28 juni 2011

2011:33 Nya världen

Kulturchefen mejlade och frågade om jag ville gå.

"Lördagen den 3 september har vi en vinmässa på Hotel Sheraton i Stockholm.
Där hittar du vinimportörer med viner från Australien, Sydafrika och
Kalifornien. Arrangörer är Wine Australia, California Wine Institute och
Wines of South Africa i samarbete med Nordic Wine Institute. Du träffar
också representanter för de tre organisationerna.

Söker du på "Vinmässa" på  www.ticnet.se hittar du tiderna för de tre
passen. Du kommer också att se att det finns möjlighet att anmäla sig till
två seminarier. Arrangörerna tar inte extra betalt för seminarierna men
Ticnet tar en avgift för att de skriver ut en separat biljett. Det finns
bara 50 platser till vart och ett av de två seminarierna.

Normalpriset är 200 kr plus Ticnets adm.avgift. Du får köpa biljetten för
150 kr plus avgiften. Skriv ordet "Vinklubb" som lösenord.

Du får på det här viset ett litet försprång. Inom kort kommer vi att gå ut
via de stora vinföreningarna med erbjudande om att köpa rabatterade
biljetter. Det kan hända att du får samma erbjudande via din vinförening.

Du kan köpa rabatterade biljetter till dina vänner också."

Jag vet att det är en tråkig inställning men jag tänker inte gå. Mitt intresse för utomeuropeiska viner är just nu obefintligt. Men nu vet ni åtminstone att den här vinmässan finns.

20 juni 2011

2011:32 Autriche

Österrike är, förutom för arkitekter, konstnärer, komponister, författare, schnitzlar, nougaten och mergern med Ungern för några sekler sedan, känt just för det som på svenska uttalas som huvudstaden i denna republik. Vin naturligtvis. Och förenklat kan man skriva att det vita, torra, syra- och extraktrika storheterna finns i nordöst, i Niederösterreich. De söta, ädelrötade och de röda fina i Burgenland som ligger strax söder därom. Sedan finns Steiermark och lite andra områden som jag inte orkade fördjupa mig i. Kvalitetsindelningar gör sig inte i löpande text, låt mig bara säga att det tyskarna kallar grader Oechsle, ni vet differensen mellan en liter must och en liter vatten, det delar österrikarna i fem och kallar KMW som betyder Klosterneuberger Mostwage. Och Klosterneuberg är ju som bekant centrum för vinvetenskap i Österrike. Och liksom i Tyskland är mustvikten, det vill säga hur mycket socker som koncenterats i druvmusten, avgörande för kvalitetsindelningen. Och lika tråkigt att blogga om.

För fem år sedan brukade världsmästaren komma hit till stan från sin hydda på leråkern utanför stan, duscha av sig hästlukten, klä på sig finaste Paul Smith-kostymen och tillsammans med mig göra av med pengarna på stadens krogar. En stående beställning var Willi Opitz' Silver Lake. Oavsett om det var på Dining Club, Berns eller Rolfs kök. Det var nog den första riktiga kontakten med österrikiskt vin jag gjorde. Vi drack också Pole Position från samma hus. Det var tider!

Ikväll hade jag den sista lektionen i vincirkeln. En cirkel vars diameter konstant decimerats. Deltagarantalet har sjunkit i samma takt som kvaliteten på mina "lektioner". Idag var vi bara fyra personer. A är i NY med make och son, Y har varit i Norge och behöver pusta ut. C är i Sardinien och bråkar med bankväsendet. Återstod så kloka K och trädgårdstuktaren T, P och jag. Samt P:s hustru som anslöt lite senare.

På grund av fejans dysfunktionella grupper så hade både T och P bullat upp med bröd från Fabrique och ostar från Androuet. Denna abundans yttrade sig i en fantastisk beaufort, en comté och ytterligare en ost, en rinnig med drag av brie och brillat-savarin.

Vi brukar dricka vin till ostarna. Jag föredrar kvalitet framför kvantitet som ni redan vet. När jag var på Regeringsgatan i lördags frågade jag därför personalen om två österrikiska viner som gjorde väsen av sig. Han valde ut en grüner veltliner och en blandning av zweigelt, merlot och blaufränkisch. Det var bra val. Dyra men bra. När man misströstar över att det internationella kapitalet trissar upp priserna på de franska buteljerna kan man finna tröst i att de svala, rena, vitpepparfriska dragen i ett vin från Kamptal eller den balanserade svalkan i en röding från Burgenland ännu inte har upptäckts. Man har helt enkelt några år på sig!

