17 december 2011

2011:61 Årsbästa

Jag kan inte göra årslistor längre. Jag har druckit för få viner, besökt för få krogar, sett för få filmer, läst för få böcker och lyssnat på för få album. Däremot kan jag utse årets vin, inte för att det är det godaste vinet jag drack under 2011, utan för att det är vinet jag återvänt till flest gånger. Jag sitter faktiskt i bloggande stund med ett glas bredvid mig och gläds åt att det fortfarande är så bra.

Nu påstod hemliga morsan häromdagen att det var på väg ut ur systemets sortiment. Jag har inte kollat upp det. Senast jag drack vinet var hemma hos hemliga morsan för övrigt. Om det är sant att det är på väg bort så kan jag leva med det också. Och minnas 2011 som året då jag drack det.

Och krogarna kan jag inte heller skriva om. Dels har jag bevistat för få, det skulle det bara bli onyanserade sågningar om Döda Havs-saltningen av rätterna i köttporrtemplet AG - som jag bara har varit på två gånger - eller överdrivna lovsånger till Deville och Bastard så jag avstår. (De andra krogarna har jag redan glömt.) Jo, jag gillade innergården bakom Djuret också, i somras, inte minst för den trevliga vinpolicyn!

Har jag sett några bra filmer under året? Förutom Ruben Östlunds "Play", Michael Winterbottoms "The Trip", Björn Runges "Happy End" och Debra Graniks "Winter's Bone". Knappast. Skulle vara Darren Aronofskys storslagna balettskräckis "The Black Swan" i så fall.

Jag började läsa Alice Munro för ett par veckor sedan, "Too Much Happiness". Jag saknar ord för hur bra den är. Den kom 2009 så den passar egentligen inte in här.

Musiken har jag minst koll på. Radioheads "King of Limbs" var verkligen inte samma överumpling som 2007 års "In Rainbows". Bäst i år är Bon Ivers "Bon Iver". Jag har haft ett närmast monomant lyssningsförhållande till den. Nästan monogamt. Ison & Fille, förresten.


Annars är jag mallig över att tackas i inte mindre än TRE matrelaterade böcker som gavs ut. Det kommer inte att hända igen.

Här är årets vin, förresten.

2011:60 Vem är du?

Lillpärlan hade bjudit till glögg i lägenheten vid Västerbrofästet. Det var ett slags knyt och ändå inte. Hon hade skrivit i inbjudan att allt utom ost var välkommet. Det hade jag missat och därför köpt en bit gruyère förutom den obligatoriska flaskan vin som jag alltid tar med mig när jag ska bort. Eller hem till någon. Jag kom in från regnrusket ganska sent och skulle vidare senare samma kväll. Där fanns glögg, tryfflar, parmesankex och baconkolor. Bland annat. Och inte mindre en fem matbloggande kvinnor. Jag gav Lillpärlan vinflaskan. Gruyèrebiten låg kvar i jackan.

En av gästerna frågade vem jag var. "Jag heter Daniel Olsson, jag har en blogg som heter Vinlusen som jag inte skriver så mycket i längre, jag umgås med och känner en massa matbloggare men  är egentligen en fejk eftersom jag inte lagar så mycket mat utan mest gillar att äta och ha åsikter om den. Och om vin. Och om annat. Jag twittrar också men skriver inte så mycket utan följer en massa mer eller mindre intressanta personer som jag retweetar ibland. Om jag inte bråkar med Griskindspatrik eller Lillpärlan eller båda två om vilka viner man inte ska dricka till limebaserade hamburgertillbehör. Med hashtaggar som #interottiallafallgate.

Lillpärlan berättade att hon hade haft uppehåll så länge i sitt bloggande att hon inte längre kom ihåg lösenordet till den. Någon annan hade inte heller bloggat på ett halvår typ. Jag har inte bloggat på länge heller.

Innan jag gick berättade jag att det fanns en bit gruyère i min jackficka och frågade om någon ville ha den eftersom den annars bara skulle ligga och svettas under kvällens krogbesök. Smaskens fick den, om någon undrar.
 
Jag hade dubbelbokat mig så jag blev inte långvarig hos Lillpärlan. Vi är några vänner som brukar träffas på ett kontor, spela pingis och dricka vin eller öl och sedan gå på krogen. (Det har inträffat en gång, för ett år sedan). M hade försökt boka Chez Betty eftersom geniale Robin hade hyllat den men där var det fullt eller stängt. M messade att det hade "skitigt sig". Det fick bli Bistrot Paname:

Escargots, sniglar med persiljesmör, 6 st 88 kr


Boeuf Bourguignon (ej på lördagar) 195 kr


La tarte du jour 82 kr


Och till det tre goda viner som jag inte skrev upp namnen på men ett var en chablis, ett var rött och ett var banyuls. Bistrot Paname var så trevligt så att jag nästan skulle kunna bosätta mig i en etta med kokskåp i samma kvarter. Nästan.

5 december 2011

2011:59 Herr L och herr S

En kollega fick förhinder och krängde biljetterna för mindre än halva priset. Jag ringde kulturchefen och vi slog till. Underhållning är tidsfördriv för sådana som är tråkiga, har tråkiga vänner eller bara har tråkigt i största allmänhet, har någon sagt. Jag brukar påstå att det bland mina vänner finns de som slår alla ståuppare med hästlängder. Och att jag därför inte går på ståuppkomedi. Det kanske inte är sant. Men vad som är sant är att jag inte särskilt lockas av föreställningar som ska locka till skratt. Därför hade jag heller inte särskilt höga förväntningar på den show som nu går på Djurgården för utsålda hus: Ljust och fräscht. 


Jag har bara tre invändningar:
1. Man använder inte svordomar i epitet om ens mormor.
2. Att referera till kvinnor som apor och kossor.
3. Skämta om Claire Wikholms underliv, nja.


Bortsett från det - som säljaren som aldrig kunde ta ett nej sa - så är det en storartad föreställning. Som inte handlar om inredning om nu någon trodde det. Den tar bara inredning som sin utgångspunkt för att få oss att skratta åt vår ängslan och vårt konstanta missnöje. Och det gjorde jag. Gott, ska tilläggas. Liksom resten av publiken på Cirkus.


Det skämtades bland annat om att kränga en femma på Banérgatan med hjälp homestyling som bestod av champagneflaskor lagda i kylen. Där denna bloggposts vinanknytning.


Jag gillade den och kan rekommendera den. Men ni behöver inte ta er till Cirkus, den visas säkert i en teveapparat i en framtid inte särskilt långt borta.  

20 november 2011

2011:58 Lördag


En gång för länge, länge sen i en blogg långt, långt bort skrev jag så här, ungefär:

Loppet
Den 19:e november skiner solen över ett Stockholm som under natten haft frost, en frost som har smält när jag vid halvtolvtiden beger mig mot Kungliga Tekniska Högskolan där Tömilen ska äga rum. I år har Stockholm hittills inte haft någon snö på den här sidan av sommaren. I Tömilens marknadsföringsmaterial ser man löpare i ett lerigt spår flankerat av vit modd. Så ser det inte ut i år, marken är bar.

Löpningen har för mig, i likhet med morgongymnastiken och annan regelbunden träning, blivit ett sätt att hålla mig i form. Det verkar dessutom som den fysiska aktiviteten påverkar det psykiska välbefinnandet vilket gör att jag mår bättre än på länge. Att anmäla sig till diverse lopp förebygger effektivt långa krogrundor och annat slarv med den tid vars begränsning jag med stigande ålder blivit nästan smärtsamt medveten om. Jag har alltid tidigare trott att jag har haft oändliga mängder tid. Det finns säkert, eller kanske kommer att finnas, en diagnos eller bokstavskombination för det snart.

En yttring av mitt otvungna förhållande till tid är att jag emellanåt är tidsoptimist. Jag anländer till stationen vid Kungliga Tekniska Högskolan elva minuter i tolv och blir därför tvungen att nästan springa längs Drottning Kristinas väg till KTH-hallen där man kan klä om eftersom loppet börjar kl 12. Jag har redan hela munderingen på mig - underställ, overallbyxor, tejp på bröstvårtorna och allt annat - så det enda jag ska göra är att slänga in väskan med ombyte i ett skåp. Sedan joggar jag ner till startområdet där jag har fått för mig att det ska finnas värdeinlämning. Det gör det inte. Om fyra minuter ska startskottet gå. En man som är funktionär erbjuder sig att förvara plånboken och nycklarna i sin ryggsäck. Jag låter honom göra det.

Loppet startar, det går så där långsamt som det gör i starten. Jag sicksackar mellan mina medtävlande, försöker hitta mitt tempo. Himlen är fortfarande blå och luften frisk. Före loppet har man varnat för den besvärliga så kallade Marskalksbacken som kommer efter en kilometer. Besvärlig för att det är en backe och för att den är full av rötter och stenar som man ska se upp med. Den är dock varken särskilt brant eller lång, däremot lite trång. Problemet i det här loppet är att jag inte är särskilt motiverad. För några veckor sedan tappade jag mina hörlurar som jag normalt lyssnar på löparappen med när jag springer. En myndig röst redogör för avstånd och hastighet så att man kan tävla lite mot sig själv. "En kilometer, fem minuter och tre sekunder, genomsnittlig hastighet: fem minuter och sjutton sekunder". Nu har jag min telefon på armen med högtalaren på istället. Jag hör knappt vad den säger. Försök att ta rygg på andra medlöpare, bland annat en blond tjej vars vältränade muskler syns i varenda kvadratcentimeter av de grå löpartajtsen och en man med ett centralamerikanskt utseende som har solglasögon och hörlurar som sitter i en båge på baksidan av huvudet, fungerar inte. Jag springer i och för sig om centralamerikanen men fitnesstjejen ligger konstant ett par hundra meter framför mig. Loppet går inne på KTH:s område, passerar regementsliknande byggnader och längs Roslagsbanans spår. Det är två varv som liknar varandra. Efter fem kilometer börjar jag springa i intervall. Ökar tio lyktstolpar, normaltempo i fem. Längs spåret står funktionärerna och peppar. Annars är det inte många som hejar, knappt några anhöriga.

När jag spurtar in i mål är jag fyra minuter långsammare än jag var vid Hässelbyloppet. Tar emot medalj, blåbärssoppa, banan och den blå sportdryck som så totalt dominerar vid loppen. Det är mitt fjärde lopp för i år och drycken har varit med på samtliga. Någon delar ut reklamlappar för kommande lopp. På nyårsafton ordnas ett i Vallentuna. Kanske vore något.

Jag stöter ihop med funktionären som har förvarat mina värdesaker och tar med mig dem upp till KTH-hallen där jag stretchar, duschar, bastar och klär om.

Bytet
Jag försökte dricka ett par glas vin under fredagkvällen. Jag skriver försökte för det jag drack var dött. Vilket jag insåg först vid andra glaset. Vinet hade blivit vinäger i den stängda flaskan, det hade oxiderat, alkoholen hade börjat omvandlas till ättika, det var ett vin som inte längre var vin, ett vin som hade lämnat oss. Och det smakade därefter. Synd på så rara druvor. Nu skulle jag byta det. Systembolaget på Nybrogatan var det som låg bäst till på vägen mot Blasieholmen. Jag förklarade varför jag ville byta, kassörskan luktade i flaskan och sade "jag tror dig". Dessvärre var lagret av vinet slut. Om tre bankdagar kommer pengarna in på mitt konto. Zenato Valpolicella Classico (nr 12385) var det.

