31 december 2009

2009:210 Den riktiga sammanfattningen av 2009


Äh, kort då. Gamla Världen gäller, Spanien är årets vinland. Mourvèdre naturligtvis årets blå druva, oavsett om den kallas monastrell eller murviedro. Pinot Noir är årets kameleont, tänk Chateau d'Arlay från Jura så fattar du vad jag snackar om. Champagne är totalt ute, jag älskar det ändå till skillnad från herrar Schyffert och Haag i dagens Meny i P1. Chardonnay är, eller kanske borde varit, äh vem bryr sig, årets druva. Många trodde länge att garganega skulle knipa första platsen men det gör den bara i avseendet italiensk gröndruva. Fruktstinna shirazer från grill- och sportkontinenten i närheten av Oceanien är helt fel. Detsamma gäller varietalen var helst den uppträder utanför Europa. Årets vinman är Karl-Jan Granqvist - motivering behövs inte. Karl-Jan är alltid Karl-Jan, det räcker! Årets vinkvinna är Judy Leissner vd för Grace Vineyards i Kina (till höger på bilden, vem den lycklige mannen är vet jag inte). För hennes entusiasm, envishet i kampen mot det kassa klimatet och den obändiga viljan att producera bra viner. Årets Tegnérgatekrog är naturligtvis Rolfs Kök.
Årets misshushållning står Systembolaget för. Det alltmer likriktade sortimentet räcker som motivering.
Motiveringar förresten, jag gör det här helt gratis, jag kan ingenting, men jag kommer att fortsätta älska vin under 2010. Gott Nytt År på dig, min(a) läsare!

2009:209 Molnstaden är inte säker


Jag gick till arbetsplatsen i morse. Det tog 45 minuter. Fastän temperaturen bara låg sju grader under noll var det plågsamt. Luftfuktigheten kondenserade på kinderna och köldverkan piskades på av vinden. Diset gjorde vyerna från Västerbrokrönet obefintliga.

Under lunchen passade jag på att köpa viner till nyårsafton. Det var hål i kassen så 75 cl gewurztraminer rann ut i samma stund som den gracilt formade flaskan Hennü krossades på asfalten i ett parkeringsgarage.

Efter jobbet åkte jag till Gamla Stan för att hämta min cykel och pirra. Båda hade lufttomma däck. J hjälpte mig att transportera hjulfordonen till den närmaste pumpen i grottmacken på Katarinavägen.

Sedan cyklade jag hit. Det tog också 45 minuter. Lika kallt som i morse. När jag stod i porten till huset kom grannen C plötsligt in genom dörren. Hon visade mig var cykelgaragen finns. En stund senare kom J med pirran.

Vi tänkte äta något här i Gröndal. Vi letade näringsställen på hitta.se och fann att det inte finns några restauranger här i Gröndal. Vi tog oss till Östgötagatan i stället. M har sagt att fläskläggen där är Stockholms bästa. Vi blev varse att de är bland Stockholms största. Om man bortser från knödeln så var de bättre än bra. De är inte rimmade till skillnad från Pelikans och Humlehofs. Så sältan är alltså inte Dödahavsliknande. Om ni går till Östgötakällaren så beställ ett lägg och dela på det så slipper ni lämna. J:s kompis T som vanligen tjänstgör i ett asiatiskt land kom förbi. Det blev diskussioner och till skillnad från på klimatmötet i Köpenhamn så lyckades vi faktiskt rädda världen. Från hyckleri, Sverigedemokrater och andra dumheter.

På Snotty spelade Johan Murén. Vi blev där en stund. Min taxivägran gjorde att det tog 40 minuter att komma hem.

Nu summeras årtusendets första decennium på olika bloggar. Mitt årtionde är enkelt. Jag upptäckte vin, jag bloggade och jag lärde mig några ord på kinesiska. I övrigt var jag samma gamla jag fast äldre. Det vill säga fulare, mer reaktionär och mer gubbe. Allt tycktes vara min förtjänst eller mitt fel beroende på hur man ser det. Förutom på telomerasaktiviteten kunde jag inte längre skylla på något. Det skedde en massa också utanför min kontroll. Gott och ont.

I morgon är det nyårsafton. Det förändrar egentligen ingenting.