Det här var som sagt den sista kvällen i den organiserade vincirkeln. I höst fortsätter den oorganiserade. Alla läsare är inbjudna!


Gabarinza Österrike, Burgenland, Neusiedlersee (nr 92048), 369 kr





Schloss Gobelsburg,

Österrike, Niederösterreich, Kamptal Grüner Veltliner Kammerner Lamm (nr 90153), 239 kr

Österrike

19 juni 2011

2011:31 På det hela

Jag tänker inte nejmdroppa här. Inte på facebook heller. Låt mig bara säga att jag var på en fantastiskt trevlig tillställning ikväll. Hos några av de bästa vännerna. Där serverades barbecue på spjäll och trumpinnar, jambalaya och cole slaw. Med en eldig chardonnay från Fetzer och en inställsam zinfandel från Ravenswood. Och jag kom i samspråk - vilket uttryck - med en författare vars namn jag inte släpper.

Det visade sig att vi gemensamt gillade bland annat Adichie. Jag kunde rekommendera Junot Diaz' The Brief Wondrous Life of Oscar Wao eftersom Bockfesten av Vargas Llosa också var en gemensam nämnare. Jag i min tur blev rekommenderad en roman som jag inte hade läst av Coetzee. Onåd är ju ett mästerverk så det skulle förvåna mig om inte Life and Times of Michael K också är det.

Jag satt mitt emot en person som berättade att Steve Coogan och Rob Brydon är med i en ny film. Jag minns Tristram Shandy som jag gillade så mycket.

En närstående berättade att en av gästerna var en programledare från vår ungdom.

Jag pratade om Shardbox.

För övrigt finns det tre Savennières på Regeringsgatan nu. Jag har druckit två av dem: Beaumard och Jolys Vieux Clos. Den tredje, Clos du Papillon 1987, köpte jag.

14 juni 2011

2011:30 Komplettering

Ville bara tillägga att jag också dricker viner från Tyskland och Österrike. Glömde skriva det i förra inlägget.

8 juni 2011

2011:29 En blogg helt utan betydelse

Infekterad, håglös och har inget bättre för mig. I morgon blir den här bloggen sex år. Den är alltså bara lite yngre än min brorson. Jag kommer ihåg när jag skrev det första inlägget, jag hade varit på en svensexeplanering på Medborgarplatsen inför ett bröllop och satt nu hos L och J för att tillsammans med dem planera viner till ett annat, nämligen deras kommande, bröllop. L föreslog då att jag skulle starta en vinblogg. Och, om uttrycket tillåts, på den vägen är det. 

När bloggvärlden var som mest aktiv, för fyra, fem sex år sedan, så var det lite som jag inbillar mig att punken var i början. Om punkinställningen hade varit alla kan spela så var blogginställningen alla kan skriva. Jag följde en massa bloggar då, idag följer jag bara ett fåtal. Flera bloggare har lagt av helt, andra bloggar uppdateras bara sporadiskt. Några håller en jämn nivå, andra - som den här - svajar betänkligt. De som håller stilen är oftast, men inte alltid, proffs.

Idag känner jag inte ett lika stort engagemang för det som händer i vinvärlden. Att uppleva ett stort vin är fortfarande viktigt men det finns ingen anledning att försöka uppleva allt. Det görs bra viner hela tiden, det går inte att hänga med eller vara i närheten av att hänga med om man inte har en professionell anknytning till branschen som vinskribent, sommelier eller något annat. Och det har inte jag. (Jag är medlem i Munskänkarna för att få möjlighet att prova viner som jag annars inte skulle komma i kontakt med.) Och det finns ingen anledning att hänga med. På samma sätt som man förr kunde säga att "det går fler tåg" kan jag säga "det kommer fler viner". För några år sedan kunde jag lockas av näringen och tänka att jag skulle utbilda mig till sommelier men jag kunde inte riktigt hitta motivationen. Det fanns ju redan så många unga, hungriga och engagerade som skulle göra det jobbet så mycket bättre. Det gäller även vinbloggandet. Det finns fler och känsligare näsor, tungor och gommar som gör det här så mycket bättre. Och mer regelbundet. 
Vin är en konsumentprodukt och vinnäringens mål är att vi ska dricka mer vin. Eller åtminstone dricka på ett sådant sätt att branschen ständigt växer. Det krävs ingen större analytisk förmåga för att inse det. Sedan kan man fråga sig om det är så bra att vi dricker mer vin. Om det är vad vi gör. Jag har faktiskt ingen koll.