Konsten
Häromdagen bestämde jag med K att vi skulle se Peredvizjniki på Nationalmuseum. Denna grupp ryska konstnärer var verksamma i Tsar-Ryssland och en tid in i Sovjetrepubliken (1880-talet till 1920-talet) och målade bönder, arbetare, livegna, landskap med mera. Jag var frestad att sätta in en bild av Arkhip Kuindzhis magiska "Månsken över Dnjepr" men eftersom den ska ses på plats avstår jag. Gå och se!

Krogen
K är nästan aldrig på krogen så hon ger mig förtroendet att välja en plats att ta ett glas på efter utställningen. Vi går över broarna mot Gamla Stan. 19 Glas har en fantastisk vinlista och krögaren, Peter Bennyson, ett så tryggt, välkomnande sätt att jag har kommit att känna mig ganska hemma där trots att jag bara bevistat stället kanske sex gånger på två år. När vi kommer in är där fullt av folk, vernissage för en fotoutställning. Det stimmas bland bubbelglas och musslor. K går in i matsalen för att titta närmare på fotografierna medan jag försöker välja vin, ytterligare ett förtroende den dagen.

I torsdags såg jag hur Steve Coogan och Rob Brydon drack varsitt glas vitt côtes-du-rhône från Guigal i avsnittet av The Trip - teveserien om två 40-plussare som proväter finrestauranger i norra England och intresserar sig för mindre för maten än för att bräcka varandra i imitationer av kända skådespelare. Det slog mig att jag så sällan dricker vitt från Rhône. Därför letar jag efter vit cdr i vinlistan men hittar inget. "Helst skulle jag vilja dricka vitt rhônevin, men det har ni inte" säger jag. "Vi har vit châteauneuf-du-pape" säger krögaren och återkommer när han har varit nere i källaren och hämtat en flaska 2008 Domaine du Vieux Lazaret från källaren. K har återvänt från utställningen, vi höjer våra glas för den ryska konsten och pratar tills de är tomma. Vinet är bra för övrigt, måhända lite alkoholstarkt.

Hon beger sig hem, jag blir kvar och beställer ett glas 2010 Melon Bourgogne Grand Ordinaire Dom de la Cadette som visar vad muscadet-druvan kan gå för när den behandlas väl. Det är friskt, fruktigt och med en aningens jästton. Alltmedan jag dricker växer hungern, jag tar in ett glas med rostade mandlar eftersom köket ska öppna först om en halvtimme.

På 19 Glas fanns det tidigare en vedeldad pizzaugn. När jag var där första gången, i november 2009 fanns den där, likaså i januari 2010 när jag och kulturchefen var här efter en vindag på Grand. Pizzaugnen tog plats och togs därför bort. Inga pizzor längre, så nu har gästen har att välja mellan tapas och den fasta menyn. Jag väljer det senare:

Strömming kålrot älgört
Baltic herring in vinager turnip cooked in IPA and meadowsweet
&
Selleri hasselnötter päron
Junipersmoked celeriac with browned butter hazelnuts and pear
&
Lamm 3x betor
Variation of lamb from Blaxsta with beetroots
&
Ost
Cheese Fromage Formaggio Käse Queso
&
Kardon bär äpple
Cardoon with frozen berries caramellized apple and yoghurt


Den här menyn stämmer inte riktigt. Strömmingen serverades med broccoli och ostronvinäger och det var kronhjort i stället för lamm. Det stod också på menyn på plats som jag glömde att ta med hem, de här uppgifterna fanns på nätet.

Om det inte redan har framgått så vill jag slå fast att jag gillar 19 Glas. Mycket. Den som inte tror mig kan läsa det här. Därför känns det lite småtråkigt att skriva att strömmingen smakar lite öfärskt rått och därmed inte gott. Att selleri och päron tillsammans blir ett slags massiv kolhydratöverdos även om de smakar bra med hasselnötterna i brynt smör. Kanske som tillbehör men inte såhär, två stora bitar rotselleri och ett fjärdedels päron. Man känner sig som en spärrballong. Sedan följer några bitar kronhjort som är så sega att jag knappt kan dela dem med bordskniven och ett par gulbetor som bidrar till kolhydratfrosseriet. Det är en långlagad bit högrev med också. God och trådig och eftersom jag inte är proffs så antecknade jag inte om den kom från hjortdjuret eller från ett domesticerat, bovint djur, läs nöt.

Till djuret får jag prova 2009 La Griotte Les Griottes, Loire som är ett så kallat biologiskt vin gjort på cabernet sauvignon enligt servitören. Det smakar lite som en osöt variant av blaskig svartvinbärssaft som råkat jäsa. Jag ber om ett annat vin.

Den här lördagen lärde jag mig att kirskål heter goutweed på engelska. Den kunskapen kom från konstutställningen. På krogen lärde jag mig dessutom att det finns en växt, i samma familj som maskrosen, som heter kardon. Och att man kan äta den. Den ingick nämligen i efterrätten som var okej. Kardonen däremot smakade inte så mycket.

19 Glas har den 19:e november 2011 en säsongsbetonad, närproducerat präglad meny i minimalistisk stil med obalans mellan kolhydrater och proteiner som dessutom känns lite fegt kryddad. Vid andra tillfällen har det funkat men den gick inte hem hos mig igår. Så när jag hade avslutat den dubbla ristretton och betalat gjorde jag det istället, gick hem alltså. Jag kommer att återvända eftersom jag är övertygad om att det var en tillfällig formsvacka hos köket på 19 Glas.

Just det, jag drack 2009 Le Volte igt Tenuta dell’Ornellaia,Toscana till kronhjorten.

Bilden: Utsikt från Pensionat Skogsängen, oktober 2011.

8 oktober 2011

2011:57 Pensionatet

Jag är i Södermanland där jag äter, dricker och trädgårdsarbetar. Sprang en dryg halvmil idag när vi fått ner hasselplantor i jorden, skördat squash och savoykål. Doppade mig i sjön. Det gjorde jag senast den 17/4. Då var det kallare eftersom isen hade gått två veckor tidigare.

Gustave Lorenz gewurztraminer passade bra till krabban som vi åt igår kväll. Vinet från Jumilla passade också till den renkalvsadel som vi åt ikväll. Jag är för trött för att skriva mer så jag kopierar ett par statusuppdateringar:

Igår
Vol au vent på svart trumpet i grädde, fino och en knivsudd grönmögel. Krabba med hemvevad majo. Gewurz och chenin blanc. Endast på Pensionat Skogsängen!

Idag:
Renkalvsadel med närodlad savoykål med schallottenlök och Åkeröäpplen och sås på svart trumpet. Till det Castillo de Luzón Crianza - en Jumilla från 2007. Till dessert: närplockade lantplommon i cognac med hemkörd vaniljglass. På pensionat Skogsängen, naturligtvis. Efter uträttat pensum, ska tilläggas.

5 oktober 2011

2011:56 Holier than thou

Jag cyklar till jobbet inne i stan. Det går snabbt men inte lika snabbt som för de cyklister som bär tajts och slimmad jacka för att minska luftmotståndet. Mmil har de kallats, medelålders män i lycra. Men det är missvisande för det finns också medelålders kvinnor i samma mundering. Att cykla går oftast bra, när jag cyklar upp mot Västerbrons krön cyklar jag om några och blir omcyklad av andra. Vi använder ringklocka för att kommunicera, bland annat. När jag kommer upp på den trefiliga Drottningsholmsvägen tar cykelbanan slut och man får ge sig ut i gatan. Det händer det ibland att jag upprörs över någon bilist som med avsikt ligger i filen längst till höger för att kila in sig mellan bilarna i vänsterfilen för att komma längre fram när i den bilkaravan som börjat klogga igen. Ibland ser man bilister göra samma sak fast från buss- eller taxifiler. Det kallas för att tränga sig och anses som fult. Men inte tillräckligt fult för att människor utan skamkänslor ska göra det.
Det finns andra saker som jag retar mig på, exempelvis bilar som parkerar över cykelbanan. En gång knackade jag på rutan till en sådan bil eftersom föraren satt där. "Här kan du inte stå" sa jag. "Tjejen ska in och hämta glasögon" sa han. "Ja, men du kan inte parkera över cykelbanan" fortsatte jag. "Det finns inga parkeringsplatser i närheten!" kontrade han. "Då kanske ni får ta er in till stan på något annat sätt i fortsättningen" avslutade jag. Jag kommer nog att fortsätta i den stilen, kanske får jag stryk en dag. I sådana fall är det värt det.

Jag har sett cyklister som vägrar bromsa vid övergångsställen där fotgängare är på väg över gatan. Fotgängarna tvingas tvärstanna medan den fartglade cyklisten blåser på. Häromdagen var det en bilist som inte använde blinkersen när hon skulle svänga höger i korsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan. Jag körde nästan in i sidan på hennes bil men bromsade och stirrade ut henne i stället. Och hur moget ett mitt beteende är i den situationen kan man naturligtvis diskutera.

Det finns en massa erfarenheter av hur bilister och cyklister beter sig i Stockholms innerstad. Att rada upp dem som jag har gjort blir lätt ganska tjatigt. Bilister är lika lite som cyklister en homogen grupp, det finns idioter och vettiga i båda grupperna. De som är vettiga håller hastigheten, ger tecken och tar det lugnt. Till idioterna vill jag räkna de som inte tar hänsyn. Jag är lite besatt av hänsyn för jag tror att det är ett förhållningssätt som för en tynande tillvaro, och jag hatar det. Bristen på hänsyn alltså. Dessutom undrar jag om det är ett tecken i tiden eller om det alltid har varit så.

Det finns för många bilar i innerstan. I min drömstad är kollektivtrafiken välutbyggd, punktlig och fungerande och på gatorna finns förutom bussar, taxibilar, utryckningsfordon, bud, varu- sjuk och handikapptransporter inga andra motordrivna fordon. Cyklister, fotgängare, och hästar med eller utan vagn dominerar gaturummet. De fossilbränsledrivna metallvagnar som en gång proppade igen gatorna har blivit en parentes i mänsklighetens historia, en parentes som utgjordes av en kort period som sträckte sig från början av 1900-talet till en bit in i det tjugoförsta århundradet och kännetecknades av ett oreflekterat slöseri med naturresurser. En period som avslutades tvärt när vi insåg att jorden höll på att koka bort och de så kallade "klimatskeptikerna" inte längre togs på allvar i något forum - inte ens på Newsmill. Då uppstod under internationella möten i total enighet satsningar på alternativa energikällor som - i kombination med en plötslig allmänmänsklig återhållsamhet - räddade mänskligheten från Götterdämmerung.
Yeah right.

26 september 2011

2011:55 Som hastigast

Lördagmiddag – hemma med gäster


Sancerre Domaine de la Villaudière (nr 5338)

Marockansk kycklinggryta - svårmatchad

Xavier Châteauneuf-du-Pape (nr 6267)

Söndagmiddag – segermiddag på Hjördis med HP

Codorníu (nr 7735)

Sancerre Les Baronnes (nr 32253)

Torskrygg med rödbetor, pepparrot, skirat smör, dill och potatis - bra med sancerren

Saint Clair Pinot Noir (nr 16015)

24 september 2011

2011:54 Regissörens version

I natt när jag kom hem tänkte jag skriva något rappt som hade sin utgångspunkt i något som jag sade under gårdagskvällen och som då framstod som ytterst kvickt men som idag inte känns lika träffande. Trots det tänker jag försöka.

