30 november 2006

I en blogg behöver inte rubriken ha täckning i texten

För ett par månader sedan blev jag inbjuden till en kväll med vinprovning som lockbete. Huvudskälet till evenemanget var presentationen av diverse fonder. Jag tänkte att det där kan jag nog gå på och strunta i investeringstipsen. Lite vin kan ju aldrig skada. Sedan kom jag på andra tankar. Jag anmälde mig inte ens. I dagens Dagens Nyheter - ej på nätet - kåserar Skott roligt om ett liknande evenemang. Det stärker min uppfattning att jag gjorde rätt i att aldrig anmäla mig.

Idag var jag hos frisören igen. Jag fick vänta en stund och började därför läsa det senaste numret av magasinet King som låg framme. I tidningen fanns tips på julklappar till "henne", bland annat en flaska bubbel. Artikelförfattarna tycker tydligen att Freixenets pinot noir-baserade cava är höjden av lyx. Jag tycker att det är obegripligt att någon vill vara så snål mot sin kära. Bättre bubbel än den där barnalbylsläsken är ju inte svårt att hitta. Dessutom insåg jag efter att ha läst en recension av filmen "Marie Antoinette" i samma tidning att jag måste se den. Steve Coogan är ju med! Undrar om V redan har sett den?

(Snart börjar glöggandet. I år ska glöggen vara söt, varm och dyr.)

Annars är det väl som vanligt den här årstiden. Man vill se något gnistrande vitt på marken, man vill andas in kall, ren luft och man vill promenera under stjärnbilder. Men allt SMHI kan presentera gör att man bara vill trösta sig med SSRI.

Freixenet Pinot Noir Rosat 2002 (nr 7700), 73 kr


Bilden: Mads Mikkelsen. Skurk i senaste Bond och omslagspojke i senaste King.

27 november 2006

Söndagen hade varit mild och torr i Göteborg

Ja, det blev några glas BiB-vin i Gråbo i afton. Till en handpilkad torsk (160 meters djup, vrak väster om Danmark) som min kusin P:s make J landat. Fick träffa deras outröttliga kusinbarn med olika grad av gyllenlockighet också. Liksom min bluesspelande kusin M, systern L och deras föräldrar. Sedan satt jag och sov på tåget hem mot Stockholm. Ett tåg som både avgick och ankom i tid. Heja SJ!

Foot of Africa Chenin Blanc (nr 27003), 167 kr

26 november 2006

Systemfelet i Göteborg

Vi - jag, J,G och barnvagnsburna fem månader gamla S - har varit på Världskulturmuséet och sett två utställningar. En om trafficking och en om Afrika. Den förra är särskilt sevärd och borde ses av alla, inte minst av vissa libertarianer som gärna ser genitaliegeschäftet som köp och sälj-transaktioner mellan jämbördiga parter.
J och jag går till Gårda centrum där det finns ett bra systembolag. Regnet ha fått Mölndalsån att nå oroväckande höjder. Klockan är strax efter två. Bolagsbutiken är stängd. Om det är en idiotisk lokal bestämmelse som begränsar möjligheten för invånarna i rikets andra stad att köpa alkohol en lördag vet jag inte. Vi får fortsätta promenaden ner mot Nordstan i regndroppet. Det blåser kraftigt också. Nordstan som varje år får tiotusentals turister att vallfärda till Göteborg är byst med folk en lördageftermiddag. Det är lördagen efter lön också. Föga förvånande är det kö utanför bolagsbutiken. Securitas-vakter slussar in kunder i grupper om femton. Klockan är tio minuter i tre. Innan jag får en stockholmsk stresskollaps blir jag insläppt. Kundanstormningen och det efterföljande trycket har fått flaskor att gå i golvet. En atmosfär av långsamt oxiderande öl och vin fyller lokalen. Trogen min enkelspårighet köper jag bröderna Lurtons grapefrukt- och grönäppelfräscha höstbargain igen. Och så en flaska beaujolais till mina släktingar nordost om stan dit jag är på väg för att äta söndagmiddag. Det blev ett par flaskor Hoegaarden till kvällens räksmörgås också. Matälskaren tipsade ju om att öl harmonierar bättre med umamin än vitt vin. Beredd att hålla med. Jag är tokförkyld och ställer därför in besöket hos A och M som blev föräldrar för en månad sedan. För övrigt kom jag hit i fredags och fick två ekoviner till middagen. Göteborg har tråkigt höstväder och märkliga öppettider men visst skulle jag kunna bo här.

Agrest de Guitard Merlot-Cabernet (nr 22680), 70 kr

Bonterra Cabernet Sauvignon (nr 6710), 125 kr

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr

Beaujolais-Villages (nr 5003), 73 kr

19 november 2006

Jul i New Jersey

Så var säsongens sista Sopranos-avsnitt till ända. Hedersmördaren, tillika homofoben Phil Leotardo (bilden) fick hjärtinfarkt, Chris Moltisanti återföll i missbruket och AJ fick ihop det med en puertoricanska. Chris tog inte bara upp den dåliga vanan att överlämna kroppen till kemiskt beroende, han hade dessutom den dåliga smaken att göra det med en kvinna som han träffat på ett möte för anonyma alkoholister! En kvinna som han dessutom vänstrar med medan sambon går hemma med växande mage. Sopranos har i likhet med Sofia Coppola genier som musikaliska rådgivare. Rolling Stones' "Moonlight Mile" från Sticky Fingers inledde och avslutade avsnittet. Tidiga Pretenders och Bernard Hermanns ledmotiv till "Vertigo" eller "Studie i brott" som den översatt till svenska heter var andra musikaliska beståndsdelar som vi smakfulla medelklassiga fyrtioplussare älskar. Den enda alkohol som namngavs i avsnittet var Cristal. Själv drack jag av den drygt månadsgamla boxen Torus framför TV:n trots att jag lovade konjären för ett par veckor sedan att jag skulle sluta med den. Den hade inte surnat så det blev ett par glas till den ihopimproviserade kikärtsrätt som jag åt. Och episoden slutade för övrigt med familjen Sopranos julfirande.
Bra söndag eftersom jag hann öva kinesiska tecken, simma en kilometer, lyssna på filosofiska rummet, se "Vikarien" och beställa biljett till Belgien.

