Phoenix del II

Jag förstår inte vad som tagit åt DN:s musikrecensent Mattias Dahlström. Att kalla Phoenix musik för "världens lenaste r&b-pop" som han gör i dagens På Stan är minst sagt dåligt omdöme. Len pop kan jag instämma i. Men r&b betyder ju i nittionio fall av hundra själlöst wailande över ett beat om mys bland sidenlakan och chardonnay. Och sådant ägnar sig inte Phoenix åt. De gör istället något slags dekonstruerat, punkterat sväng där den väna sången tidvis är förskjuten i förhållande till kompet eller tvärtom. Musiken verkar ibland vara på väg att kantra men det händer aldrig.
Phoenix kommer från Frankrike som är en överskattad vin- och matnation. Och missförstå mig inte, i Frankrike produceras fantastiska viner, råvaror och livsmedel. Men finns det någon vettig som reser till Provence för att äta mediokra varmrätter som betingar 40 € på snorkiga restauranger vilkas storhetstid ligger minst 20 år bakåt i tiden? Nej. Däremot finns de människor som med förståndsgåvorna i behåll hyr vackra hus med anor från medeltiden i provinsen, handlar råvaror på marknaderna och sedan lagar något gott av dem. Eller köper ostar. Eller besöker lavendelmuséer där det noga inskärps att man inte får sammanblanda lavendeln med lavandinen.
Men åter till Phoenix. De spelar på Berns i morgon och jag har biljett. Och chardonnay som de aldrig sjunger om är en druva som trampats på hos Stockholm Cru, läs här. Jag tycker att det är lite oförtjänt. Om man bara druckit överekade, citronsyrliga chardonnayer från nya världen och inte velat betala mer än 70 kronor kan jag förstå det. Har man däremot druckit ett blanc des blancs-bubbel, en smörig Chassagne-Montrachet eller någon av de utmärkta Johan Lidby-importerade, mineraliga och kristallrena chabliserna från Jean-Marc Brocard så skriver man inte som Stockholm Cru. Och Frankrike då. Lika överskattad beträffande gastronomi och önologi, lika underskattad är republiken med avseende på populärmusiken. Vilket Phoenix och i goda stunder även Daft Punk bevisar. Häromnatten försökte jag köpa "Digital Love" med de sistnämnda på Itunes. Av någon anledning befann jag mig i den belgiska butiken som inte ville acceptera mitt svenska kreditkort. Och tur var väl det. Daft Punk låter nämligen bäst efter två glas Blanquette de Limoux. Ett vin som jag dessvärre aldrig har i kylen.