Platsen är Stockholm, naturligtvis. Tiden är fredagen den 23:e september 2011 och det är en lönefredag för mig. Vi, dvs jag och ett par där jag känner mannen sedan länge, står i baren på 19 Glas och dricker ett glas biologiskt chenin blanc från Loire. Det luktar grappa, ser ut som äppelmust, smakar hyggligt och har ofrivilliga bubblor. Jag kan inte återfinna det i vinlistan idag men även om jag kunde så skulle jag inte beställa det igen.

Vi sätter oss på trottoarserveringen. Smårätter: älgfärs med trattkantareller, lammtunnbringa, sardeller och pumpasoppa. Boom boom syrah 2009 från Washington. Bra syra i den för övrigt. Advokaten anländer.
Paret i sällskapet berättar hur de träffades. Hon, som bara kände honom ytligt, skulle egentligen försöka få honom att träffa en av hennes närmaste väninnor. Så hon bestämmer att hon ska träffa honom för att se vem han är innan hon låter väninnan träffa honom. Det utvecklas till en lång dejt och de blir kära. Men hon försvinner senare samma kväll för att träffa sitt ex och reda ut något. Han får inte tag på henne, vet inte vad som händer. Diverse förvecklingar tilltar men de återser varandra och är nu ett par. Väninnan letar emellertid fortfarande efter någon.

"Visst är hon söt" säger M som visar kortet på väninnan för mig och advokaten. Blond, höga kindben och något slaviskt över sig. Jag säger att kärlekshistorien låter som något Nora Ephron skulle ha kunnat regissera. Möjligen med undantaget att väninnan (på kortet) i den filmen även skulle träffat någon innan sluttexterna rullar upp.

Advokaten, påstår, i likhet med en av mina bästa vänner för en kort tid sedan, att jag har valt min livsstil, läs civilstånd. Jag blir full i skratt. Valt? Han hänvisar till mitt utseende, mitt yrke, min allmänbildning, min humor, alla mina goda sidor och menar att det inte skulle vara något problem för mig att hitta någon. Och han kommer med välmenande tips om hur jag ska gå tillväga. Jag har hört dessa tips förut, tror inte att de fungerar för mig, men jag uppskattar ändå fortfarande omtanken. Den här diskussionen vi har, innehållet i den håller knappast för något manus, men intensiteten och frustrationen skulle kunna varit regisserad av Woody Allen.

Vi går till Gondolens bar. Jag får alltid en känsla av Finlandsbåt eller evenemangsbuss från Sundsvall när jag är där. Det är något med merparten av gästerna. En uppkläddhet och stil som ser lite utsocknes ut. Dessutom är det ovanligt trångt ikväll och servitörerna får knö sig mellan bargästerna när de ska till borden i änden. Jag beställer Erik Lallerstedts champagne. Vi sätter oss vid de där lutande fönstrena där man kan se Slussen 20 meter rakt nedanför. M får lite svindel. Jag börjar prata med en armtatuerad tjej som visar sig jobba i den fiskbutik som jag senast i augusti handlade röding i. Butiken där de är kunniga och gärna kommer med bra tips. Säger jag inställsamt. Hon, visar det sig, är i Gondolens bar för att vänta på att pojkvännen ska gå av sitt pass. Advokaten beställer en flaska Bollinger Special Cuvée Brut. Jag uppdaterar på det där bekräftelseknarkande sättet. Mannen i paret är hungrig och föreslår att vi ska gå ner till en restaurangen på Slussen där det serveras asiatisk mat. Advokaten blir kvar i baren.

De ska stänga om en halvtimme men vi får våra rödcurrykycklingrätter ändå. Jag frågar en av servitörerna om han är från Kina. Det är han. Kina, vilken plats? Frågar jag. Zhejiang, svarar han. Jag börjar även prata med en av servitriserna. Allt detta på kinesiska och jag blir upprymd och glad, inte bara för att det flyter så bra, utan också för att det verkar vara så överraskande och uppskattat med den här Sverigemänniskan som plötsligt börjar pratar kinesiska med dem. Ni servererar ju inte Kina-mat, det här är ju Thailand-mat, säger jag. Servitrisen tror inte att svenskarna tycker om Kina-mat. Det tror jag, säger jag. Prova med Gongbao Jiding, det skulle svenskarna gilla.

Eftersom Fisksätra ska spela skivor på Skånegatan 19 tar vi oss dit och pratar strunt lite strunt med honom, försöker höra vad vi säger över musiken och dricker ett hyggligt odrickbart glas vin innan jag beger mig hem till Gröndal. Klockan är nästan ett när jag kommit hem och jag konstaterar att jag är lycklig eftersom det inte känns som Todd Solondz regisserar.


2006 Simposio Vino Nobile di Montipulciano Tenimenti Angelini Toscana.

18 september 2011

2011:53 Hemligheterna


Lördag kl 17, Konstnärshuset på Smålandsgatan 7. Agnes och Per ska gifta sig. Många är där. Några i kategorin det-var-länge-sedan, andra i kategorin vem-känner-du, somliga i kategorin vi-som-var-med-på-svensexan, några kolumnister, någon tidskriftsgrundare, en känd liberal debattör och andra som jag varken kände igen eller känner. Vi väntar på ceremonin medan det bubblas crémant de bourgogne i foajén en trappa upp från gatuplan. Mörka kostymer (påbjudna), folkdräkter (önskade) och andra utstyrslar som strängt taget inte uppfyller klädselkravet (som nog egentligen är en mer allmänt hållen rekommendation) bärs av gästerna.

Nerför trappan som leder upp till festvåningen, kommer så brudnäbbarna en liten pojke och flicka, därefter brudparet och sist, något förvånande, en präst. Jag skriver förvånande eftersom Per är uttalad, nästan obstinat, ateist. Ceremonin äger rum i trappan, det är fint, i mångas ögon väller tårarna fram. Brudparet kommer ner och kramkalaset vidtar.

Middagen är libanesisk buffé där förrätterna ska intas med öl och snaps och varmrätterna med rödvin. Jag sitter bredvid en jurist, snett mittemot mig en tidskriftsgrundare, mitt emot mig A som är gift med J. Om man inte vet vem någon är kan man läsa det i programmet som utformats som den dagstidning där Per skriver ledare och krönikor . Om mig står till exempel "Daniel Olsson, På Uplands nation var denne biolog ännu inte känd som bloggaren Vinlusen". Om det någonsin var en hemlighet så är det inte det längre. Åtminstone inte bland gästerna.

Vinet är till en början också lite hemligt eftersom det är upphällt i flaskor utan etikett. Det står emellertid i programmet vad det är vi dricker och vi är flera som börjar med det redan till förrätterna och häller vatten i stället för O.P. Andersson i snapsglasen inför skålandet. Bland förrätterna utmärker sig en fantastisk mhammara dvs en dipp på krossade valnötter och paprika. Varmrätterna utgörs för övrigt av libanesiska lamm- och kycklingspett samt lax.

Under middagen, med brudgummens vän PS som toastmaster, hålls många tal. Av syskon, föräldrar, släktingar och vänner. Av olika längd, täthet och anknytning till dagens begivenhet. Ett av de första handlar om harmoni och avslutas med en visa. Någon pratar om ehec. Den kände liberale debattören och hyllaren av världskapitalismen håller ett minnesvärt där han berättar om hur han lärde känna brudgummen och påminner om att denne faktiskt valde att sluta på Svt bland annat så att han kunde fortsätta att blogga. Vilket för mig fortfarande framstår som unikt. Det har ju gått några år sedan dess.

Mot slutet av middagen uppmanar toastmastern oss, som var med om svensexan på ön Lilla Skratten en vecka tidigare, att under ed lova att inte yppa vad som försigick där. Och det gör vi givetvis. Det är något med oss män och hemligheter.

Det blir tårta, kladdkaka och kaffe. Ett angränsande rum öppnas upp. Kort spotifydisco för oss entusiaster. "Whip it", "Girls & Boys" och inte minst "Just Like Heaven". Folk hänger i baren, det glesnar bland gästerna och personalen förkunnar att lokalen stänger ett. Brudparet har sedan länge åkt.

Det pratas om att bege sig ut och festa vidare på lokal. Jag är trött och beger mig till tunnelbanan på Birger Jarlsgatan för vidare färd till Gröndal via Liljeholmen.


Geisweiler Monopole Crémant de Bourgogne Brut (nr 7685)



Oude Kaap Cinsault Cabernet Sauvignon (nr 22017)


PS. Jag har snott den fina bilden från ett facebook-flöde. Tror att det är Johan Norberg som har tagit den. DS.

16 september 2011

2011:52 Folkopera för folk som kan bete sig som folk

Kulturchefen bjöd mig på premiären till "Madame Butterfly" på Folkoperan igår. Innan föreställningen började stod vi i baren på övervåningen. Jag åt en räkmacka och drack en öl. En fantastiskt god räkmacka, ska jag tillägga. Med ett perfekt kokt ägg till. Kulturchefen åt chèvre chaud. En kvinna med välbekant utseende stod bara en meter från oss. Strax anslöt en man som utstrålade munter fryntlighet, även honom kände jag vagt igen. De verkade vara nära vänner och kvinnan introducerade den fryntlige för mannen som driver Folkoperans restaurang.

Klockan ringde och det var dags för föreställningen att börja. Jag hade inte läst på så jag visste inte vad den skulle handla om men jag förstod något sånär att det var en amerikansk soldat stationerad i Japan som fick ihop det med en ung japanska som han gifte sig med. Det var nämligen svårt att höra vad sångarna sjöng.

Under pausen, i foajén, berättade kulturchefen vad operan handlade om vilket var till nytta under resten av föreställningen. Runt om kring oss kände jag igen Carl-Henning Wikmark, Christina Jutterström, Gunnar Wetterberg, Meg Tivéus, Lena Lillieroth-Adelsson, och så där skulle jag kunnat fortsätta rada men det blir lätt enformigt. Kulturchefen bjöd hursomhelst på kartigt rödvin i plastglas för det var det enda som fanns att få.

Den andra akten började och övergick i den tredje utan paus emellan. Det var väldigt varmt inne på Folkoperan. Det hettade även till på scenen mot slutet och blev riktigt bra. Men eller och; det slutar olyckligt.

Några rader bakom mig satt den välbekanta kvinnan med den fryntlige vännen. Jag kom på att det var statsministerns hustru och hennes sällskap kände jag igen som han som några veckor tidigare, under en lunch på Hambergs i Uppsala, hade suttit vid bordet bredvid vårt och avrått mig från att stämma de som ägde min bostadsrätt innan jag flyttade in. Åtminstone tror jag att det var samma person. I så fall är världen förunderligt liten.

På trottoaren utanför Folkoperan stod Peo Enqvist och rökte. Jag och kulturchefen gick till Rival och tog ett par glas, i mitt fall en pinot blanc från Gustave Lorentz och Raimat Abadia. Jag provsmakade en svindyr italiensk gewurztraminer som jag inte beställde. Bartendern höll med mig om att den var snipig.

