Jag är anglofil. Man kan inte vara annat när man sett Michael Winterbottoms "Tristram Shandy". En film som börjar i sminklogen inför inspelningen av Laurence Sternes roman med samma namn. När vi väl kommit in i romanens handling bryts fiktionen i scenen där Tristrams mamma är i färd med att krysta fram sonen vars namn är en förvrängning av Trismegistos. Plötsligt zoomar man ut och ser kameramän, mikrofonhållare, kostymerare med flera. Tristram är pojken som kommit till för att pappan glömt att dra upp klockan. Se filmen så får ni se hur allt hänger ihop. Från Tristram går filmen till att handla om den framgångsrusige Steve Coogan som spelar sig själv. Och, jo, jag försökte winespotta i den. Det gick väl sådär. Jag tror att det var bourgogne teamet drack den första kvällen. Senare såg jag champagne och annat. Steve Coogan hinner dra i sig tre vodka tonic innan han förenas med hustrun sent om natten under filmens första dygn.Jag vill se filmen igen. Och jag kommer att köpa dvd:n eftersom den redan i filmen utlovas innehålla mer än biografversionen.
Steve Coogans storhet insåg jag redan när han agerade programledaren Alan Partridge i "Knowing Me Knowing You" för knappt tio år sedan. Rollfiguren var en före detta sportkommentator från Norwich som störs av att studiogästerna är betydligt mer intressanta än han själv. Partridge är dessutom extrem homofob, ständigt beredd att avbryta ett studiosamtal eller ett framträdande om det närmar sig det för honom så förbjudna.
Hoppas att fler är beredda att instämma i hyllningskören till Coogan nu.
Efter filmen som vi såg på Victoria här i kvarteret bjöd jag mina vänner på middag. Vi drack Château de Beaurenards Rasteau Côtes du Rhône Villages 2002 och en Gewuztraminer Vendange Tardives från 2000. Den senare för att testa om Munster - en kittost från Alsace - och vinet skulle vara ett äktenskap instiftat bland stratocumulus. Nja, vin och ost är trevliga tillsammans men de sitter med benen uppdragna i varsitt hörn av soffan och för en civiliserad men knappast passionerad konversation. Så lika hett som amarone och parmesan eller krämig blåmögel och banyuls blir det aldrig. Och den söta gewurzen ifråga, Wolfberger, var härligt rosig, litchiaktig och lätt honungslig. Jag är glad över att haft hjärngenetikern och bioinformatikern på middag. Jag är också glad över att kunna droppa ett nytt gennamn i nästa cocktailkonversation om schizofreni. För, som den skarpsinniga A noterade för några månader sedan, det är så jag får folk att tro att jag är mer djupsinnig än jag i själva verket är.
Domaine de Beaurenard Rasteau 2002 (nr 2068), 129 kr
Det är utmärkta Gillian Anderson från mörkerspridarserien Arkiv X på bilden. Anderson har en roll i Tristram Shandy. Och jag kan nästan instämma i Rob Brydons panegyrik. Bege er genast till en biograf som visar filmen så förstår ni vad jag syftar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar