här berättelsen utspelade sig i norra England eller Skottland är jag för dåligt påläst för att säga. Den dialekt som talades var tillräckligt svår för att jag skulle missa stora delar av dialogen. Textremsorna med traditionella kinesiska tecken var inte heller till mycket hjälp för min förståelse.
Om den var bra? Jag vet inte. Men miljonprogramsområdena som den utspelade sig i var åtminstone från en annan värld och avslutningslåten, en fjärde tolkning av "Love Will Tear Us Apart", passade bra med det övervakade lågkonjunkturslandskap som den här hämndhistorien utspelade sig i.

1 november 2008

35. Abba är bäst. Lammkött är gott. En svensk tiger.

Jag måste snarast se Mamma Mia. Ikväll var jag på trevlig middag. Vi lyssnade på ljudspåret om och om igen. Jag tröttnar aldrig på Abba. Värdparet serverade lammstek. Jag tröttnar aldrig på det. Visste ni förresten att tecknet för vacker 美 är tecknet för får 羊 ovanpå tecknet för stor 大? Min kombo gjorde en fantastisk zabayone till en kvasar av mango, gulkivi och banan som gick under beteckningen "fruktsallad". Jag fick vitaliserande mess, men om det man inte kan tala måste man tiga.