28 augusti 2011

2011:51 Sveriges framsida 110824 - 110826


Stjärnhov 110827

Den sörmländska orten med det fina namnet är inte ett resmål. Nedrivna kontaktledningar och ett stillastående tåg framför oss har gjort att vi står på spåret här och väntar. Tågmästarens fina göteborgska har burit den upplysningen. Jag satte mig på tåget strax före klockan ett i Göteborg. Där regnade det. Sörmland är däremot soligt och sommarvarmt. Vi skulle varit framme i Stockholm klockan tio i fyra. Nu beräknas förseningen till en och en halv timme. Vad kan jag göra annat än blogga?

Varje år, i slutet av augusti, blir jag inbjuden till en grillfest i en av Stockholms sydvästra villaområden. Ikväll äger den rum. Jag har inte hunnit handla kött än men det finns en halv flaska La Grola i mitt kylskåp förutsatt att akustikern som lånade min lägenhet inte har tagit av den. Han var uppe på en konferens i måndags och vi åt kantarellpasta på kvällen. Då fortsatte vi att dricka den Le Chenin som jag och världsmästaren hade börjat dricka samma kväll som vi senare åkte till Deville. Det vill säga förra lördagen. En kväll som jag senare bloggade oförsiktigt om. När det vita loirevinet var urdrucket öppnade vi La Grola. Vi hade nämligen några ostar. Det här fruktiga, generösa kraftpaketet med kryddnejlikor i doften befinner sig på rätt sida om den gräns som de flesta amaronevinerna sedan länge passerat. Om det är prisvärt eller inte är inte min ensak att bedöma. Det får ni göra.

Tisdagen och onsdagen var vinfria dagar. Jag tog tåget till Alingsås och inkvarterade mig i fritidshuset för några nätters logi. Under torsdagen bestämde akustikern, som från och med nu heter J i den här posten, och jag att vi skulle träffas för att äta middag någonstans i Göteborg. När jag gick från jobbet satte jag mig på Linnéterrassen. Jag tog ett glas riesling från producenten Hardy’s och några oliver. Den var bra som riesling ska vara. Ordfejdade med några före detta kollegor. Kvällen varm och fuktig, åskan hängde i luften. J ringde och vi bestämde en mötesplats. Jag tittade på folk i allmänhet och lite diskret på göteborgskor i synnerhet. (Det hade jag iu inte behövt skriva, nu fick texten något gubbigt över sig.) Nåväl, påfallande många av göteborgskorna på Linnéterrassen var rökare och det upphör inte att förvåna mig att rökandet fortsätter att vara så populärt bland unga män och kvinnor. Trots allt.

Vi, dvs jag och J, träffades på Grönsakstorget. Han hade skrivit ut restaurangtips från GP:s sajt som vi läste igenom. 3an på Alströmergatan hade fått fyra av fem i betyg. Vi gick dit. En trerättersmeny för 333 kr, bestående av hummersoppa, lammlägg och chokladmousse, är onekligen billigt. Jag valde den. J tog carpaccio med parmesan, steak frites och ostar. Han insisterade på att bjuda eftersom inkvarteringen hos mig hade sparat en massa pengar för honom. Jag protesterade men gav mig. 3an har en ganska blek inredning, det skulle kunna vara församlingshemmets kafeteria med lite franska inredningsdetaljer, om ni förstår vad jag menar. Vinlistan erbjuder ”ett gott glas vin”, ”ett godare glas vin” och ”ett ännu godare glas vin”. Röda och vita. I mitt fall blev det något från Macon till hummersoppan och en shiraz/cab-blandning från Simonsig till lammlägget. Båda hyggliga i sin genre. Varken hummersoppan eller chokladmoussen var något att blogga om. Goda men på intet sätt sensationella. Däremot var lammlägget så mjukt att det hade kunnat ätas med sked. Det serverades med ugnsgrillade rot- och grönsaker och en lätt tomatsås. Fantastiskt!

Jag smakade på ostarna som J hade beställt. En lucullus(?) som var lite som en smörig brie, en ordinär comté och en roquefort. Den sistnämnda var alltför salt. Jag gillar nog varken den eller stilton. Egentligen.

Regnet hade fallit medan vi åt. Tåget mot Alingsås skulle gå vid kvart i tio. Vi gick till stationen där jag bjöd på kaffe och sade hej då. Klev ombord på Västtrafiks lokaltåg mot Alingsås. Kom att tänka på Ruben Östlunds "De ofrivilliga" när jag satt ombord. Utan att bli trakasserad av tonåringar, ska sägas. Kanske var det belysningen, tiden på dygnet, tonåringarna som pratade västsvenska eller kvinnan med kamphunden och den jättelika bagen märkt Gekås Ullared. 

I Alingsås tog jag bussen mot Borås och vid elva steg jag av bussen vid sommarstugeområdet. Där var det kolsvart med undantag från ljuset i några fönster. Jag använde telefonen som ficklampa för att inte hamna i diket.

Jag skulle bo hos I och T till lördagen. Kollegor som bodde i närheten skjutsade mig dit när jag hade jobbat färdigt på fredagen. I stod i köket och hackade mynta när jag ringde på. Jag hjälpte till att göra chokladmousse. Vi öppnade flaskan som jag hade med mig: La Grola.

De två yngsta sönerna i familjen och en av deras kompisar låg i soffan och tittade på teve.

Nu stannade tåget i Stockholm. Fortsättning kanske inte följer.

22 augusti 2011

2011:50 Risk

Jag vet inte hur många som läser min blogg. Jag vet att några nära vänner gör det. Nu har jag fått ett par kommentarer som visar att åtminstone två, eller det kan också vara en person som har skrivit två gånger, har läst och reagerat. Den första kommentaren togs bort, den andra kommentaren som jag nyss läste gjorde att jag tog bort stora delar av texten eftersom de personer som beskrevs där lätt skulle kunna känna igen sig. Så här skrev en av kommentatorerna: "Alltså, har du tänkt på att det finns en chans att människorna på restaurangen kanske läser din blogg? Jag är i och för sig varken han (...), men det kunde lika gärna varit mig du kommenterade den där kvällen. Just sayin'. " 
Jag satte bokstavligen hjärtat i halsgropen. Nej, jag tycks ha låtit tankeförmågan gå på semester, skulle jag vilja svara. Nu ska jag börja låta den jobba igen.


Har en vän på besök. Vi har ätit pasta med kantareller och druckit Le Chenin.


2011:49 Retur reviderad

Soffgruppen har ersatts med tre små marmorbord och stolar. Det ser också ut som om avståndet mellan entrén och baren har blivit större. Den konst som hänger på väggen bakom soffborden ser också ny ut. Annars är det mesta sig likt. Spellistan där låtar av Bowie, Steely Dan och Elton John samsas med Stan Getz och annan jazz låter också välbekant och vår servitris eller hovmästare är samma person som serverade mig, M och P när jag var här senast. Ni ser att jag bygger upp något som enligt diverse konventionell dramaturgi skulle kunna fortsätta med ett "men...". Vi får se hur det blir med den saken.

De små marmorborden är inte tillräckligt stora för att rymma varmrättstallrikar, glas, bestick, brödställ och karotter så jag undrar vad de används till. Går folk hit för att dricka kaffe, kanske? Knappast. Men kan gästerna tänka sig att sitta där och sippa på något i väntan på ett bord så kanske restaurangen har ett jämnare flöde av beställningar. Vad vet jag, en pastis vid marmorbordet? Inte en enda gäst sitter emellertid vid dem just nu, halv tio på kvällen. Soffgruppen, när den fanns, bidrog till krogens varma, ombonade stämning. Där fanns det nästan alltid någon gäst. Utan de mjuka sittmöblerna har det blivit lite svalare. Men högst marginellt.

Det fanns platser utomhus också. Gäster som vill röka mellan rätterna kanske är beredda att sitta där på trottoaren i övergången mellan sensommar och höst. En av de utomhussittande gästerna är en rökande sådan, en perifer bekantskap så tillvida att jag aldrig känt honom men träffat vid flera tillfällen under gemensamma vänners tillställningar.

Världsmästaren som har rest in från landsbygden får sitta så att han kan se ut över restaurangen och titta på folket i stan. Den här kvällen utgörs det av många påfallande unga.

Även personalens medelålder tycks ha sjunkit. Vår första servitör, som ser ut att på sin höjd avslutat gymnasiet, kan inte uttala rillette för jag tror att det är vad som tillsammans med smör och syrade gurkor serveras till det vita brödet med den illsalta brödskorpan. Åtminstone smakar den som en rillette ska smaka och den består bland annat av ankfett och fläsk. Jag dricker ett glas champagne till den och funderar på vad jag ska ha till förrätt. Det får bli de där inlagda strömmingarna som har ett finare namn: boquerones.

Det ska visa sig att det faktiskt är den första gången jag äter något på den här restaurangen som inte är helt hundra. Jag tycker nämligen att fiskarna har en lite metallisk, nästan härsken smak, en gnutta som av råa filéer. Brödet till är som förväntat bra och själva inläggningen med vitlök, citron(?) och olja frisk.

När jag, lite tidigare, ska beställa vin till fisken förklarar jag att viner som både är osvavlade och "biologiska" inte är aktuella för min del. Detta för att hovmästaren har föreslagit Three trees. Jag drack ju som bekant det när vi lyxlunchade på Lux i början av sommaren och det är ett av få viner som lyckats oxidera och dö under den knappa halvtimmen det fanns i mitt glas. Troligen för att det är osvavlat. Nej, då väljer jag hellre det, som det ska visa sig, fantastiskt friska, svala och fruktiga 2008 Chardonnay Limoux från Domaine Begude.

Hovmästaren får oss sedan att välja den smörstekta kalvbrässen med, kantareller, bacon (fast jag tycker att det är mer rökt sidfläsk) och ärter. Den är storartad. Kantarellernas smak känns förstärkt på ett generöst sätt, ärterna har perfekt konsistens och fläskbitarna mästerligt stekta. Rättens hjärta, själva brässen är ljuvlig. Och mättande. Vi dricker La Fortune som är en bra, röd bourgogne till.

Tre kulor varav två är sorbet - svarta vinbär och vita persikor - och en kolaglass blir efterrätt. Kulorna verkar ha utsatts för tining och sedan frysning. Kolaglassen är bra liksom den svarta vinbärssorbeten. De vita persikorna har en parfymerad ton som jag inte riktigt gillar.

Men, bortsett från soffgruppen, boquerones och vit persikosorbet, Deville håller stilen.

N.V. Gaston Chiquet, Montagne de Reims 


2008 Chardonnay Limoux, Domaine Begude


2007 La Fortune, Domaine A & P de Villaine, Bourgogne

20 augusti 2011

2011:48 Dolda fel

Åt på Hambergs i Uppsala idag. Det var min generösa bror och svägerska som hitresta från Belgien bjöd mig. Tre signalkräftor och en ale från Nynäshamn till dem. Sedan stekt rödspätta med brynt smör, rödbetor och kapris. Ett glas Pouilly-Fuissé, ni vet det där burgundiska vinet som nästan heter som ett från Loire, till fisken. Det är den godaste stekta fisk jag ätit. Vinet passade ganska bra till, möjligen att jag gärna hade haft lite mer av ek.

