En gång för länge, länge sen i en blogg långt, långt bort skrev jag så här, ungefär:
Loppet
Den 19:e november skiner solen över ett Stockholm som under natten haft frost, en frost som har smält när jag vid halvtolvtiden beger mig mot Kungliga Tekniska Högskolan där Tömilen ska äga rum. I år har Stockholm hittills inte haft någon snö på den här sidan av sommaren. I Tömilens marknadsföringsmaterial ser man löpare i ett lerigt spår flankerat av vit modd. Så ser det inte ut i år, marken är bar.
Löpningen har för mig, i likhet med morgongymnastiken och annan regelbunden träning, blivit ett sätt att hålla mig i form. Det verkar dessutom som den fysiska aktiviteten påverkar det psykiska välbefinnandet vilket gör att jag mår bättre än på länge. Att anmäla sig till diverse lopp förebygger effektivt långa krogrundor och annat slarv med den tid vars begränsning jag med stigande ålder blivit nästan smärtsamt medveten om. Jag har alltid tidigare trott att jag har haft oändliga mängder tid. Det finns säkert, eller kanske kommer att finnas, en diagnos eller bokstavskombination för det snart.
En yttring av mitt otvungna förhållande till tid är att jag emellanåt är tidsoptimist. Jag anländer till stationen vid Kungliga Tekniska Högskolan elva minuter i tolv och blir därför tvungen att nästan springa längs Drottning Kristinas väg till KTH-hallen där man kan klä om eftersom loppet börjar kl 12. Jag har redan hela munderingen på mig - underställ, overallbyxor, tejp på bröstvårtorna och allt annat - så det enda jag ska göra är att slänga in väskan med ombyte i ett skåp. Sedan joggar jag ner till startområdet där jag har fått för mig att det ska finnas värdeinlämning. Det gör det inte. Om fyra minuter ska startskottet gå. En man som är funktionär erbjuder sig att förvara plånboken och nycklarna i sin ryggsäck. Jag låter honom göra det.
Loppet startar, det går så där långsamt som det gör i starten. Jag sicksackar mellan mina medtävlande, försöker hitta mitt tempo. Himlen är fortfarande blå och luften frisk. Före loppet har man varnat för den besvärliga så kallade Marskalksbacken som kommer efter en kilometer. Besvärlig för att det är en backe och för att den är full av rötter och stenar som man ska se upp med. Den är dock varken särskilt brant eller lång, däremot lite trång. Problemet i det här loppet är att jag inte är särskilt motiverad. För några veckor sedan tappade jag mina hörlurar som jag normalt lyssnar på löparappen med när jag springer. En myndig röst redogör för avstånd och hastighet så att man kan tävla lite mot sig själv. "En kilometer, fem minuter och tre sekunder, genomsnittlig hastighet: fem minuter och sjutton sekunder". Nu har jag min telefon på armen med högtalaren på istället. Jag hör knappt vad den säger. Försök att ta rygg på andra medlöpare, bland annat en blond tjej vars vältränade muskler syns i varenda kvadratcentimeter av de grå löpartajtsen och en man med ett centralamerikanskt utseende som har solglasögon och hörlurar som sitter i en båge på baksidan av huvudet, fungerar inte. Jag springer i och för sig om centralamerikanen men fitnesstjejen ligger konstant ett par hundra meter framför mig. Loppet går inne på KTH:s område, passerar regementsliknande byggnader och längs Roslagsbanans spår. Det är två varv som liknar varandra. Efter fem kilometer börjar jag springa i intervall. Ökar tio lyktstolpar, normaltempo i fem. Längs spåret står funktionärerna och peppar. Annars är det inte många som hejar, knappt några anhöriga.
När jag spurtar in i mål är jag fyra minuter långsammare än jag var vid Hässelbyloppet. Tar emot medalj, blåbärssoppa, banan och den blå sportdryck som så totalt dominerar vid loppen. Det är mitt fjärde lopp för i år och drycken har varit med på samtliga. Någon delar ut reklamlappar för kommande lopp. På nyårsafton ordnas ett i Vallentuna. Kanske vore något.
Jag stöter ihop med funktionären som har förvarat mina värdesaker och tar med mig dem upp till KTH-hallen där jag stretchar, duschar, bastar och klär om.
Bytet
Jag försökte dricka ett par glas vin under fredagkvällen. Jag skriver försökte för det jag drack var dött. Vilket jag insåg först vid andra glaset. Vinet hade blivit vinäger i den stängda flaskan, det hade oxiderat, alkoholen hade börjat omvandlas till ättika, det var ett vin som inte längre var vin, ett vin som hade lämnat oss. Och det smakade därefter. Synd på så rara druvor. Nu skulle jag byta det. Systembolaget på Nybrogatan var det som låg bäst till på vägen mot Blasieholmen. Jag förklarade varför jag ville byta, kassörskan luktade i flaskan och sade "jag tror dig". Dessvärre var lagret av vinet slut. Om tre bankdagar kommer pengarna in på mitt konto.
Zenato Valpolicella Classico (nr 12385) var det.
Konsten
Häromdagen bestämde jag med K att vi skulle se
Peredvizjniki på Nationalmuseum. Denna grupp ryska konstnärer var verksamma i Tsar-Ryssland och en tid in i Sovjetrepubliken (1880-talet till 1920-talet) och målade bönder, arbetare, livegna, landskap med mera. Jag var frestad att sätta in en bild av Arkhip Kuindzhis magiska "Månsken över Dnjepr" men eftersom den ska ses på plats avstår jag. Gå och se!