Torus 2005 (nr 2261, 196 kr

18 november 2006

Taxichaufförer och frisörer

Nästan alla fulbloggare skriver förr eller senare om att gå till frisören så det är dags för mig nu. Ens förhållande till frisörer är lite som förhållandet till taxichaufförer men det finns några skillnader. Man åker sällan med samma chaufför flera gånger trots att man var nöjd med tjänsten som den utfördes. Man kan däremot anlita samma frisör om man tycker att han eller hon gjorde jobbet bra. Likheterna består bland annat i att man sitter ner och är utelämnad åt hantverksskickligheten hos yrkesutövaren, dvs förmågan att köra bil eller klippa hår. Det som också är gemensamt för frisörer och taxichaufförer är att man måste förhålla sig till deras konversationsinviter. Taxichaufförer är i regel mindre pratbenägna än frisörer så med dem brukar det inte vara något problem. Många frisörer tycker om att prata. Ibland låter jag mig konverseras. Jag frågade min förre frisör var han kom ifrån. Han tillhörde ett folk utan land och han berättade om det liksom om förföljelserna som hans folk hade utsatts för genom historien. Det var intressant, jag lärde mig något. Han slutade på salongen och sedan en tid klipper hans kollega mig. Vi brukade mest prata väder. Jag vet att han och frun åkte på bröllopsresa till en ögrupp i indiska oceanen. Han har någon gång frågat mig vad jag ska göra till helgen. Jag tror att han tror att jag är minst tio år yngre än jag är och att jag tillhör något frejdigt killgäng som hänger på Kellys eller Bullwinkles på Folkungagatan typ. Jag brukar svara vagt och avvärjande. Idag när jag var bakis frågade han mig igen: "Vad händer i helgen, då?". "Ja" sa jag försiktigt "alltså den började ju igår, då var jag ute. Ikväll ska jag nog ta det lugnt. Själv då". "Det blir middag efter jobbet och sen bio." "Vad ska ni se då?" "Saw III". Där någonstans blev samtalet svårare att fortsätta. Jag tänkte: "Är det han och frun eller han och polarna som ska se den?" Men jag frågade: "Är inte den ganska otäck?" Frisören svarade "Ja han - seriemördaren i filmen, min anmärkning - gör ju helt sjuka saker med folk som han låser in". Nu kan jag inte fortsätta skriva vad frisören berättade för i ärlighetens namn blev jag på ett hem-och-skola-förälder-aktigt sätt ganska upprörd över att det görs filmer av den typen. Och ändå sade jag inte: "Varför vill man se sånt?" Ja, jag vet. Det finns naturligtvis andra filmer och annat att uppröras över. Min poäng är att frisören krympte i mina ögon när han berättade om sina biovanor, jag fick helt enkelt lite mer information än jag ville ha. Jag tänker nog fortsätta låta honom klippa mig för det gör han bra. Och så ska jag pusha lite för filmer som jag tycker är bra i fortsättningen.

Elite de Fortius Merlot Cabernet Sauvignon 2000 (nr 81174), 137 kr

Ett vin som jag inte druckit men jag tycker att namnet var fint.

It is time for you to stop all of your sobbing

Med risk för att bli så personlig att jag nästan blir privat. Jag var riktigt nöjd med mitt förra inlägg. Nästan helt fritt från svammel för en gångs skull. Det har jag baksmällan att tacka för. Av någon anledning lyckas jag ofta koncentrera mig bättre på ämnet när levern samtidigt känns som ett ånglok i motlut. Nja, det där om levern var inte riktigt sant. Men koncentrationsförmågan är på topp en sådan här dag. Ni slapp läsa om att jag och världsmästaren efter PetSounds Bar gick vidare till Snottys där Mattias i The Horror, The Horror vände vax och både sköna Hyena och stilige Jan arbetade. Jag utelämnade också att jag drack en chardonnay-grappa och en GT där och att vi när stängningen var ett faktum fortsatte till Kvarnen - en ungdomsgård som jag har varit på för sista gången i mitt liv nu. Eller åtminstone för i år. Som ni ser börjar jag bli återställd. En annan effekt av baksmällan är gråtmildheten. När jag såg "Walk the line" i våras rann ögonen konstant. Det skrev jag inte på bloggen men jag var väldigt överhängd, något som orsakats av det här. Nu har jag läst kloka Lisa om Findus jultallrik och se, tårkanalerna öppnas på nytt. Jag kommer att tänka på alla de som tvingas fira julen ensamma. Gör jag något för dem? Nej, under julhelgen kommer jag att vara hos den del av familjen som bor i hitre Asien så det går inte. Min studentnation i Uppsala ordnade något som hette annorlunda jul och var tänkt att göra julen drägligare för ensamma. Julmat tiggdes ihop från olika leverantörer och så var alla välkomna att komma dit för en stunds julgemenskap i festsalen. Det var uppskattat inte bara av de som kom dit. Även några av oss studenter som börjat känna sig instängda i familjejulgemenskapen tog tillfället i akt och arbetade några timmar där. Har inte sett om arrangemanget fortfarande sker. Som monoman mono-man kan jag emellanåt tycka att min livssituation är lite enformig. Den första jul jag stod inför situationen att behöva fira ensam blev jag emellertid bjuden till inte mindre än tre av mina bästa vänner med familjer. Jag valde julafton hos de som hade bjudit först och där drack vi bland annat sauternes på nattkröken. (När jag pratade med P - mamman i den familjen - häromdagen fick jag veta att femårige sonen E numera räknar mig som familjemedlem.) Juldagen samma år var jag hos en annan familj där vi spelade Rappakalja till halv tolv på kvällen. Det var för övrigt där jag åt fisksoppa i torsdags vilket ju är av oumbärlig kunskap för min läsekrets. I fjol firade jag i Belgien där vi alltid dricker isländsk renlavssnaps och nästa år sitter jag väl över en kopp Oolong i norra huvudstaden. Hur avslutar jag det här då? Jo genom att tipsa om ett bra fruktigt och alldeles fantastiskt generöst julklappsvin som heter Baigorri och finns i beställningssortimentet.