Under lunchen berättade jag om det dolda felet i min lägenhet så jag kan lika gärna berätta om det för er också. I korthet; vägguttaget som diskmaskinen ska kopplas in i kan inte användas för att sladden som skulle leda ström till det står inte i förbindelse med någon strömkälla. Den slutar i tomma intet bakom en kökslåda. Jag upptäckte detta när jag för första gången skulle använda diskmaskinen häromkvällen. För att få ström tog jag istället en förlängningssladd till ett av uttagen ovanför diskbänken. När jag ringde de förra bostadsrättsinnehavarna påstod de att det var så redan när de flyttade in och att de alltid använde en förlängningssladd. De hade de gärna fått berätta redan när vi träffades för att skriva avtalen i fjol.

Nåväl, jag ringde min mäklare som tyckte att jag kunde ta dit en elektriker för att fixa elen och sedan skicka räkningen till de förra bostadsrättsinnehavarna. Om de skulle trilskas så kunde jag stämma dem. Det sista jag skulle vilja göra är att stämma någon, jag har en känsla av att jag skulle förlora och tvingas pynta avsevärda rättegångskostnader.

En man som satt vid bordet bredvid lade sig i samtalet och berättade att jag skulle förlora enligt en dom i högsta domstolen för några år sedan. Man måste undersöka i princip allt i elväg innan man skriver på pappren. Det kallas undersökningsplikt.

Det finns inga dolda fel i de rätter som serveras på Hambergs. Däremot så är det mjuka brödet lite trist och det syns redan i korgen.

2011:47 Galet hus

Jag gjorde min sista dag, blev avtackad med tal och presenter och hade sedan fest på kontoret med några kollegor till halv tolv. Ingen diet tillämpades men spotifydiscodansandet förbrände med största sannolikhet de kalorier som fanns i chipsen, jordnötsringarna och vinet. Jag förstår inte varför vi fortsätter att envisas med den jönsiga enheten kalorier, för övrigt. Och nu när jag kollade upp såg jag att "vi" inte alls fortsätter med kalorier utan att kilojoule och megajoule används i näringsrekommendationer. Som vanligt är jag alltså ute och cyklar. Men igår, under ovädret, cyklade jag inte utan tog faktiskt taxi hem hit.

Och nu sitter jag och funderar på om jag ska gå ut med världsmästaren ikväll. En begynnande förkylning och en krasslig världsekonomi talar emot. Ett dåligt omdöme talar för.



Puycheric Syrah (nr 2209)





Mad House Riesling (nr 6474)

11 augusti 2011

2011:46 Strippskolan

29/7. På Bastard var vi. Därinne satt Magnus bekvämt i en fåtölj, med sitt glas vouvray på bordet framför sig och läste. Jag slog mig ner och beställde samma loirevin. Det smakade som en sofistikerad men mindre "fet" Le Chenin.

Jag hade cyklat 64 kilometer under eftermiddagen så jag drack ett par deciliter vatten för varje läppjing av det fina vita. Den långe servitören som lät mig prova en uppsättning viner i fjol när jag var här betjänade oss och han berättade omsider att bordet stod klart.

Nu skulle jag, om jag hade varit mer på humör för att skriva, kunnat utvidga den här bloggposten till att handla om de grillade sardinerna, den dillköttsliknande kalvrätten på svans och tunga, och det söta från Coteaux du Layon som jag drack till ostbrickan. Eller den förträffliga servicen. Kanske om den lakritsmörka smaken av spiskummin och stjärnanis i chutneyn. Men förmodligen inte om osten som smakade kinesiskt hirsbrännvin.

Men trots att det bara är 14 dagar sedan så förmår jag inte frambringa den rätta känslan för det som var.

Min telefon höll på att ladda ur men jag hann skriva en statusuppdatering "är på Bastard. Det är bra. Ni vet att jag älskar underdrifter och vet då att förstå föregående mening rätt."

Jag gjorde Magnus sällskap när han gick ut ur lokalen för att röka. Ett par tjejer som så ut att vara kring 20 kom fram till oss. "Vet ni var striptease-skolan ligger? Vi skulle dit och ta lektioner." Av någon anledning svarade jag "I wouldn't know". Tyckte att frågan var märklig.

Dagen efter berättade jag om detta för A och B. "Proffs" trodde A. Naturligtvis.

Personalen bjöd oss på en citronsorbet med olivolja. Vi hängde med M och M + deras Stockholmskompisar i baren en stund. Jag följde Magnus till stationen och gick sedan hem till S:t Knut.

31 juli 2011

2011:45 Lervägen och kullerstenen

29/7. Jag gör min morgongymnastik och jag tar ett dopp i vattnet vid kusten som vetter mot Tyskland. Det kan vara 18 grader. Det är uppiggande. Vid den sena frukosten får jag höra M:s far berätta om vad han har arbetat med och vad han gör som pensionär. Det är intressant. Så intressant att jag blir sen i avfärden.

En parentes. Det går inte att skriva om personer och använda bokstäver istället för namn! Nu skulle jag precis introducera en tredje M i den här framställningen. Ska jag kalla honom för formgivar-M, eller trumslagar-M eller Umeå-M? Ni ser det blir hackigt värre. Jag förenklar och kallar honom för Magnus.

Vi befann oss vid min avfärd som alltså var sen. Kanske också sen i förhållande till min träff med Magnus på Bastard kl 17. Klockan 1232 lämnade jag Smygehamn och tänkte att det bara skulle ta tre och en halv timme att cykla tillbaka till Malmö, parkernas stad. Nu fanns det några omständigheter som talade emot det. Dels var det motvind, dels skulle jag cykla via Trelleborg och de burgna orterna Höllviken, Falsterbo och Ljunghusen för att sedan angöra Malmö rakt söderifrån. En lite längre sträcka än de 46 km som jag tillryggalagt på hitvägen. Det kanske största hindret för mig var emellertid att det inte går att cykla in i Malmö rakt söderifrån som jag hade tänkt. De enda sammanhängande vägarna i trakten är nämligen E6 och E22 och på dem cyklar man inte. Jag blev varse det i utkanten av Trelleborg. Strax efter att jag cyklat väldigt nära ett tornfalkspar i en villaförort.

Jag korsade E6:an i en rondell och tog ut vägar med riktning mot Östra Grevie. Det som ser bra ut på kartan är inte alltid det i verkligheten. Minst sex kilometer gjorde jag på leriga grusvägar som delvis spolats av regnet och på vilka det nu låg ett lager med brunt lergrus. Gertrud blev alldeles brunfläckig och det gick synnerligen trögt. Först i utkanten av Fuglie kom jag ut på asfalt igen. Jag hade då ett val. Antingen ta vänster mot Vellinge eller höger mot Östra Grevie. Det var längre till Vellinge på en väg som saknade vägrenar. Hur sträckan från Vellinge till Malmö såg ut visste jag inte. Till Östra Grevie var det en kort bit och därifrån visste jag att det var cykelväg hela vägen längs 101 till Malmö. Vellingevägen var sammanlagt kortare men jag valde den andra av säkerhetsskäl.

I Östra Grevie åt jag en korv och ringde Magnus. Då var klockan 16. Jag trodde att det skulle ta en knapp timme in till stan. Efter inkvartering hos A, Boch H, dusch och omklädning promenerade jag så ner till Mäster Johansgatan 11. Därinne hade Magnus då suttit med ett glas vouvray en stund. Fortsättning följer.

64 kilometer cyklade jag.

2011:44 Vart är Sverige på väg? undrade han.

28/7 Jag skulle inte kunna skriva: "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs." För det stämmer inte. Och jag skriver ju bara sådant som stämmer. Som att jag alltid vaknar tidigt. Det gäller i allmänhet och torsdag den 28:e juli i synnerhet. Jag har alltså för vana att stiga tidigt ur sängen och det gjorde jag nu också. Kring halv nio. Runt mig var det tyst. Tjejerna sov i en annan byggnad. Jag bloggade, gick ner i köket för att diska de få köksartiklar som lämnats föregående kväll. Läste ut Lasse Wierups och Erik de La Regueras "Kokain". Det är ett angeläget ämne och författarna har lagt ner en massa arbete på tegelstenen. Inte minst notapparaten visar det. Men den är likväl tråkigt skriven. Jag läste ut den på ren vilja. "Infiltratören" är betydligt bättre, tycker jag.

Gick sedan ut på gården och tog bort marshmallow-kladdet från grillgallret. Därute stänkte det lätt. Himlen var grå som en lokal ordningsstadga. Från tjejernas hus hördes intet. Först vid elva steg de upp.

Vi bestämde efter frukost att jag, P och flickorna skulle gå ner till husen vid sydspetsen medan M städade. Där kan man köpa äggakaga, fika, titta på kaniner och gå till Sveriges sydligaste punkt. Så det gjorde vi. Nja, vi åt inte äggakaga. När vi var klara skulle vi ta bussen till Ystad och M skulle hoppa på från en hållplats närmare huset. Regnet hade tilltagit och nu blåste det dessutom.

Jag ringde till Bastard för att beställa bord för fredagen. Det var fullt men vi kunde komma till baren och se om det fanns en öppning.

Vi busshållplatsen upptäckte vi att den tur vi hade tänkt att ta bara gick till Skateholm. Nästa tur gick överhuvudtaget inte under sommaren. Flickorna började bli hungriga. Först en och en halv timme senare, när alla som hade blivit blöta fått torra kläder och vi hade provianterat med matsäck från Coop, kom vi ombord på buss 190 mot Ystad.

Inne i Ystad forsade regnet och det var knappt tolv grader. Det finns bra kläder men det finns också väder som gör att man trots sådana kläder inte vill vandra i städer. Och sådant väder var det.

Tjejerna skulle shoppa. Jag köpte vykort och satt sedan utanför klädbutikens provrumsbås och spelade Tetris på den smarta telefonen medan jag väntade på att de skulle bli klara. Hade också gärna handlat men som cykelturist har jag full packning och kan därför inte frakta ytterligare föremål. Jag ägnade för övrigt inte en tanke åt kommissarie Wallander.

När klockan var sex gick vi till Espresso House för att fika. Halv nio gick bussen tillbaka mot Smygehamn efter en kort sittning på Max där flickorna fick skärmar med sina mål. Den där typen som man sätter upp på fönstren i bilen för att skugga mot solsken. Motivet på skärmarna var Scooby Doo-gängets bil, The Mystery Machine. "Hon vill jag vara" sa sexåriga S och pekade på Velma, den smarta tjejen i gänget, hon som bär glasögon. Det finns alltså hopp om framtiden.

Jag gjorde en pastasås på den överblivna karrén, vi drack Il Conte och åt en lokalproducerad, fantastiskt god vaniljglass till efterrätt. Sedan försökte vi få vissa epostkonton och appar att fungera i Ipaden. Det gick sådär. Varför tar jag alltid på mig rollen som IT-expert? Kan ju egentligen ingenting.
Jag blev trött vid halv två och gick och lade mig. Cyklade inte en kilometer den här dagen.