26 december 2009

2009:208 Bye Bye Blogbird


Jag slutar inte att blogga. Jag slutar bara att vara så intresserad av mig själv. Det är ett sundhetstecken. Och för bloggen ett illavarslande tecken. Det finns liksom ingen relevans i en 45-årings reflektioner kring grenache och Johan Kling. Och Boba Fett. Ständigt denne Boba Fett. Bloggen kanske byter namn snart. Till något som ni kanske inte kan föreställa er. Men inte till bobafett punkt bloggspot punkt com. Men kanske till well whatever punkt wordpress punkt com. Under tiden, medan jag funderar, drömmer jag tillfälligt om en stad i en annan kontinent och vägrar nästan samtidigt lista glöggen, chateauneufdupapen riojan och tawnyporten som vi begick i kväll. Det är något visst med enbär...Och Boba Fett!

Baron de Ley Reserva (nr 2525)
Domaine du Vieux Lazaret (nr 2211)
Smith Woodhouse 10 Year Tawny (nr 8055)

23 december 2009

2009:207 En ytlig typ den där Olsson

Tänk bort kloret och försök att föreställa er hur den stekta stenen kring simbassängen doftar när solen står i zenit i mitten av juli. Då kommer ni i närheten av mineraliteten hos en chardonnay som jag har gillat ända sedan Håkan Larsson presenterade den en afton på Vin och Sprithistoriska muséet för sex år sedan. Jag vill egentligen inte dricka viner från Nya Världen längre eftersom jag tycker att det är idiotiskt att konsumera livsmedel som transporterats över halva jordklotet. Men när min nuvarande kvarterskrog här i Gamla Stan har en amerikansk inriktning på sitt kök så följer det nästan av naturnödvändighet att vinerna har det också. Så jag kapitulerar inför det här hantverket som dessutom passar så bra till krogens fläskkotlett, bönorna med lime/koriander-marinaden och tomatsalladen med senap och rödlök.

Bonterra Chardonnay (nr 16632)

Äh, God Jul då!

20 december 2009

2009:206 Korkmagneten

Förra söndan och så idag. Kork. Då var det Mas La Plana 2005. Idag var det Bonterra Cabernet Sauvignon, oklart årtal. Två flaskor på raken var korkade. Så jag drack en medioker pinotage som doftade betamerkaptoetanol. Följd av ett omoget Masi-vin från Argentina. En trevlig kväll på Rival med kulturchefen var det i vilket fall.

Château Bonnet (röd) 2005
Bonterra Chardonnay
Okänd Pinotage
Masi Tupungato 2005

19 december 2009

2009:205 Europa

Ibland köper jag vin för att jag tycker att flaskan ser spännande ut. Jag gör det alltid lite osäkert för jag har egentligen ingen känsla för form. Ett av gårdagkvällens viner valde jag för att jag tyckte att etiketten var snygg. I själva verket var den gräslig. Tur att innehållet, som Lisa så skickligt blindspikade två av tre druvor i, var så bra. Lite gamla-världen-sneglar-på-den-nya-men-tappar-inte-omdömet, om ni vill ha lite bättre beskrivning. Grenache (50%) och monastrell el. mouvèdre (25%) gissades rätt. Att det även ingår tempranillo (25%) spelar mindre roll. Någon gång ska jag lära mig att bedöma viner på riktigt, för övrigt. Skriva om explosioner av skuggmoreller mot en mullrande fond av björnbär. Eller inte.

Bandol är en appelation från Provence. Provence är en del av Frankrike. Frankrike är en republik i Europa. Republiken har en kort president med en lång hustru. La Bastide Blanche är ett exempel på appelationen. Senast jag drack något liknande var . Mouvèdre (70%), grenache (25%), cinsault (3%) och carignan (2%) samsas i den här, jämfört med Vedré lite kärvare kreationen. Den öppnar sig efter en tid i glasen. Någon skrev att vinet ifråga vinner på att lagras. Kan nog stämma. Jag gav Redaktörn och hans hustru en flaska av det här häromdagen. Hoppas att de gillar det också.

Lisa bjöd på fantastiska lammspjäll, recept här.