Baigorri Reserva 2002 (nr 99612), 250 kr.

PetSounds Bar

Igår var jag på PetSounds Bar för första gången. I den delen av stället som ligger i gatuplan spelades "Feel Flows" när vi kom in. Ett sammanträffande. Egentligen behöver jag inte upplysa er om att den låten är komponerad av Carl Wilson, en av strandpojkarna och bror till Brian med samma efternamn. Inte heller om att Beach Boys' album "Pet Sounds" som krogen fått sitt namn från ingår i varje populärmusikintresserad människas kanon. Men jag kan inte låta bli. Ljudnivån är ett problem i i matsalsdelen. Den är inte för hög, man hör nästan bara basen så då börjar man försöka lista ut vilken låt den tillhör. Något som distraherar åtminstone mig när jag samtidigt försöker hitta fler doftdimesioner än diesel i den alsacebaserade riesling som vi dricker till huvudrätten. För de andra dofterna finns där men jag kan inte riktigt sätta fingret på vilka de är. Kanske beror det på att jag har hunnit med ett litet glas Villa Cafaggio och Virtuoso Syrah på Judit & Bertil där jag var med Redaktörn, T och V tidigare under kvällen. Där var det knökat. Folk betedde sig som om det var lönefredag. Drack champagne och så vidare. På Pet Sounds hann jag med en draja också. Som alltid i Sverige var den för varm. Sedan kunde jag inte låta bli att ta in ett glas Bollinger också, eftersom de serverar den glasvis där. Jag är alltid skeptisk till krogar som har maten som bisyssla. Till PetSounds Bar tror jag att många går för att hänga till musiken eller för att få se någon popcelebritet, den enda jag kände igen var David Shutrick om nu någon minns honom. Inget kunde intressera mig mindre än 90-talets Hannas-scen. Men jag och världsmästaren var sent ute och hade passerat den ena serveringen tristare än den andra och hunnit gå ett varv Skånegatan - Renstiernas Gata - Folkungagatan - Östgötagatan innan vi gav upp. Det fanns dessutom ett ledigt bord vilket avgjorde saken. Världsmästaren som bor i ett utkylt hus tillsammans med sambo och ett halvdussin husdjur på en leråker utanför Norrtälje vill alltid slå på stort när han kommer in i stadsvärmen så han beställde sex ostron med chiligranité. De var inte klockrena enligt honom. Jag som bedriver något slags fåfäng kampanj mot min egen slösaktighet hoppade över förrätten. Samtidigt försöker jag tänka så ekologiskt det går och valde därför gös - den just nu politiskt mest korrekta insjö- och brackvattenfisken. Den låg på en bädd av små bitar av sidfläsk, dill och karljohan. Till den fanns ett gott blomkåls- och potatismos. Fisken var perfekt tillagad och tillbehören väl balanserade. Mycket bättre än liknande rätt på Street. Serveringen lite förstödd men varken nonchalant eller oprofessionell. Jag åt efterrätt också utan att somna. Chokladterrin, kaffe och karamell beskrivs den som i menyn. De har missat att skriva att ett rödvinskokt päron också ingår. Jag måste ge köket en stark trea. Allt var bra om än efterrätten var lite stor. Minus också för att inte alla vinproducenter står angivna på griffeltavlemenyerna. Men det är bisaker i en restaurang där maten trots att den är bisysslan ändå är bättre än mycket annat som serveras längs Skånegatan.

Villa Cafaggio (nr 22817), 136 kr


Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr


Bollinger Special Cuvée Brut (nr 7418), 339 kr


Kuentz-Bas Riesling Collection 2001 (nr 85388), 137 kr

16 november 2006

En glad gamay

Bo Vilhem Olsson-väder tror jag. Det var länge sedan jag läste den men jag inbillar mig att det är disigt när han upptäcker anden i flaskan i Tegnérlunden. Jag är bjuden på fisksoppa i Västertorp. Varken Georges Duboeufs Beaujolais-Villages från L eller Yalumbas Riesling som J har köpt tar mig med till Landet i Fjärran men den förra påminner mig åtminstone om vilken lättpratad druva gamay kan vara och den senare om att idrottsälskarna därnere vet hur en riesling ska pressas. Lite citronsyrligt men jovialiskt så jag behövde inte resa bort. Kvällens gladaste gamäng var fyraårige J som underhöll oss.

Beaujolais-Villages (nr 5003), 73 kr.