2011:43 Mot Smygehamn

27/7. Den hårt arbetande personalen på Fridhems Cykelaffär, Östra Rönneholmsvägen 26 i Malmö,  ställer ut cyklar på trottoaren utanför butiken innan klockan 9 då butiken öppnar. På Gertrud har de bytt bromsbelägg i bak och justerat växelmekanismen. Det märks när jag cyklar iväg.

Jag stannar vid Boulangerie du Triangle på samma gata på vägen hem till A, B och H och köper surdegsbröd till dagens frukost samt fyra söta bakverk till dagens utflykt i Folkets Park. I parken får H både rida ponny och bada i plaskdammen. Vi dricker kaffe och delar bakverken, det med päron och vit choklad är godast. Jag är nog hemmablind men kan på rak arm inte erinra mig att vi har något inträdesfritt liknande i Stockholm. Folkets park i Malmö känns som folkets park.

Klockan ett ska vi träffa redaktör M på Smak som är konsthallens restaurang. På vägen dit passerar vi den förhållandevis nya stationen utanför Triangeln. Jag tycker att delen ovan jord liknar en bit av ett insekts fasettöga. Snyggt!

På Smak beställer jag en fläsksida med lite godsaker och en flaska Ebbot Ale till den. A äter en soppa, B en risotto och M en lax. Vi sitter utomhus, det är bra väder och lagom svalka på innergården. Fläsksidan är den godaste jag ätit, smakar som om den behandlats med vin på något sätt och eller med något som gett en lätt fermenterad smak, som kinesiska svarta bönor.

Det är dumt av mig att ha så dålig framförhållning, redaktör M fick veta först när jag satt på Öresundståget att jag var på väg till Malmö. Nästa gång ska jag vara bättre ute i tid. Den dåliga framförhållningen beror iofs på andra faktorer som jag väljer att inte blogga om. Även de självförvållade.

Hursomhelst är det som vanligt väldigt trevligt att återse redaktör M. Får reda på att hon och maken ska vara på Bastard med några vänner på fredagen. Förhoppningsvis ses vi igen där.

Klockan 1544 har jag såpass bra koll på cykelvägen till Smygehamn att jag kan cykla iväg. Amiralsgatan, Lantmannagatan och Lönngatan. I Jägersrotrakten kommer jag ut på väg 101 mot Anderslöv. Den har cykelbana som går parallellt hela vägen till Östra Grevie där jag viker av söderut. Medvind och sol, men inte för varmt - det är drömvädret. En kort sträcka på grus får mig inte ur humör. Hela tiden är himlen nära eftersom det är genom utpräglade jordbruksbygder jag cyklar. Det är lätt kuperat. En kort sträcka befinner jag mig på den hårt trafikerade 108:an mot Trelleborg men är strax ute på småvägarna igen. Halv sju kommer jag fram till lärar-M:s (den M som åsyftas i fortsättningen är lärar-M) sommarställe som ligger nära stranden.

Hon är där med sexåriga dottern I. En väninna till M, P, är där med sin sexåriga dotter S. När P handlar på Coop så går betalkortsystemet ner för vissa bankkort. Hon ringer och jag promenerar dit för att betala med mitt. Tillbaka i huset marinerar vi fläsket, gör tsatsiki och aioli, har lite förfest i köket där flickorna dansar till Veronica Maggio från en Ipad, medan vi vuxna dricker Il Conte. Sedan grillar vi, eller rättare sagt M, fläsket och trotsar därmed könsmaktsordningen som säger att det är män som grillar. Det blir också grillade marshmallows till efterrätt. Vädret är passabelt, vi kan sitta ute. Vi pratar, efter att sexåringarna lagt sig, till halv tre.


Cyklade 46 km.

28 juli 2011

2011:42 Alingsåstrakten, Göteborg och Malmö

18-24/7. Under de här dagarna använder jag Gertrud, min cykel, sparsamt. Mest hänger jag i fritidshuset dit jag bjuder advokaten och senare kulturchefen. Vi grillar, paddlar och badar. Dricker ch-9 (Vieux Lazaret) och Lurtons Les Fumées Blanches. Advokaten och kulturchefen åker och delar av släkten anländer. Vi dricker Launois bdb-champagne och äter varmrökt lax. Kusin B berättar att hon och sambon M ska bli föräldrar.

Under helgen domineras nyheter, facebook, bloggar och twitterflöden av det ohyggliga som skett i Norge.

På söndagen tar jag cykeln på tåget till Göteborg för att träffa G och J med döttrarna S och B. Den familjen bor numera på Gotland men är i Göteborg för att tömma en lägenhet. Vi träffas i Mölndal där det i Kvarnbyn pågår en utställning om cirkusvärlden. Jag har cyklat från Centralstationen i Göteborg ut till Mölndal. Cykelvägarna i och kring Sveriges andra stad är föredömligt väl utmärkta. Utställningen är också bra för barn och vuxna.

Indisk hämtmat från "Tre Indier" på kvällen.

25/7. Jag cyklar till stationen för att boka hemresa från Malmö i slutet av veckan. Mannen som hjälper mig förstår inte hur man hittar cykelavgångarna. Han får hjälp av en yngre kollega. Det visar sig att cykelplatserna är upptagna. Medan jag är på stationen hålls en tyst minut för offren i Norge. Allt arbete avstannar och det blir stilla inne i lokalen.

Under måndagen passar vi på att träffa I och T med två av deras söner - den tredje är på seglarläger - i Slottsskogen. Lunch i Villa Belparc.

Jag tar Öresundståget 1642 till Malmö och kliver av i den nya moderna stationsdelen som ligger under jord.  Cyklar hem till A och B med dottern H där jag ska bo under några nätter. A har köpt Le Chenin och häller upp ett glas till
mig i köket. B gör pizzor som tillsammans med de som jag åt hos K och T på pensionatet i Södermanland är årets godaste. Det är för övrigt gott att träffa dessa varma och generösa vänner igen! En bib från Allegrini tar vid när Le Chenin tar slut.

26/7 På tisdagen lämnar jag in Gertrud hos en reparatör på Rönneholmsvägen. Bromsbeläggen vid bakhjulet är utslitna och växelmekanismen för främre kransen har kärvat.

Jag beställer tågbiljett för resan hem genom bolaget Veolia som tar cyklar på samtliga tåg på sträckan Malmö - Stockholm.

Vi, dvs jag och familjen jag bor hos, cyklar till Beijers park i Kirseberg där vi har picknick på bagels som vi har köpt i Värnhem. H leker i lekparken. Solen skiner och luften känns, liksom livet, lätt.

Vi åker till Möllevångstorget och handlar grönsaker och korv till kvällens middag.

Jag försöker få ut min tågbiljett genom ATG-ombudet på Amiralsgatan. Men mannen som driver stället "befattar sig inte med biljettutskrifter" eftersom han"är störst på trav och spel i Malmö". "Det sliter på skrivarna, dessutom". Han säger också att jag "inte behöver stå där som ett frågetecken". Jag köper en cola till A. "Du behöver inget kvitto!" säger ATG-ombudet och föreslår sedan var jag, som avbrutit hans spel- och travtransaktionsflöde, kan få biljetterna utskrivna istället. Dock på en så snabb skånska att jag inte hinner uppfatta en stavelse.

Jag googlar istället; i närheten av Möllevångstorget finns ett ombud där jag får mina biljetter. Personalen är ett under av vänlighet.

Vi grillar korvarna på innergården till bostadsrättsföreningen som A och B tillhör. Det finns en port till grannföreningsgården där så att medlemmar i båda föreningarna kan umgås. Vi dricker Le Busche till korven och den ljuvliga salladen som A gjort enligt LFW:s recept.



A bjuder in några grannar på ett glas. Och det visar sig som vanligt att världen är mindre än jag föreställt mig. En av grannarna vid bordet är nämligen syster till en av mina grannar, som jag känner, i Stockholm.

Sedan sitter vi dvs jag, A och B i köket och diskuterar musik över en åttaårig Rioja (Murrieta). Den hade varit bättre till mat. Härlig dag, tvivelsutan! 2 km cyklade.

27 juli 2011

2011:41 Den grandiosa föreställningen om den egna betydelsen

17/7. Fritidshuset ligger utanför Alingsås. Att ta sig dit från Orust är att färdas drygt tio mil. Över Lilla Edet om man har cykel.

Strax efter elva börjar jag cykla. Det regnar på vägen till Svanesund. Jag har "Nixon" med Lambchop imp3-spelaren.

"Eru go?" frågar tidningsbudet vid Svanesundsfärjan. Utan det vanliga tillägget "eller". Han syftar på att jag väljer att cykla den här dagen. Men hans tonfall är vänligt och han önskar mig lycka till på färden.

Om bilfärjan från Svanesund har ett namn så har jag glömt det. Sundet är smalt, färjan går snabbt. På andra sidan möter jag en cyklande familj. Det händer annars aldrig under min tur. Pappan har ett barn på släp i cykelvagn, två barn cyklar själva och mamman sist. Vi hejar på varandra.

Lilla Edet är bland annat känt för pappersmassaindustri i allmänhet och toalettpapper i synnerhet. Nu, i och med att denna blogg snart går om Kenzas i popularitet, kommer även Milano Special på Lars Svensgatan 5 i Lilla Edet  bli känd för den stora allmänheten. Troligen för att de supersajsar kebabportionen när de får höra om mitt cyklande. Och för att de är vänliga. Medan jag äter visas den ostiga "Phenomenon" på teve. Gammal och lättrörd har jag blivit men Travoltas av kosmiska krafter drabbade rollfigur får mig inte att känna något. Åtminstone inte något som kan få mig att stanna längre än måltiden räcker.

Ut ur Lilla Edet går det först parallellt med E45. Sedan snirklar sig vägarna några mil innan jag får syn på skylten för vägen mot Sollebrunn. Ett par kilometer in på den vägen försvinner asfalten och ersätts av grus.

Grusvägar får cykeln att vibrera och skruvar att vrida sig ur sina fästen. På grusvägar måste man gira mellan gropar och sträckor där bandfordon har räfflat underlaget. Det enda förmildrande är den nästan obefintliga motortrafiken. Jag lyssnar på Bob Dylans "Slow Train Coming".

Vägen går genom kuperad barrskog. Det känns som jag är mitt i ingenstans och som att vägen aldrig ska ta slut. Men det gör den i härliga nedförsbackar i en by i Gräfsnästrakten. Jag är ute på väg 190. Det är tre kilometer till Sollebrunn åt vänster, 31 till Gråbo åt höger. Det är mot Gråbo jag ska cykla. Efter några kilometer tar jag av på vägen mot Borås. En molande men inte blockerande smärta i högra benet. Jag är för en gångs skull utled på cyklandet. Utanför Brobacka slutar regnet. Tar en bild från infarten till Alingsås.

Köper kexchoklad i den stora livsmedelshangaren. Kommer till sommarstället vid halv tio. Inkvarterar mig, lagar en vegetarisk pastarätt, dricker ett par glas Puychéric viogner och lyssnar på utrikesministerns sommarprat.

12,6 mil blev det. Nu ska jag vara i fritidshuset en vecka.

25 juli 2011

2011:40 Brunsåsgate

16/7 Häromåret tog en journalist med ett adligt klingande namn och inventerade Facebookdiskussioner utifrån statusrader med tillhörande kommentarer till en krönika om en teveserie som snart skulle börja sändas. Kända journalister hade fått se ett eller flera avsnitt och diskuterade dessa på fejan. När det i och med krönikan blev känt att de hade samplats av journalisten med det adligt klingande namnet blev de samplade inte entusiastiska. Inte alls faktiskt.