Vedré (nr 2126)

La Bastide Blanche (nr 2262)

16 december 2009

2009:204 Allt annat än dumt

För 105 kr får man inte så mycket idag menar många. Jag menar att man får en överdjävligt bra modern inte övervitekad stramt fruktig rioja i den nya skolan för det. Och ni så kallade många som inte håller med bryr jag mig mindre om. Ni lägger ju säkert pengar på dumheter.

Baron de Ley Reserva (nr 2525)


14 december 2009

2009:203 Gobelet är ledtråden

Idag åt jag lunch i en relativt nybyggd galleria som får helsidesannonser i dagspressen. Där finns en glasvägg som vätter åt väster. Med de färskt singlande snöflingorna blev det ganska fint till lammfärslasagnen som kostade tio gånger så mycket som en lunch i Beijing, men det hör inte hit. Bredvid serveringen finns ett systembolag. Jag gick in där för att få mina fördomar om ett förutsägbart standardsortiment bekräftade. Men, se, det fick jag inte. Vinet som vi ska dricka på annandagen till lammet fanns där. Jag slog till och köpte två flaskor. Får nog köpa en till vad det lider. Och eftersom det ska vara en överraskning kan jag inte skriva vad det heter.

I går kväll när jag hade kommit hem efter en väldigt trevlig middag på Grill Ruby - särskilt den limekryddade svarta bön-röran var ett överraskande gott tillbehör - läste jag diverse blogginlägg som fick mig lite ur humör. Om den där golfspelaren som i rask takt förlorar sponsorkontrakt nu. Och kanske sin fru. Och diverse växlar på det. Av minst sagt svajig karaktär. (Missförstå mig inte, jag tycker inte synd om mannen, men det som jag läste var med några undantag dumt.)
Därav den negativa tonen. Jag valde som vanligt att vara svepande och oprecis i min kritik eftersom jag egentligen aldrig har behärskat polemik. Hoppas att ni har överseende. Det har åtminstone jag.

2009:202 Riket


Lider av svår Kinalängtan nu. Så lite skönhet, som en motvikt till allt dumt. Se alla tre, de är fantastiskt bra.

13 december 2009

2009:201 Jag kommer ändå inte att förstå vad jag menade

En helg såhär långt: Hugel riesling, Stoneleigh sauvignon blanc, glögg i New Jersey, Sancerre Les Baronnes, Mas la Plana 2005 och Zuccardi Zeta Malbec Tempranillo 2005 till medium rare lammrack på Österlånggatan, dvs Grill Rubys.
Allt annat blir liksom...sådär kvällstidningsmässigt idiotiskt. Vad jag menar är att initaler och antydningar blir obegripliga ett halvår senare. Så om jag skulle skriva om våra bordsgrannars BMI och nationella härkomst (Holland) nu ikväll utan att gå in på den smakfulla klädseln (lilasvartrandig lammull respektive röd skjorta, svart cardigan) och tonusen liksom kromosomerna, så skulle det bli ganska meningslöst. Liksom så mycket annat jag har plitat ner här i snart fem år. Läste häromdagen något jag begrep lika lite som börsdrivande dumheter. Och som jag själv författat. Det är ett argument mot vagheten.
Ja, hos våra grannar fanns det åtminstone vare sig botox eller facelift. Ungdomens privilegium. Ungdomens evangelium. Framgångens evangelium.
Det finns så många blåögda dumheter där ute nu så jag vet knappt vad jag heter. Och 2011 när jag läser detta kommer jag inte att minnas vad jag syftade på.

9 december 2009

2009:200 Varmluft


Det var på holmen i den finska skärgården i slutet av juli som jag började läsa It av Stephen King. Jag har inte orkat läsa ut den än. Knappt hundra sidor kvar av dryga tusen. Borde fixa det.
Parallellt med den har jag inte läst ut en bok av Murakami, en av Malte Persson och inte heller The Story of the Stone. Julen kommer att tillbringas borta från tangentbordet på min kloke brors förslag. Jag ska försöka avsluta de sinsemellan ganska olika verken då.