Krogen
K är nästan aldrig på krogen så hon ger mig förtroendet att välja en plats att ta ett glas på efter utställningen. Vi går över broarna mot Gamla Stan. 19 Glas har en fantastisk vinlista och krögaren, Peter Bennyson, ett så tryggt, välkomnande sätt att jag har kommit att känna mig ganska hemma där trots att jag bara bevistat stället kanske sex gånger på två år. När vi kommer in är där fullt av folk, vernissage för en fotoutställning. Det stimmas bland bubbelglas och musslor. K går in i matsalen för att titta närmare på fotografierna medan jag försöker välja vin, ytterligare ett förtroende den dagen.
I torsdags såg jag hur Steve Coogan och Rob Brydon drack varsitt glas vitt côtes-du-rhône från Guigal i avsnittet av The Trip - teveserien om två 40-plussare som proväter finrestauranger i norra England och intresserar sig för mindre för maten än för att bräcka varandra i imitationer av kända skådespelare. Det slog mig att jag så sällan dricker vitt från Rhône. Därför letar jag efter vit cdr i vinlistan men hittar inget. "Helst skulle jag vilja dricka vitt rhônevin, men det har ni inte" säger jag. "Vi har vit châteauneuf-du-pape" säger krögaren och återkommer när han har varit nere i källaren och hämtat en flaska
2008 Domaine du Vieux Lazaret från källaren. K har återvänt från utställningen, vi höjer våra glas för den ryska konsten och pratar tills de är tomma. Vinet är bra för övrigt, måhända lite alkoholstarkt.
Hon beger sig hem, jag blir kvar och beställer ett glas
2010 Melon Bourgogne Grand Ordinaire Dom de la Cadette som visar vad muscadet-druvan kan gå för när den behandlas väl. Det är friskt, fruktigt och med en aningens jästton. Alltmedan jag dricker växer hungern, jag tar in ett glas med rostade mandlar eftersom köket ska öppna först om en halvtimme.
På 19 Glas fanns det tidigare en vedeldad pizzaugn. När jag var där första gången, i november 2009 fanns den där, likaså i januari 2010 när jag och kulturchefen var här efter en vindag på Grand. Pizzaugnen tog plats och togs därför bort. Inga pizzor längre, så nu har gästen har att välja mellan tapas och den fasta menyn. Jag väljer det senare:
Strömming kålrot älgört
Baltic herring in vinager turnip cooked in IPA and meadowsweet
&
Selleri hasselnötter päron
Junipersmoked celeriac with browned butter hazelnuts and pear
&
Lamm 3x betor
Variation of lamb from Blaxsta with beetroots
&
Ost
Cheese Fromage Formaggio Käse Queso
&
Kardon bär äpple
Cardoon with frozen berries caramellized apple and yoghurt
Den här menyn stämmer inte riktigt. Strömmingen serverades med broccoli och ostronvinäger och det var kronhjort i stället för lamm. Det stod också på menyn på plats som jag glömde att ta med hem, de här uppgifterna fanns på nätet.
Om det inte redan har framgått så vill jag slå fast att jag gillar 19 Glas. Mycket. Den som inte tror mig kan läsa det
här. Därför känns det lite småtråkigt att skriva att strömmingen smakar lite öfärskt rått och därmed inte gott. Att selleri och päron tillsammans blir ett slags massiv kolhydratöverdos även om de smakar bra med hasselnötterna i brynt smör. Kanske som tillbehör men inte såhär, två stora bitar rotselleri och ett fjärdedels päron. Man känner sig som en spärrballong. Sedan följer några bitar kronhjort som är så sega att jag knappt kan dela dem med bordskniven och ett par gulbetor som bidrar till kolhydratfrosseriet. Det är en långlagad bit högrev med också. God och trådig och eftersom jag inte är proffs så antecknade jag inte om den kom från hjortdjuret eller från ett domesticerat, bovint djur, läs nöt.
Till djuret får jag prova
2009 La Griotte Les Griottes, Loire som är ett så kallat biologiskt vin gjort på cabernet sauvignon enligt servitören. Det smakar lite som en osöt variant av blaskig svartvinbärssaft som råkat jäsa. Jag ber om ett annat vin.
Den här lördagen lärde jag mig att kirskål heter goutweed på engelska. Den kunskapen kom från konstutställningen. På krogen lärde jag mig dessutom att det finns en växt, i samma familj som maskrosen, som heter
kardon. Och att man kan äta den. Den ingick nämligen i efterrätten som var okej. Kardonen däremot smakade inte så mycket.
19 Glas har den 19:e november 2011 en säsongsbetonad, närproducerat präglad meny i minimalistisk stil med obalans mellan kolhydrater och proteiner som dessutom känns lite fegt kryddad. Vid andra tillfällen har det funkat men den gick inte hem hos mig igår. Så när jag hade avslutat den dubbla ristretton och betalat gjorde jag det istället, gick hem alltså. Jag kommer att återvända eftersom jag är övertygad om att det var en tillfällig formsvacka hos köket på 19 Glas.
Just det, jag drack
2009 Le Volte igt Tenuta dell’Ornellaia,Toscana till kronhjorten.
Bilden: Utsikt från Pensionat Skogsängen, oktober 2011.