Vad har då det med min cykeltur att göra? Jo, jag tänkte tillämpa samma materialanvändning här, mest av lättja. Jag kommer inte att uppge namnen på de samplade.

Började cykla vid elvatiden. Solen sken och vindarna var vänliga. Utanför Lysekil, på Färjegrillen i Finnsbo, åt jag skräpmat och tog en bild på färjeläget. Lade upp den på fejan och skrev:

"Färjeläge i närheten av Lysekil. 46 km från Smögen."

Medan jag åt chorizon med frittarna under parasollet på kioskens uteplats, med en lätt, smeksam sydlig vind mot kinden blickande ut över djupblå Gullmarn började så kommentarerna komma in. Den första från en person som jag har valt att kalla Coola Skånskan:

"Nämen, extremt nära mitt gamla lantställe, Grundsund. Du skulle kört till vänster 400 meter innan färjeläget och käkat på Brygghuset i Fiskebäckskil. Smögen suger."

Jag hade haft ett par fina dygn i Smögen trodde jag. Det var alltså inte så. Inkom strax kommentar nummer två från Coola Värmländskan:

"Håller med Coola Skånskan.  Smögen känns som ett enda stort turisthak. Fickebäckskil (sic) betydligt trevligare. Men varför är Halland så bortglömt? Underbara klippor i Varberg med fästning och badhus! Och Skrea Strand i Falkenberg samt Morups Tånge (där jag f ö en gång förlovade mig bevittnade av endast skrattmåsarna, Gud fader och en gänglig fågelskådare) eller båttur ut till Väderöarna! Även inlandet som Vessigebro är otroligt vackert med böljande kullar. Halland is tha shit."

Återstår att upptäcka Halland således. Har nog en massa släkt där som jag dessvärre inte har kontakt med. I Tvååker tror jag. I fjol cyklade jag från Laholm till Varberg genom Halmstad där jag för övrigt lunchade med förtjusande familjen Brax. Utanför Halmstad brast himlen. Mitt tålamod med nordvästlig vind och himmelsk högtryckstvätt brast utanför Varberg där jag tog in på vandrarhem, sov och sedan fuskade med tåg till Göteborg. Det var min fjolårsupplevelse av Halland.

Nåväl, den vackert gula färjan Gullbritt eller Gullmaj tog mig över fjorden. Cyklade vidare i det vackra, vänliga av varma vindar fläktade bohusländska landskapet. På en hög bro till Orust, längs Vindöns västra strand och kom till sist fram till Slussen på Orust. Där gick jag ner till vattnet, tog en bild, lade upp en bild på fejan och skrev. "Slussen, Orust - dagens slutdestination"

Den uppdateringen var inte lika kontroversiellt som den där Smögen nämndes.  Kommentarerna kom den här gången från Coola Brorsan, Coola Kollegan och Coola Svägerskan och löd i tur och ordning:
"Hälsa!", "Så det är där som solen är..." respektive "Oh vad vackert - halsa (sic) till alla!"

Jag bodde hos C och M i Slussen. C hade lagat en fin kycklingrätt med citroner. Till den Les Pierris. Vi spelade boule på tomtens bana. Jag vann. Sedan åt vi en fantastisk efterrätt med apelsiner, jordgubbar, rabarber och grönpeppar. Drack lite vit La Gascogne.

Uppdaterade inte mer den dagen. 7,4 mil cyklade jag.

2011:39 Kvantiteterna

Fredag 15/7. Jag hade sovit i samma rum för 26 år sedan. Det var samma blåblommiga tapeter då men det mindes jag inte. Vad jag däremot fick klarhet i var vilken toalett som hade bilder på och stamtavlor över det svenska kungahuset. Jag har tänkt på den toaletten men aldrig kunnat lokalisera den. Men det var alltså i det här huset, på övervåningen, som den fanns. Nu med bilder på vuxna barn till kungaparet. Det finns nog en generationsskillnad i den familjen i det avseendet. M, min vän sedan mer än trettio år, verkar föga rojalistisk. Troligen är det hennes föräldrar som vurmar eller har vurmat för Bernadotterna.

Jag sov länge. Ute var det snabbjagande molntussar och regnstänk men inte så dåligt väder att dagens planerade utflykt till Hållö skulle ställas in.

Vi bredde smörgåsar till matsäcken och packade badkläder, tog med flytvästar och gick ner till båten som var en kraftfull variant med ett par sovplatser.

En av de yngre sönerna och N styrde tillsammans ut genom sundet mellan Smögen och Kungshamn. På havet gick det så fort att att vi planade. Det kan ha tagit högst tio minuter ut till ön. "Det är sådana här båtar jag hatar när jag paddlar" hörde jag mig själv säga samtidigt som jag njöt av farten och havsluften över motorljudet.

Flera båtar, både av seglings- och motortypen hade lagt till i viken innanför Sjöräddningens brygga på Hållö. Vi lade oss utanför.

Iland gick vi upp på ön. Det var uppehåll och förhållandevis varmt. Sten, hav och himmel. En fyr, ett vandrarhem och ett kapelI.

I en jättegryta låg en groda och simmade, utan möjlighet att ta sig upp för den lodräta insidan av stenväggarna. Med hjälp av en håv som låg bredvid hålet räddade vi den.

Det fanns en badplats med lodräta klippor och en stege ner i det klara vattnet. Vi bestämde oss för ett dopp innan lunchen.

Ett sällskap bestående av en vuxen man och kvinna och en nioårg flicka, kanske en familj, satt i närheten och åt. En gråtrut flög plötsligt in, tog ett stekt ägg från en smörgås som kvinnan hade i handen, landade några meter därifrån, svalde ägget, uppgav ett hånskrattande läte och fläckade klippan.

"Jättevarmt!" ropade den yngste sonen som var först av oss i havet där han låg och plaskade med flythjälpmedel. Jag dök i strax efter. Kunde inte bekräfta. Nitton grader max, klart och salt var det.

Efter matsäcken gick vi upp i den nyrenoverade fyren som är 20 meter hög med högsta punkten 40 meter över havet Guiden berättade att den var 12:e sekund blinkar så att skenet kan ses från 21 sjömil.  (En sjömil är ju som bekant 1852 meter eller båglängden motsvarande en 60-dels grad av avståndet mellan nordpolen och ekvator baserat på att jorden skulle vara sfärisk.)

Han berättade också att 364 kärlväxter har bestämts på ön och att flera fågelarter av intresse har observerats där. Vilka visste han inte, han var helt ointresserad av flora och fauna sade han uppriktigt. Man kan gifta sig i fyren.

Guiden låste sedan upp kapellet där den bortre kortsidan är fönster så att hav, klippor och horisont får tjäna som altartavla. Magnifikt.

På återvägen stannade vi till i Smögen för att köpa makrill. Där var fullt av båtar som vittnade om sina ägares ekonomiska framgångar. På bryggan var det kommers, förtäring och inmundigande. Ungdom, stickad vit bomull och Henry Lloyd.

Vi grillade makrillen till middag och drack folköl till. Medan vi lagade maten drack vi däremot en chablis från JMB. Tror att det var den ekologiska varianten. Den var, liksom fisken, sällhet.

21 juli 2011

2011:38 Mannekängen och bråten

Torsdag 14/7. Bengtsfors. Vandrarhemsfrukosten liknar den som serverats i Nora och Karlstad och kan ätas mellan åtta och nio. Jag hade gärna sovit längre. Vid ett bord sitter ett smärre sällskap pensionärer. De pratar om att juice är skadligt. Jag beräknar tio mil till Smögen och stoppar i mig den energi som jag anser mig behöva. Inklusive juice.

Om jag betalar en hundralapp extra för rummet så slipper jag städa. Det är värt det.

En av kvinnorna som driver vandrarhemmet rekommenderar vägen förbi Billingsfors för färd mot Ed. Det är mulet och sjutton grader, vägen rak och tråkig. I Ed har Kyrkan ett fik där jag kan äta våfflor och dricka kaffe för 25 kronor.  Så det gör jag. Den första våfflan är lite mjuk så jag ber dem grädda den andra längre. Den blir lite frasigare än den första men inte tillråckligt. Jag kommer att stå mig ett tag, hursomhelst.

Väster om Ed går en väg söderut mot Hedekas. Det är den idealiska cykelvägen. Knappt någon biltrafik, kullar och kurvor genom stillsamt jordbrukslandskap. Ser en tornfalk.

Några hundra meter före en tomt sitter en skylt som annonserar loppmarknad. Vid ett grånat utemöbelbord står en sminkad gestalt i overall och keps stelt lutad i en onaturlig vinkel. En skyltdocka, inser jag när den första vågen av obehag sköljt förbi. På tomten finns även traktorer, bilvrak, halvfärdiga skjul och bråte. Jag kommer att tänka på Stephen King.

Hedekas har något slags centrum. En servicebutik slash korvkiosk, Handlarn, erbjuder bland annat halv special och hel special. Jag väljer det senare. Korv, bröd och pulvermos. Messar M att jag har sex mil kvar till Smögen och beräknar (pessimistiskt) fem timmar.

Vägen mot Smögen till höger ut ur Hedekas går genom Svarteborg och Dingle - två orter som jag i likhet med flera andra under den här färden inte kände till före resan.

Få bilar, flacka sträckor längs en insjö och de första bohuslänska havsvikarna gör att det känns lättcyklat. Det kommer inte att ta fem timmar.

Ut ur Dingle styr jag Gertrud mot Kungshamn. Regnet har hängt i luften hela dagen men inte börjat falla.  Jag passerar motorvägen E6 och har 30 km till Kungshamn, 20 till Hunnebostrand och 15 till Bovallstrand.

I Hunnebostrand svänger en obetänksam pensionär ut bilen där han ska lämna företräde på ett sätt som skulle kunnat resultera i en krock. Jag hann reagera och cykla i en stor båge utanför utfarten och undviker på det sättet en krock.

Jag stannar vid en mack och köper en chokladkaka för den sista milen. Ringer M och berättar var jag är. Får en vägbeskrivning. Utanför Hunnebostrand börjar det regna. Sträckan till Kungshamn Smögen känns kort. Familjen E-S tar emot och bjuder på kyckling och rödvin. Nu blir det paus från cyklandet en dag.

12 mil.

20 juli 2011

2011:37 Show me love

Onsdag 13/7. Jag gjorde aldrig lumpen men trots det har jag sovit i militärbyggnader tidigare. Första gången var det när jag mönstrade, någonstans i närheten av Solna. Andra gången kan ha varit natten mot onsdag. STF:s vandrarhem i Karlstad var nämligen tidigare Försvarsmaktens.
I korridorerna sitter skyltar med  uppmaningen att man ska vara hänsynsfull och tyst mot övriga gäster eftersom byggnaden är lyhörd. Jag vaknar vid tretiden och upplever det. Ett gruskorn som faller i golvet hörs genom väggen eller taket. Det är svårt att lokalisera. Andra ljud går också igenom. Somnar sent om och vaknar, packar äter frukost och beger mig. På det här vandrarhemmet slapp jag städa vilket är skönt.