Yalumba The Y Series Riesling 2005 (nr 16017), 87 kr

15 november 2006

Ett nytt ord

Läser Niklas Ekdal i Dagens Nyheter och lär mig ett nytt ord: chardonnay-socialist. Det används tydligen förklenande i fransk politisk debatt om bättre beställda som förfäktar åsikter på vänsterkanten. Själv räknar jag mig som gewurztraminer-gröning. En person som enligt egen utsago numera befinner sig på högerkanten är Per Gudmundson. Typisk malthöger skulle jag stämpla honom som. Läs vad han skriver om sin kärlek till populärmusiken här!

13 november 2006

HUmeår

Klyschor att ta till. Del IV. Om humor:
1. Bra humor har både svärta och djup.
2. Det sista man lär sig av ett främmande språk är poesi och humor.
3. Humor kommer av latinets 'humor' som betyder kroppsvätska.
Ni läsare som bor i Stockholm och inte drabbades av narkolepsi av punkt 3 måste skynda att köpa biljetter till den geniala föreställning som går på Södra Teatern*. "jag är en fågel nu" framförs av en kvartett män som kallar sig Klungan (bilden). Jag tror att de är från Umeå - denna stad som fostrat så många goda och begåvade människor! Eftersom jag inte kan recensera ska jag inte bli långrandig här. Låt mig bara säga att den hade ett tonfall som var nytt för mig. Och poetiska kvaliteter. Föreställningen var faktiskt jävligt bra. Sedan kan ni läsa 1. och 2. ovan igen.
Bra initiativ också av A som bara gick och köpte fyra biljetter och sedan ringde och frågade mig om jag ville haka. För min egen record: E från Uppsala och M - första gången jag träffar honom - var också med.

I baren drack jag ett glas av den syltiga dekokt som går under namnet Drosty Hof Cape Red. Där stötte jag ihop med fotograferande S som också har Umeåbakgrund. Södrans bar är väldigt snygg men glasvinerna är för tama. Dessutom jobbar jag i morgon.

KLUNGAN: Jag är en fågel nu - Stockholmspremiär! 2006-10-24 14:08 Tid: 2006-11-06 19:00 - 2006-11-14 23:00 Plats: Södra Teaterns Stora Scen Södra Teatern i samarbete med Riksteatern: KLUNGAN: Jag är en fågel nu - Stockholmspremiär! Måndag 6, tisdag 7, måndag 13, tisdag 14 november, baren öppnar 18.00, föreställning 19.00, Södra Teaterns Stora Scen


Drostdy-Hof Cape Red (nr 12038), 58 kr


* Ni som missar kan trösta er med "Mammas nya kille" där Klungan medverkar.

Vinlusens vinskola del III. Från plockad druva till mustjäsning.

Är druvkärnorna med i vintillverkningen undrar min kusin A i Göteborg. Jag vände mig till mig själv* för att ta reda på svaret. Man skiljer mellan gröna och blå druvor. Sedan finns det naturligtvis mellanting, något slags queeriga frukter som inte är helt gröna och ej heller blå. Gewurztraminer är en sådan till exempel. Pinot gris - som anses vara nära besläktad med sorten pinot noir - kan också uppvisa ett skinn eller skal som inte är helt ljust. Både pinot gris och gewurztraminer blir dock blott vitt vin i likhet med chardonnay, sauvignon blanc och riesling. Den här utvikningen har jag tagit med för att komma in på hur vin tillverkas och där finns några principiella skillnader mellan stilla vita och stilla röda viner. Vita viner tillverkas oftast av gröna druvor. De kan pressas eller krossas och pressas. Musten kan sedan renas från partiklar på olika sätt. Men - och det är viktigt - det är den renade musten som får jäsa och det ofta vid en relativt låg temperatur ofta 18 grader. Det förekommer också att skalrester och annat krafs såsom kärnor får macerera - ett finare ord för att ligga till sig eller musta till sig - med musten men det sker i det fallet innan jäsningen tar vid. Oftast är det en relativt klar must som får jäsa när man tillverkar vita viner. I den mån kärnorna är med så är de inte det särskilt länge. När man tillverkar röda viner använder man blå druvor och skalen och kärnorna från dessa är närvarande när musten börjar jäsa. Ibland, när man tillverkar särdeles tanninrika viner, får även stjälkarna vara med. I förbifarten vill jag passa på att upplysa om att 65% av druvans tanniner sitter i kärnorna. Röda viner jäser i regel vid högre temperaturer än vita. Men den viktiga skillnaden mellan mellan vita och röda viner är som jag skrev ovan att skal, kärnor och ibland även stjälkar är med i jäsningen vid tillverkning av de senare och borttagna vid jäsningen av de förra. Så ja, kärnorna är med. Är du nöjd med svaret, A?

Fortsättning följer.

Nu återstår att skriva kapitel I och II.

* Och givetvis Munskänkarnas Vinbok av Catarina Hiort af Ornäs

Duktig idiot

Jag: - Men vad kallar man en person som jag som ibland gör reklam utan att ta betalt?
L: - Idiot.

Gondolens vinbar må ha jönsig meny och tråkig inredning. Ibland erbjuds emellertid spännande arrangemang. Här kommer lite gratisreklam från undertecknad som befinner sig i Göteborg när spektaklet äger rum. Gissa om jag gärna hade deltagit!