Gemensamt för de böcker jag trots allt har tagit mig igenom de senaste månaderna är formatet. De är förhållandevis korta. Bara några timmar tar det att läsa Hans Koppels Vi i villa, Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick eller Johan Klings Människor helt utan betydelse. Jag kan rekommendera samtliga. Den sistnämnda avslutade jag precis. (Jo, jag har också läst Hjärtdjur av Hertha Müller - årets nobelpristagare i litteratur. Den tar längre tid.

De här fyra böcker finns alla i pocket, de går också att låna på bibliotek.

En helt annan sak; det finns krogar som använder infravärme eller sådana där gasdrivna kaminlampor så att gästerna ska kunna sitta ute i december. Det är idiotiskt, gå inte på sådana ställen eller låt åtminstone krögarna få veta vad ni tycker. Eftersom ni tycker som jag.

(Domaine du Vieux Lazaret (nr 2211) är bra nu säger de som har druckit den.)


6 december 2009

2009:199 Sådan är rekapitulationen

Vi var några stycken som brukade träffas för att äta ost och dricka vin mellan sex och åtta på torsdagkvällar. Så kom någon på den idén att vi skulle starta en jaktcirkel. Gemensamt för oss som träffades är ju ett intresse för mat. Och ett par hade köpt ägor kring och på vilka jakt emellanåt bedrivs. Så de ville gärna vet vad som gäller när ett skadeskjutet vildsvin kommer in på tomten. Under onsdagens träff så berättade T om lagen och O om hundraser och olika jaktformer; vakjakt, vaktjakt, klappjakt med mera. Naturligtvis avslutade vi med ost och vin. Jag blev rekommenderad en sydafrikansk rhôneblandning i Hötorgshallen. Det bestående intrycket är gummi och franska ekfat. Tro för den skull inte att det var dåligt på något sätt. T hade med sig en ekologisk sangiovese som kom bäst till sin rätt med ostarna.

Boira' Sangiovese (nr 32431)

Babylon's Peak Shiraz Mourvédre Grenache 2007 (nr 2067)

5 december 2009

2009:198 Jag har slutat att skämmas

Jag gick i Götgatsbacken för att uträtta tre saker; köpa en ny vinterkeps - den förra glömde jag på Stora Fisken i Beijing, klippa mig och köpa nästa bok till cirkeln. Bredvid hattaffären hängde en högtalare som blastade julmusik rakt ut i gatan. Längre upp stod en dam och rökte, hon hade en kakadua på axeln. Jag såg en av politikerna eller kanske en av de före detta Stadshus-politikerna och tänkte: har jag något emot honom? Kom fram till att jag inte hade det. Eftersom jag varken hört något nämnas vare sig om Alice Cooper-förbud eller svart anlitade hushållsnära tjänster i samband med hans namn.

Jag köpte min keps, jag blev - skulle det senare visa sig - klippt på ett lite märkligt sätt och boken fanns i butiken med den violetta loggan.

På Stora Nygatan nr 19 ligger restaurangen 19 glas Bar & Matsal. Jag hade aldrig varit där, däremot hade jag förstått att den hålls högt av flera. Dagens lunch var en laxtartar till förrätt och rostbiff med mandelpotatismos till varmrätt. Jag föreslog öl till laxtartaren som bland annat innehöll ingefära. Det är lätt att inte tro våra grannar i väster om något annat än olja, friluftsliv och populära programledare. Men det är naturligtvis bara dumt och kategoriskt. Att det tillverkas bra ostar i Norge är känt sedan länge. Nu fick jag dessutom veta att de vet hur ett veteöl ska bryggas. Wit heter det och är gjort som ett belgiskt veteöl med koriander och apelsinskal, läser jag senare på bryggeriets sajt. Wit passar bra till laxtartaren.

Det här årets svenska restaurangupplevelser är Rolfs Kök och Deville. Gemensamt för dem är bland annat ett vin från Jura i Frankrike: Château d'Arlay. Det är så långt från fruktbomb som ett vin kan komma och diskret, rent och stramt. Det passar bra till konfiterad fläsksida, det visste jag redan. Idag upptäckte vi att det fungerade fint med den hängmörade rostbiffen. 
Det är årets vin för mig! Trots att jag druckit både Insignia och en hel flight Opus One.
Vi drack ett glas Côtes du Roussillon Villages också. Producent är Domaine Pouderoux, det heter Terre Brune och är gjort på vad som en gång i tiden ansågs som en skräpdruva; carignan. Men det är så längesedan nu att det känns överflödigt att skriva. Dessutom har jag ju gjort det så många gånger tidigare. Alltså skrivit att carignan en gång var en skräpdruva. Det finns grenache och syrah i det också, ni kan läsa mer här. Det var okej, men inte något att gå till Gamla Stan för. Det är däremot 19 glas Bar & Matsal med sin fina vinlista, vänliga personal och åtminstone i adventstider märkliga bekvämlighetsinrättning.