Det var lättare att skriva för sex år sedan. Jag tyckte inte att noggrannhet var särskilt viktigt, facebook och twitter hade inte sett dagens ljus och det kändes som att ämnet var outtömligt. Dessutom skedde en hel del av nätkommunicerandet via kommentarfunktionen. Det känns så länge sedan.

Då var jag dessutom mer tillåtande, jag tyckte att det mesta i vinväg var drickbart oavsett varifrån i världen det kom. Och att allt var intressant. Idag är jag mer kräsen, köper nästan bara viner från Frankrike, Spanien och Italien. Tog ut svängarna, skrev inte alltid i ett tillstånd som skulle medgett bilkörning. Ibland blev det småkul. Idag vågar jag varken skriva vad eller hur som helst. Övervakarögonen finns ju överallt.
Många slutade följa mig när jag bodde i Kina. Eftersom postningarna inte längre handlade huvudsakligen om vin så fanns det inte något skäl för professionella att länka till den. I Kina hade jag paradoxalt nog ett par riktigt stora vinupplevelser. I skyskrapan som rymde Capital Clubs lokaler på översta planet, dit den generöse P bjöd mig, provade jag både viner från Jean-Marc Brocard(annan lokal), Joseph Phelps och Opus One. Tillsammans med utrikiska och kinesiska höjdare som jag inte hade något gemensamt med förutom vinintresset.

Det har funnits andra skäl att sluta följa vinlusen. Av de goda råd som ges till bloggare har jag särskilt lagt två på minnet. Att hålla sig till ett ämne och att uppdatera regelbundet. Att lägga något på minnet betyder inte att följa det. Den här bloggen handlar inte alltid om vin och det går längre och längre tid mellan inläggen. Det har säkert bidragit till att den har allt färre läsare. 

Nu spelar inte läsarantalet så stor roll, det viktiga är kvaliteten på de som läser. Jag har för övrigt varit märkligt förskonad från troll. Kan bara minnas någon svartpepparsälskande bloggare som dissade mitt alkoholuppehåll för ett år sedan. Men varför tänka på det? Så länge folk jag gillar går in och kommenterar någon enstaka gång så är jag nöjd. 

Tar risken att tjata om något positivt, bloggen har gett mig många kontakter och vänskaper. Det är ovärderligt!

När jag blir frisk ska jag hitta en tid då D och jag kan gå till Lux och ta ett glas finare, läs skumbanansbefriad, beaujolais. Skål på er!

5 juni 2011

2011:28 Super-Nolan, helt utanför ämnet

Jag såg Inception (2010) av Christopher Nolan nyss. Det var en snygg men lite rörig film som jag tyckte att jag hade sett förut. Kanske för att den påminde både om Matrix (Wachowski) och, en annan film från 1999: The Thirteenth Floor (Rusnak). Den sistnämnda hade för övrigt oturen att nästan helt hamna i skuggan av Matrix när den kom vilket är lite synd för den borde inte alls skämmas för sig. Samtliga tre handlar, lite förenklat, om andra verkligheter eller en andra skikt av tillvaron, åtkomliga med hjälp av vissa instrument eller tekniker. Men det var inte bara temat som kändes igen, exempelvis liknade scenerna där tyngdlagen syntes upphävd något ur Matrix. 
"Verklighetstemat" är tacksamt om man som åskådare är tillräckligt flexibel för att godta delvis tveksamma förutsättningar i berättelserna och om logiken given dessa förutsättningar uppehålls.