"Nyhetsbrev Eriks Vinbar
Eriks Vinbar inbjuder till exlusiv Kalifornienvinprovning!Vinerna vi provar är;Flight 1, Pinot Noir2003 Sine Qua Non Omega Pinot Noir2004 Melville Carrie’s Pinot Noir2004 Sea Smoke Southing Pinot NoirFlight 2, Cabernet Sauvignon1999 Shafer Hillside Select Cabernet Sauvignon1998 Harlan Estate Cabernet Sauvignon1996 Screaming Eagle Cabernet SauvignonDe tre Cabernetvinerna hör till de mest eftertraktade av Kaliforniens vineroch provas ytterst sällan mot varandra. Screaming Eagle är dessutom ett av demest svårfunna vinerna i världen. Det tillverkas ca 400 lådor per år och dessaflaskor säljs enbart till medlemmar på vineriets egen maillista. Dagarna efter lanseringen dyker det dock alltid upp enstaka flaskor på andrahandsmarknaden till priset 1200 - 2000 dollar per flaska! Vi har en!Provningen leds av Michel Jamais, känd skribent och föreläsare i ämnet matoch dryck. Michel har stor erfarenhet av Kalifornien och dess viner och harunder tio års tid besökt de flesta av Kaliforniens vinproducenter.Provningen äger rum lördagen den 25/11 kl. 16.00 på Eriks Gondolen.Samling sker i Eriks Vinbar. Pris 2200:- / person. Det finns 14 platser.Anmälan görs via mejl till
vinbaren@eriks.sePlatserna tilldelas i tur och ordning.Provningen betalas i förskott i vinbaren senast måndagen den 20/11.Välkommen!The Eagle has landed.Hämta din inbjudan här"

12 november 2006

Tysk film, franskt vin och blod i New Jersey

Vad gjorde jag söndagen den tolfte november 2006?

Köpte Lonely Planets "Trans-siberian Railway". Om fyra månader reser jag.

Såg filmen "De andras liv" med V. filmen handlar om Stasi, den östtyska säkerhetspolisen, i åttiotalets DDR. Hur de börjar avlyssna lägenheten där en författare bor för att kunna sätta dit honom för något. Läs mer här. Huvudpersonerna dricker billigt georgiskt vin och vid ett tillfälle Gula Änkan; "godare än det ryska". Miljöerna är perfekta. Allt grått och brunmurrigt som man förknippar med europeiska öststater finns där liksom den sjukligt gulaktiga gatubelysningen. Bland personerna finns varken felfria hjältar eller genomonda skurkar. Dessutom är den spännande. Se den!
Kom att tänka på min far. Häromdagen var det 18 år sedan han dog. Han skulle ha fyllt 75 i år. Under 70- och 80-talet hade han en kyrkokör som ett par gånger turnerade i DDR. Jag tror att kören från den församling i Greifswald som han hade kontakt med var i Sverige en gång. Vi fick höra om hur barn till körsångare i den östtyska kören var nekade platser till vissa utbildningar för att deras föräldrar var kyrkligt aktiva. Det här är knappt 20 år sedan och i ett land inte särskilt långt från Sverige. Min fars tidiga bortgång gjorde att han missade murens fall med ungefär ett år. Han fick aldrig veta att en av de aktiva i kyrkokören, en rödbrusigt, jovialisk och fryntlig herre som även var med på Sverigeturnén* var Stasi-agent.

Lite senare övade jag kinesiska tecken, något som går väldigt trögt. Har noll känsla för handstil vilket delvis är orsakat av idiotiska skolreformer under 70-talet. Delvis av min dåliga finmotorik.

Middag hos L och J. Vad säger man? Jo, att "Terres Fumées" passar bra till syrafrisk och chilistinn pomelosallad. Det finns grapefrukt i doften av bröderna Lurtons synnerligen prisvärda vitvin från sydfrankrike och pomelon har ju mycket gemensamt med denna frukt. Det bjöds också på en sylta med en bland annat stjärnaniskryddad aspic. Och J:s fenomenala surdegsbröd som jag dessutom fick med mig hem av. Vi åt lite glass från Häagen-Dazs till efterrätt.

Sedan cyklade jag i kylan hem till mig och såg "Sopranos". Ett sällsynt våldsamt avsnitt. Vito blev ihjälslagen. En annan gangster blev knivdräpt. Man behöver inte se våldet för att förstå att det äger rum. En öppen fråga till den licensfinansierade televisionen: varför varnar inte programpresentatörerna för detta?

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr

* Om den nu ägde rum. Jag vet att jag har träffat både kantorn i församlingen och
Stasi-agenten på svensk mark.

De andras liv
Åldersgräns:
7 år
Längd:
2 tim 17 min
Originaltitel:
Das Leben Der Anderen
Distribution:
Sandrew Metronome
Regi:
Florian Henckel von Donnersmarck

Bilden: Ulrich Mühe i rollen som den Stasitjänstemannen Gerd Wiesler i "De andras liv".

Dagen som igår var en regnig dag och en dingelingsouvenir

Jag klev över tröskeln iförd "mördarkeps" enligt D. Hur en sådan ser ut tål att fundera på.
A hade lagat en gryta på högrev. Den var kryddad bland annat med nejlikor och kanel. Köttet var sådär härligt trådigt som det blir efter en tid i gryta. Det fanns morötter i också. Och förmodligen någon fin skinka. Sedan blev det fransk getost med en siciliansk vingelé som hette något i stil med Zabbjo. Smakade botrytis. Och till efterrätt hemlagad glass från modern glassmaskin med kompressor i och stekta kardemummakryddade äpplen. Mmmm! Förutom A, jag och D var även H med. D berättade om de fantastiska råvarorna i den senaste litteraturpristagarens hemland som D nyligen besökt. Och som en följd av råvarornas smakrikedom det sparsamma bruket av kryddor. Sju stycken hade han räknat till på Carrefour. Att jämföra med våra 23 eller 37 stycken på kryddhyllan i en vanlig svensk livsmedelsaffär. Ska bli intressant att se hur det stämmer överens med Kritans erfarenheter. Jag märker att jag glider i från ämnet. A har god smak även vad gäller viner. Här kommer hela listan:

Rocca delle Macìe Chianti Classico (nr 32208), 87 kr.