19 glas Bar & Matsal 

2009:197 Seaweed del 2

Jag hade lämnat efter jobbet-glöggen och begav mig mot Birger Jarlsgatan för att träffa M. På kontoret där han arbetar hade det varit vinprovning. Det fanns en karaff med Barolo i köket, enligt M. Vi gick dit för att hälla upp varsitt glas men upptäckte att karaffen var borta. Städpersonalen hade tömt och diskat den. Två bibar av en enklare sort stod och väntade på att tappas på sitt sista vin. Hällde upp och smakade. Kartigt, eländigt var det. Ju äldre jag blir, desto mindre tolerant blir jag mot dåligt vin. I torsdags, i ett jobbsammanhang, drack jag ett vitt som var så oljigt, parfymerat tunt och sliskigt att jag ställde ifrån mig glaset efter en läppjing. (Heter det så?)
Nåväl M och jag spelade två matcher pingis där uppe på kontoret. När vi gjorde det förra gången använde vi en papprulle som nät vilket gav ordet nätrullare en ny innebörd. Racketarna var små och svårspelade då. Nu satt där ett riktigt nät: Stiga Private och racketarna var fullstora. Alltså, om ni inte har fattat det: pingis is the shit. Susan Sarandon har tydligen fattat det. För övrigt är jag och M är nästan jämbördiga i sporten, han är bara lite bättre.
Det där eländiga boxvinet förblev odrucket.
Vi promenerade ner till mitt logi här i Gamla Stan, jag var tvungen att göra mig av med lite saker. Sedan gick vi till en liten bar i samma stadsdel där jag drack en ginbaserad drink som hette aviation, M något ryebaserat. Jag kan inte med rye längre. En gång i tiden brukade jag och min dåvarande sambo dricka Wild Turkey framför teven på fredagkvällarna. Jag tyckte dessutom att det var gott. Nu, aldrig. Den bruna spriten kanske inte har en plats i mitt liv längre. 
Aviation var emellertid fantastisk, trots att det fanns en ppm viollikör i den. (gin, maraschino, socker, citron och så viollikör).
Bordet på Sjögräs var beställt till 21. Vi anlände redan kvart i. Nej, alla bord var upptagna, de föreslog att vi skulle gå till baren bredvid. Därinne var det glest med folk, en DJ spelade något västindiskt, vi var inte sugna på drinkar så vi tog en promenad runt kvarteret. Vi kom tillbaka till Sjögräs. En halvtimme efter nio fick vi sätta oss vid bordet.
Eftersom vi fick menyn redan medan vi väntade så hade jag bestämt mig för att kvällen skulle gå i ankans tecken. Beställde därför anklever sous-vide med lomo, rödbetspuré, syrligt äpple och nötkross. (För er som inte vet det är sous-vide en vakuumbaserad tillagningsmetod och lomo en lufttorkad skinka, rätta mig om jag har fel.) 
Det var klockrent, de rostade hasselnötterna fick mig dessutom att med vemod minnas de turkiska som en gång såldes i en butik vid Möllevångstorget för att sen försvinna för gott. Snyggt upplagt var det också. Syra, sötma och fetma i bra fördelning. 
M åt mjukbakad purjolök med grodlårsragu, forellrom, smörsås och körvel. Det smakade vår.
Vinerna då? Ja det första, en halvtorr riesling som servitrisen rekommenderade, var tunt hade ingen petroleum eller något annat att erbjuda. Jag avböjde. 
I stället blev det en sydafrikansk semillon. Den doftade sur fil och rök och hade låg syra. En kuriositet som jag är glad att jag provade. För fem år sedan hade jag emellertid varit entusiastisk. Nu är jag bara reaktionär. M drack en passabel riesling från Rheingau.
Vår servitris hade rekommenderat en generisk bordeaux till min anka. Jag tyckte att den som jag fick smaka, Pont Rouge, var snipig. Min fråga "bordeaux var då?" möttes av en frågande om än positiv och glad min. Nej jag ville hellre ha pinot noir. Fick smaka en sådan som jag omedelbart förälskade mig i. M drack en märklig crôzes-hermitage. Märklig för att den var så snäll och obalanserad. 
Min ankkorv serverades med förutom bacon, belugalinser, cidervinägersenap, vinteräpple som ni kan läsa på sajten även ett spett med friterade potatiskuber och kalvbräss. Kryddblandningen i korven, jag kunde skönja stjärnanis och kryddpeppar, lirade inte helt med mig. Belugalinserna var snäppet för hårda och på tok för salta. Det som var sensationellt stavades kalvbräss. Smälte i munnen, svagt vitlökssmakande. Vi pratade om varför det inte man aldrig ser kobräss. Är det någon läsare som vet? 
M åt Gris Iberico som var en härligt fet konfiterad fläsksida - tror jag - med inslag av fläsk i fettet. Den samsades med svart trumpetsvamp, rostade pärllökar, korv, tryffel och en poänglös pumpapuré, poänglös för att den var så syrafattig. Men annars var det en lyckad rätt.