Vad handlar då Inception om? Jo, huvudpersonen, Dominic Cobb (Leonardo DiCaprio), driver en affärsverksamhet som går ut på att komma åt människors hemligheter, exempelvis affärsmässiga sådana, genom att gå in i och styra deras drömmar. En "inte helt laglig" verksamhet som Cobb mer eller mindre framgångsrikt har ägnat sig åt, förstår man. Redan i filmens inledning får vi vara med i en drömoperation som äger rum i något asiatiskt land. Det handlar om att få ut ett viktigt dokument ur ett kassaskåp som ägs av en japansk affärsman, Saito. Cobbs hustru Mal (Marion Cotillard) dyker oplanerat och därmed oönskad upp i drömoperationen. På vilket sätt hon är oönskad i drömmarna får man veta senare i filmen. Operationen misslyckas men Saito anlitar Cobb och hans kollegor för ett utmanande uppdrag av som går ut på att försvaga en konkurrent, Fischer, till japanen. De ska så ett frö till en idé som ska få Fischer att dela upp det affärsimperium som han precis har ärvt av sin far. Operation handlar alltså inte om att avlocka en hemlighet utan om att gå in i och påverka det undermedvetna och det är vad som menas med inception. Uppdraget kräver att man går ner flera nivåer i drömlagren vilket medför vissa risker.

Jag är vanligtvis en tittare som är beredd att kompromissa med verklighetskrav men vad gäller Christopher Nolans "drömrulle" känner jag mig lite tveksam. Kanske är det för att jag uppfattar drömlogiken i Inception, vem som styr vad i vems medvetande, som lätt haltande. (Alternativt har jag inte förstått.) Dessutom har jag av någon anledning svårt för att sympatisera med huvudrollen, möjligen beror det på att DiCaprio spelar över eller på att han spelar Leonardo DiCaprio. Jag har inte sett så många filmer där han har huvudrollen. Men jag tyckte att Dominic Cobb var nästan samma person som Teddy Daniels i den för övrigt utmärkta Shutter Island (2010) av Scorsese och det är ju, rent spontant, inte en helt oproblematisk iakttagelse. Om de andra skådespelarna har jag inget att säga. Möjligen då att Tom Berenger har blivit gammal.


Åter till handlingen: Cobb har - och här förstör jag filmen för den som inte sett den - orsakat sin hustrus, Mals, död. Mal "spökar" i drömmarna. Den döda hustrun har han gemensamt med huvudpersonen i en annan film av Nolan som härmed delvis förstörs för den som inte sett den: Memento. Att gå in på vad som orsakat de äkta hälfternas frånfällen i dessa filmer är emellertid att avslöja för mycket.
Men det slår mig att också huvudpersonernas flickvänner, både i The Prestige och The Dark Knight, dör, delvis på ett våldsamt sätt. Jag vet inte om det går att dra någon slutsats av detta, det är bara ett mönster som jag plötsligt såg. Något som jag inte köper till 100 procent. Och kanske bidrar detta mönster till min ambivalens för Inception.

Det som på svenska kallas action har Inception gemensamt med Nolans Batmanfilmer. Biljakter, skottlossningar och hus som rasar samman har jag blivit för gammal för, egentligen. Nolan gör det emellertid så snyggt att jag inte somnar det medan det pågår. Storslagenheten i miljöerna, oavsett om filmen utspelar sig i London vid förra sekelskiftet - The Prestige - eller i  en modern, av organiserad brottslighet perforerad storstad - The Dark Knight - bidrar också till att Nolans filmer är en fröjd för ögat. Det gäller i högsta grad Inception.

Musiken som är skriven av Hans Zimmer följer dramatiken på ett effektivt sätt. Den har dessutom temata som jag kommer ihåg efteråt vilket inte alltid är fallet med filmmusik. I eftertexterna till Inception såg jag att gamle Smiths-gitarristen Johnny Marr spelar den återkommande gitarrslingan. Till eftertexterna till The Prestige spelades en låt av Thom Yorke. Båda herrarna är viktiga i min britpopkanon (betoningen på a i "kanon").

Jag tycker om att filmerna är storslagna och så gott som helt utan ironiska blinkningar till tittaren. Dessutom finns det ett mörkt drag i dem som bland annat kommer till uttryck i att de inte har lyckliga eller åtminstone inte otvetydiga slut.

För att avsluta den här svajiga amatörrecensionen ger jag Inception tre drömnivåer av fem. Jag rekommenderar den alltså med vissa reservationer.

För övrigt har jag varit sjuk i flera dagar, därav filmtittandet, men eftersom Närakuten inte kunde hitta något fel på mig så tackade jag till grannfamiljens middagsinbjudan dit även trevliga M, som jag inte träffat på fem år, kom. Vi åt lax, pasta, jordgubbar och glass. Samt drack:



Dunavár Pinot Grigio (nr 12411)


och


JP Chenet Cabernet-Syrah (nr 12808)