Brolio 2004 (nr 2705), 96 kr


Baigorri Reserva 2002 (nr 99612), 250 kr


Alla naturligtvis väldigt bra men Baigorri med den packade rödabärsfrukten outstanding. Ja, det blir alldeles pirrigt när jag tänker på denna moderna rioja. D satte fingret på vad som är så originellt med vinet. Den packade frukten följs i många viners fall av ett tannin- eller strävhetsbombardemang. Så inte "röda berget" som A berättade att det baskiska namnet betyder. Det är lika angenämt hela vägen genom munnen. Och med en trevlig längd. Ett vin att umgås med länge, länge.
Plötsligt var klockan tio i ett såg jag när jag hade tackat för mig. Var tog tiden egentligen vägen? Supertack till A!

11 november 2006

Nu är jag frisk!

Tråkigare än så här blir inte hösten. Det droppar från skyn, det blåser och himlen har samma nyans som dammtussar. Desto bättre att den där infektionen gav med sig! Idag har jag varit ute och gjort lite praktiska ärenden som man gör på lördagar. Och hunnit med att besöka bolaget. Dessutom fick jag veta att släkten i väst har växt. Grattis till nyblivna föräldrarna A och M samt syskon, föräldrar med flera i uppgraderade roller! Det blir bubbel någon gång.
Ikväll ska jag på middag i Vasastaden. Jag har köpt en kalifornisk flaska med skruvkapsyl till värdinnan. Till mig själv köpte jag den trevliga Terres Fumées.

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr


Big House Red (nr 23095), 96 kr

10 november 2006

En ofrivilligt vit vecka som slutar med att jag blir frisk. I morgon.

Såg Musikbyrån - ett program som går på den licensfinansierade televisionen och andas kvalitet. Kvällens avsnitt handlade om att använda poplåtar i reklam med Jose Gonzales, Peter, Bjorn and John och Hellacopters som aktuella exempel. Synen på att låta ens alster medverka i marknadsföring av mobiltelefoner och plattskärmar har onekligen förändrats de senaste åren. Jag minns när Ray Wonders "We´ve got to be good to each other" för sex år sedan användes i Renault-reklam och DNs nöjes- och kulturdel ägnade fenomenet ett ansenligt antal tecken. Idag är frågan om någon skulle bry sig på samma sätt. Tomas Andersson Wij som medverkade i programmet, tyckte att det var okej att sälja den musikaliska själen till Mammon. Dessutom svor han väldigt mycket. Jag som trodde att han var något slags kristen sosse! Ett annat inslag handlade om Salem Al Fakir - svensk multiinstrumentalist med oavslutad utbildning på musikögskola - som gjort "Dream girl". Nyss försökte jag lyssna på hans sajt men uppspelningsfunktionen kom aldrig igång. Ni kanske har bättre tur. På Itunes kan man få ljudprov i brist på annat. Regina Spektor (bilden) heter en amerikanska som vuxit upp i Ryssland. Även hon är skolad med piano som huvudinstrument. Man fick höra flera brottstycken ur denna originella och produktiva artists låtar. Verkar värt att lyssna mer på. Det kändes för övrigt befriande att se ett program om pop där gitarrerna för en gångs skull inte spelade de ledande rollerna.
Och det här handlade ju inte alls om vin. Men jag kan ju alltid tvista till det genom att skriva om en av veckans nyheter som handlar om att det nu går att få högskoleutbildning om vin utanför Grythyttan i Sverige. Göteborgs Universitet startar en treårig utbildning i höst. Med naturvetenskaplig grund. Läs mer här.

Den gick på bio redan för två och ett halvt år sedan men jag såg den aldrig då

Två flaskor inslagna i orange cellofan på hotellsängen. Det är Cristal, fordom alla rappares favoritbubbel. Ingen tid att korka upp. Mannen ska iväg på fotojobb några dagar. Frun Charlotte (Scarlett Johansson) har följt med honom till Japan där han tycks arbeta ständigt. Om nätterna ligger hon sömnlös, en lott hon delar med skådespelaren Rob Harris (Bill Murray) som rest till samma land för att skrapa ihop ett par miljoner dollar genom att medverka i reklam för whisky. En natt möts de i hotellbaren. Det var väldigt nära att jag skrev "..." i förra meningen. Men även en dilettant som jag måste försöka hålla på något slags stilistisk värdighet.
Ja, alla har som sagt sett Sofia Coppolas "Lost In Translation" från 2003. Den fick genomgående bra recensioner och även publikt togs den emot väl - åtminstone bland oss medelklassare - när den gick upp på svenska biografer våren 2004. En invändning - det kanske finns flera - var att filmen skulle vara fördomsfull mot japaner ja, rentav rasistisk. Är den det? Jag tycker att humor som bygger på att ljuden för "l" och "r" förväxlas inte känns spännande. Men det utgör en så försvinnande liten del av filmen. Utan att ha varit i Japan så tror jag att kulturen i så många avseenden upplevs på en gång som så främmande och välbekant för oss västerlänningar att vi lätt skrattar åt dess yttringar i form av märkliga dator-spel och pratshower*. Berättelsens manlige huvudperson beter sig flera gånger både fördomsfullt och respektlöst. Något han inte får tittarens - det vill säga min - sympati för. Och jag är säker på att det är regissörens avsikt att få honom att framstå som sådan.
Nåväl Japan är spelplatsen men det är naturligtvis den "ej fullbordade" kärlekshistorien mellan skådespelaren Rob Harris och den nyutexaminerade studenten i filosofi Charlotte som är filmen. Den är precis som en sådan ska vara; långsam, dröjande. Och den ackompanjeras av musik som jag råkar gilla. Air, Phoenix, The Jesus and Mary Chain med flera. Karaokeavsnittet där Rob Harris sjunger "What's so funny 'bout peace, love and understanding" och "More than this" är också ett belägg för att Sofia Coppola har god musiksmak eller omger sig med goda musikkonsulter. Man ska se filmer när den värsta uppståndelsen har lagt sig. Och har ni inte sett "Lost in translation" så ska ni göra det. Snarast.