Till efterrätt blev det profiteroller med mascarponeglass av bourbonvaniljtypen, lemon curd och färska - läs upptinade alternativt långflygna hallon. Den ende producent som jag kände igen i vinlistan - Kracher - hade producerat beerenauslesen som vi drack till. Den är bra, jag minns den från en kick-off i Rånäs 2005. 

Det finns tre saker jag inte förstår med Sjögräs. Menyerna som är skrivna på vanligt A4-papper ser billiga ut, svajar både språkligt och typsnittsmässigt. Dessutom används citationstecken på ett tveksamt sätt. 
Vinglasen som används är av den tjockare typen, inte av den värsta med en tjock kant längst upp. Och det spelar faktiskt roll. Åtminstone för mig. 
Och det tredje är att det inte finns tillräckligt många bra vin på glas. Förutom bourgognen och beerenauslesen var vinerna som vi drack medelmåttiga*. Maten var bättre än bra men inte i samma klass som Rolfs Kök eller Deville. 



Stony Brook Semillon Reserve





Sedan gick vi till Grill Ruby och drack ett glas bourgogne. Det första vi smakade  fick vi skicka ut, det var oxiderat. Det andra var bättre men inte så bra som senast



*Uppdatering: vinerna var nog genomgående bra men de kom inte till sin rätt igår kväll.

2009:196 Seaweed

Maten är bra men vinrekommendationerna haltar. Så kan jag sammanfatta Sjögräs där jag och M åt i kväll. Likaså är vinglasen för grova. Det är synd. Fortsättning följer.

1 december 2009

2009:195 Reklam

Alltså, ni som är intresserade av vin, varför inte bli purple pages-medlemmar:

http://www.jancisrobinson.com/articles/a200911303.html

Nej, jag får inte betalt för det här heller.

2009:194 Trevlig helg!

Fredag. En julfest. Bekanta ansikten och obekanta. Glögg. Dunkvin. Prat: "Äter du skinka?! "Vadå, trodde du att jag var en slacker?" "Man är alltid hårdast att döma sig själv." "Jag är i en framtidsbransch: pensionsfonder." Dans.

Untouched by Chakana Bonarda Syrah 2008 (nr 6596) 

Lördag. En 40-årsfest. Bekanta ansikten och obekanta. Flaskvin. Sång. Prat: "Jag kände först inte igen dig." "Nej jag har ju blitt blondin." "Jag vet vilka kunder ni ska rikta er till." "Du inser på ett par minuter vad som tagit oss ett halvår att komma fram till." Dans.

Señorío de los Llanos Reserva (nr 2685)

+ 2 sorter som jag i skrivande stund inte kommer ihåg.

PMC Beerenauslese Cuvée (nr 2917)

Söndag. Julie och Julia. Glass. Och så en massa obetalt men obetalbart stimulerande arbete.