Cristal Brut 1999 (1250 kr), vinet finns inte på systembolaget. Jag har inte druckit det heller.


*Fill me in, Ondskan.

9 november 2006

Sjuk

Det är tillfälligt. Kanske influensa. Under tiden ligger jag och ser "Brideshead Revisited" på min Mac. Började se serien för knappt ett år sedan. Därefter har det inte blivit tid. Sett i det perspektivet kommer viruset som en skänk från ovan. För serien är ju i allra högsta grad sevärd. Trots att de genomgående använder så fula och dysfunktionella vinglas.

5 november 2006

En hel lördag utan ett enda glas vin kan också vara OK.

Det är alltid dimmigt och grått den här dagen. J och jag vaknade sent, gick en promenad upp på Mariaberget och tittade på Riddarfjärdsutsikten. På Rival åt jag den minst prisvärda cafésmörgåsen i år. Sedan träffade vi D på ett annat fik innan vi körde norrut. I Uppsala låg det fortfarande snö efter vinterns inbrytningsförsök. Jag tände ljus på två platser. Sedan blev det lammstek. Den hade lagats långsamt och fått vila innan den trancherades. Den serverades med trattkantareller och lite andra tillbehör. Smakade bra. Jag skulle köra hem så jag höll mig nykter. De andra drack en släkting till ett vin som jag har tjatat om här. Crianzan brukar jag köpa. De drack Gran Reservan. Som vanligt var jag som mest till min fördel i nyktert tillstånd. Saknade möjligen smaken av tempranillo. J gillar tempranillo för att den inte har så tjocka skal. Det blir mindre skalsträvhet och - tror jag - bitterhet i vinet då. För övrigt verkar det som att min surdeg tar sig.

Conde de Valdemar Crianza (nr 12659), 69 kr - brukar jag dricka.


Conde de Valdemar Gran Reserva (nr 12601), 119 kr - drack de till lammet

3 november 2006

J läser aldrig min blogg. Det är OK.

Blodet kallt och trött, vinet dyrt och rött. Tre medelålders män vid Hornstulls strand. Potatis och rotselleriröstin är för salt. Den är för pepprig också. Men gösen är välstekt, valnötterna välrostade och svartrötterna mjälla. Serveringspersonalen på Street har fina svarta skjortor från Jenny Hellström. Jag har blivit rekommenderad en Muscadet Sevre et Maine till fisken. Den har en lätt aniston och känns uppfriskande. Den draja som jag drack innan var däremot inte särskilt bra. Ett själlöst blandade av vermouth och gin i ett glas som var för varmt. Street är inte ens halvfullt vilket borde vara ett problem. Målgruppen utgörs ju av sådana som inte kan skylla bortovaron på höstlovsresor med barnen. Eftersom de inte fått några än. Så något annat är det. Vad kan man fråga sig. En annan fråga är när jag ska lära mig att inte äta efterrätt med rekommenderat dessertvin. Jag kan ju knappt röra mig efter den som jag beställde ikväll. God var den. Och promenaden genom Tanto till Snotty på Skånegatan efteråt var välbehövlig.

(Jag skriver det här till tonerna av Franz Schuberts stråkkvintett i C-dur D 956. Versionen med Melos-kvartetten förstärkta med Mstislav Rostropovitj på cello kan man hitta information om exempelvis här.)

Ja, vi hade förstås varit på Judit & Bertil innan. K, T, Y från Göteborg, J från Malmö och TBFKAEM. Där drack jag Black Tie och blev ögonkontaktad av någon som satt i baren med någon annan. Det går bra att höra av sig via bloggen.

Det här åt jag:

Gös

Rotselleri-valnötter-och potatisrösti med citronkokta svartrötter och linfröbeurre blanc

Chokladmousse
Amarantkrisp, havtorn från Harö och kardemumma

Det här drack jag:

Black Tie Pinot Gris Riesling 2004 (nr 81637), 116 kr

2004 Muscadet sur lie, Chateau des Cléons, 70 kr/glas

Onyx Nobel Late Harvest, Sydafrika, 12 kr/ cl

Systembolaget utvecklar viktiga tillbehör!

Läser i Svenska Dagbladet att Systembolaget ska förse bibbarna med en mätare så att man kan se hur mycket man har druckit. Det är väl enklare att kolla på sina vinglas hur mycket man brukar hälla upp med hjälp av ett decilitermått och sedan hålla räkning på antalet fyllningar. Tappar man räkningen kan man förmoda att man druckit för mycket.

2 november 2006

Gondolens vinbar den andra november 2006

- Hö, hö, vet du vad som passar till lammkött, Beavis?
- Nää, hö, hö, hö Butthead?
- Hö, hö, vitt, hö, hö, hö...
- Ja öh trodde, hö, hö att rött...
- Hö, hö...vitt vin...Hö, hö...å räker...hö, hö, hö.
- Hö, hö, hö.*


Idag har jag druckit Guigals Côtes du Rhône och en spätlese från Dr. Loosen. M bjöd mig eftersom jag fyllde 42 förra veckan. Jag lade märke till att hon hade två ringar på höger hand.
- Du och U funderar inte på att gifta er? frågade jag.
- Vi är gifta.
- Sen när då?
- Sen januari.
Plötsligt blev jag för en bråkdels sekund tidsvill. Var det april nu eller? Jag var inte det minsta berusad men osannolikheten för att en av ens bästisar ska ha gått och gift sig för tio månader sedan utan att man vet om det är för liten. Alltså flyttade jag mig bakåt i tiden till närmsta snöklädda månad för att få det hela att gå ihop men insåg omedelbart att det ÄR november 2006.
Det hade varit vigsel i närvaro av vittnen och middag tillsammans med föräldrarna. Alltså inget partaj som jag missat.
Om Gondolens vinbar finns inte mycket att säga. Jag valde rött åt M och det blev en spanska som jag gärna kollat i efterhand om vinbaren haft en sajt. Men den finns inte. Allt jag har att tillgå är ett ynka kvitto med texten "El Sequé". Lätt kakaoaktig i doften var den i alla fall, åt plopp-hållet utan att vara fulsöt. Varm och eldig utan att desinficera munhålan. Mörka bär, ni kan gissa resten. Bra var den, trist bara att jag inte vet vad den heter! 135 kr för 15 cl där och då.
Spätlese från Dr. Loosen är en meningslös upplysning om man varken vet vilken Moselsluttning druvorna plockats från eller vilken vinslott med minst tre svårstavade tyska namn vinet skapats i. Årgången på rhône-vinet missade jag också. Bakläxa! Dr. Loosen var fruktig, halvtorr och extraktrik. Mineralig och ren. Inslag av honung. Guigalen smakade smutsigt och rått men inte lika illa som Parallelle häromdagen. Nu verkar jag sur och grinig. Det är jag inte. Det var trevligt att återse M - som alltid.

Bilden: jag ville hitta något på Beavis & Butthead och snubblade över denna. Tycker ju inte att skämt-teckningar är särskilt roliga. Men.

* "Passar till lammkött: vitt vin och räkor." Något i den stilen står att läsa i menyn på Gondolens Vinbar. Plus en massa andra mer eller mindre tröttande citat om vin.

Dramaaaten - så raasande tjusigt!

Tegelstensromanerna får hyllplanen att bågna. Spellängden på genomsnitts-cd:n får lyssnaren att somna. Kvalitet tycks ibland gå före kvantitet. Igår var det teaterföreställning på Dramatens lilla scen. Klockan sju såg jag och J hur ridån gick upp. Halv elva bugade sedan skådespelarna till applåderna från publiken i den halvfulla salongen. Närmare tre timmars teater om man utesluter pausen alltså. Det blev emellanåt segt. I andra stunder engagerande. Frank Wedekinds "Lulu" från 1922 beskrivs som en monstertragedi. Livia Millhagen gör huvudrollen - en kvinna som har blivit något slags projektion för manligt begär. Nellie, Lulu, Katja eller Eva. Hennes namn växlar beroende på vilken man hon träffar. Bland männen finns ett gammalt medicinalråd, en självömkande konstnär, en akrobat och en polis. Döden följer i hennes spår. Männen tar antingen livet av sig eller dödar varandra. I slutet av pjäsen har Lulu blivit prostituerad. Hon möter sitt öde hos en torsk som för tankarna till någon av Thomas Harris´figurer.
Jag läser inte recensioner men rubriker kan jag inte undgå. Vill minnas att teaterkritiken inte var helt positiv. Vad tyckte jag själv då? Jo, den var som sagt alldeles för lång. Sedan fanns det några detaljer som störde mig. Varför sminkar man en vit människa till en mörkhyad år 2006? Är det för att driva med gångna tiders föreställningar om etnicitet? Är det ironi? Eller vad? Jag förstår inte. I den ännu under tidigt nittonhundranittiotal i vissa avseenden så hopplöst antikverade punsch- och frackstaden Uppsala kunde man ibland se skokrämsfärgade människor i studentspex. Det var inte kul då och det är inte kul nu.
Men mot skådespeleri, scenografi och kostym har jag inget att invända. Ej heller musiken, både den som interfolierade scenbytena och den som fanns i bakgrunden i några av scenerna. Laibach! när hörde jag deras misshandel av Beatles' "Get Back" senast? Det var överhuvud taget mycket 80-tal över föreställningen som bort kortas och gjorts om.
Några åskådare gjorde en enaktare av pjäsen genom att gå i pausen. Själv stannade jag och hann med ett glas av den lite platta men ack så eukalyptus och rootbeer-doftande Lindemans Shiraz. Tack J som genom kontakter fixade fribiljetter!

Lindemans Bin 50 Shiraz (nr 6374), 70 kr


Lulu
en monstertragedi av Frank Wedekind
Regi och scenografi Ole Anders Tandberg
Översättning Ulf Peter Hallberg
Kostym Maria Geber
Ljussättare Ellen Ruge
Peruk och Mask Lena Bouic-Wrange, Kaisa Mylläri

I rollerna Livia Millhagen, Rolf Skoglund, Tommy Nilson, Magnus Roosmann, Gustaf Skarsgård, Johan Holmberg, Inga-Lill Andersson, Torkel Petersson, Johan Lindell, Kicki Bramberg, David Weiss, Mia Björne m fl

Speltid 3 tim och 15 min