Färden ut ur Karlstad går genom ett naturområde och två gånger cyklar jag fel på grusvägarna/motionsspåren innan jag till sist kommer ut på den sträcka som ska ta mig till vägen mot Dalsland. Dagens slutmål är Bengtsfors. Återigen har jag tur med cykelvädret. Knappt 20 grader och måttliga vindar. Jag passerar mindre samhällen, som vanligt. Önnestad, Trossträsk, Vålberg och Skruvstad. Kyrkor, åkrar, hagar, lundar och vattendrag. Utanför Grums blir jag hungrig och bestämmer mig för att cykla in mot den lilla staden. Vid infarten finns pizzerior och grillkiosker. När jag stannar utanför en av grillkioskerna får jag inte cykelskorna  ur pedalclipsen utan välter handlöst. Cykelväskorna dämpar fallet. Jag känner mig som en idiot men ingen tycks ha sett.

Jag lirkar loss skorna, leder cykeln till en av pizzeriorna, Grums Pizzeria, och beställer dagens som är fläsk, béarnaise och stekt potatis. Mat för en cyklist, möjligen. Den gör jobbet, som en tysk affärsbekant en gång sade.

Tar samma väg ut ur Grums, som jag egentligen aldrig var inne i, och cyklar mot Borgvik. På vägen mellan Nysäter och Åmål, i ett granskogsparti, glider en stor ormvråk, med en snok i näbben, över vägen helt nära framför mig. Här blir omgivningen mer kuperad och varierad men inte tungcyklad. Kameran i min smarta telefon gör inte landskapet rättvisa.

Jag cyklar vidare. Återigen passerar jag sevärdheter som jag inte hinner se. Nästa delmål och plats för kvällens skrovmål är filmberyktade Åmål.

Trots att solen skiner är kvällen kulen och nordanvinden går rakt igenom mina välventilerande cykelplagg. Skuggpartierna är iskalla. Åldern har försämrat värnehållningsförmågan.

I Åmål finns ett centrum med pizzerior,  en småbåtshamn med kafé och en turistbyrå. Jag gör mig inte längre några föreställningar om vettig mat utan väljer en servering där det finns gäster. Så är nämligen inte fallet på alla näringsställen.

Falafeltallriken på pizzerian överraskar inte men mättar. På teven är det nyheter, bland annat om den eller de som mördar träd i Göteborgstrakten. Pizzerians andra gäster är ett par som inte pratar med varandra och en tonårsmamma med väninna och unge.

På stan ser jag sedan säkert fyra pitbullterrier. Och deras hussar. Tristessen! Jag tänker på Bengtsfors, att det kanske är rejv där. Bengtsfors ligger drygt tre mil bort. Vägen dit är bildmässig och full av oändliga uppförsbackar. Jag befinner mig för första gången i ett landskap som jag bara sett på film och så tokcyklar jag för att hinna till kvällens destination för att sedan hinna till en plats under torsdagen. Ser de stilla sjöarna, de mjuka kullarna och vill stanna upp. Men har inte tid.

Mindlessness. Jag kommer tillbaka till denna vackra del av Sverige, tänker jag.

Strax före midnatt har jag lyft upp min packning och Gertrud på övervåningen i det härbre som vandrarhemmet i Bengtsfors har upplåtit åt mig. Av rejv ser jag föga.

Det blev 14 mil den dagen.

19 juli 2011

2011:36 Ack Värmeland

Tisdag 12/11. Jag sov oroligt i tågkupén och vaknade, trots att jag hade ögonlappar, tidigt av solen. Vandrarhemsfrukosten skulle serveras vid åtta.  Jag gick till teverummet och lyfte ut Gertrud och låste sedan henne vid det anvisade cykelstället. Efter morgongymnastik tog jag ett dopp i Norasjön.

Jag kom iväg från vandrarhemmet vid halv tio. Dagens slutmål var Karlstad där det finns ett föredömligt samtida vandrarhem med kortbetalningsmöjligheter och koder till ytterdörr och nyckelskåp. Det betyder att man kan komma när man vill.

På vägen till Karlstad skulle jag passera Grythyttan, Filipstad och Molkom. Den första sträckan, 42 km till Grythyttan, hade några fina sjöar vid sidan av vägen. När jag var i höjd med Grythyttan var det tid för lunch.

Rårakor med stekt fläsk var dagenst tips. Serverades i kantinen och var det godaste vägmålet. Någon kilometer norr om Grythyttan började väg 63 mot Karlstad. En mil in på den började ösregnet. Jag drog på mig regnstället och satte på Maria Wetterstrands sommarprat. Landskapet var backar uppför och nerför, mest uppför. Så anlände jag i Filipstad och hade börjat lyssna på Beate Grimsrud när Wetterstrand var färdig.

Det fanns en reklamfilm för OLW där en man med kraftig dialekt påstod sig ha blivit ombedd av en släkting från just Filipstad att medverka i reklamfilmen eftersom släktingen ville ha någon som pratade stockholmska. Det är mer än 20 år sedan och det enda jag kommer att tänka på vad gäller Filipstad. Den var dessutom lite rolig.

Det kan jag inte säga om den värmländska småstaden. Men personalen på fiket var vänlig. Regnet hade fått mig nerkyld, himlen sprack upp och jag hade återfått värmen när jag återupptog trampandet.

(Något dygn senare hade kvällstidningarna ett mord som begicks där på löpet.)

När Grimsrud hade tagit slut började jag lyssna på gamla lördagsintervjuer. Maud Olofsson är en märklig människa som tycks ha en autopilot inkopplad under intervjusituationen. Nästan som Tobias Billström.

En kemist som en gång för 26 år sedan labblärare på en kurs jag läste bor med fru och dotter utanför Karlstad. Jag har träffat honom flera gånger sedan dess och vi är vänner på Facebook. Eftersom han hade statusuppdaterat om en nybyggnad skrev jag att jag hade vägarna förbi Karlstad. Han bad mig att kontakta honom om jag hade vägarna förbi Molkom eller Deje. Jag ringde och fick en vägbeskrivning. Han frågade mig också vad jag ville ha. "En stunds umgänge och kopp kaffe" sade jag.

Om väg 63 mellan Filipstad och Molkom var tråkig och biltät var avtagsvägen mot Mölnbacka och Deje desto finare. Den ringlade sig genom den backiga jordbruksbygden och överraskade ständigt med små byar och utsikter.

Kemisten och hans hustru fysikern bor med treåriga dottern i ett stort, fint, rött hus. De bjöd på små pizzor med parmaskinka och nyplockade kantareller. Eftersom jag skulle fortsätta min färd avböjde jag alkohol och fick kaffe. Kemisten visade sedan hur jag skulle ta mig till Deje varifån man kan cykla raka spåret bokstavligen till Karlstad. Cykelbanan är nämligen en asfalterad banvall som fått namnet Klarälvsleden och går mer eller mindre rakt till Karlstad. Klarälven, detta kraftfulla vattendrag, passerade jag ett par gånger eller cyklade parallellt med under den tre mil långa färden till Karlstad.

Att cykla på kvällen är att andas in lukten av blött vete och fuktig granskog. Att i ett sovande bylandskap se hur det lyser i stugor och hus, på avstånd höra en gasande crossmotorcykel eller en sjöfågel sjunga.

Strax före midnatt kom jag in i Karlstad vars upplysta fasader återspeglades i vattendragen.  Passerade ett torg där människor ännu satt vid uteserveringarna. Vandrarhemmet som är en gammal regementsbyggnad ligger i västra delen av staden. Vid halv ett hade jag fått in packningen och Gertrud i rum 204.

16,4 mil blev det.

18 juli 2011

2011:35 Cykelfärden som vilja och föreställning

Måndag 11/7. Vi hade ätit lunch. Värdinnan hade åkt med sin syster för att handla. Vi hade ätit lunch och jag hade packat Gertrud för avfärd.Yngste sonen i familjen hade särskilt bett att få se på när jag gav mig av. Vid halv två stod han och några andra barn och vinkade när jag trampade västerut mot gamla Katrineholmsvägen med nummer 230.
Det är en väg som trafikeras mer än gamla vägen mellan Strängnäs och Eskilstuna. Stora lastbilar och långtradare förekommer. Vägrenen är obefintlig men jag erfar att bilisterna håller avståndet när de kör om. Det är ängar, sjöar och skogspartier längs vägen. Jag har bestämt att jag ska vara i Smögen torsdag kväll. Det innebär att jag inte hinner stanna för att titta på sevärdheter. Stora Sundby som jag passerar lär vara sevärt. Det är soligt men inte för varmt.
Jag cyklar norrut en knapp kilometer på väg 56 mot Kungsör. Den är hårt trafikerad och bör undvikas av cyklister. En mindre väg mot Arboga, som jag har tänkt att pausa i, är betydligt bättre. Jag passerar under linbanan som en gång användes för mineraltransporter och, enligt en bekant, efter nedläggningen planerades som turistanläggning.
Börjar bli kaffesugen men ingenstans längs vägen serveras något i fikaväg. Loppmarknader finns det några stycken. Den cykelburne turisten har inget att hämta på loppmarknader. Eller, rättare sagt, inget att hämta hem loppisfynden med. Jag stannar alltså inte.

Infarten söderifrån mot Arboga är en lång nerförsbacke som får rejäl fart på Gertrud. Jag har en föreställning om att Arboga ska vara en kafétät stad där man serveras kaffe ur porslinskannor och äter hantverksskickligt utförda bakelser vid bord med manglade dukar. Kanske spelas också stråkkvartettmusik på konditorierna med fönstrena öppna mot den porlande ån. Nu ska jag bara välja det bästa av dessa. Stadskärnans utsträckning är begränsad så det bör gå fort att hitta idealkaféet. Jag ömsom leder och cyklar längs gatorna. Pizzeria, kebab, lösgodis, V75 men inget konditori.
Stationen, tänker jag. Där måste det finnass ett fik. Det finns ett fik som ska stänga om en kvart. Självservering av kaffe, havrekaka och dajmbiskvi från Delicato(?) och Mix Megapol i högtalarna.

Dagens slutmål är Nora. Där ska jag bo på STF:s vandrarhem. Det stänger kl 21 och man betalar kontant. Föreståndaren kan vänta på mig i en halvtimme efter stängning. Jag har lovat att höra av mig.

Ut ur Arboga cyklar jag fel, jag följer nämligen skyltarna mot väg 249 som visar sig leda till E18- påfarten. Får vända in mot staden igen och hitta den gamla vägen mot Fellingsbro vilket är enkelt.

Återigen en rak, effektiv och därmed förhållandevis tråkig väg. Jag sätter igång mp3-spelaren och börjar lyssna på sommarpratspodcaster. Först ut är en bloggare som kallar sig underbara Clara. Hon är känd men inte för mig.
Att cykla handlar om att vilja och att vara envis. Att stoiskt finna sig i att det är 23 km till närmaste etappmål. Men likväl är det trist ibland. Då kommer podcaster och musik väl till pass. Och jag hör trafiken bakom mig genom lurarna. Underbara Clara är klar när jag har  kommit till Fellingsbro.
Där stannar jag, tar en bild för Facebook och skriver: "Fellingsbro, 42 km till Nora".
Nästa gula klutt på kartan är Frövi. Jag börjar lyssna på Göran Gudmundssons sommarprat när jag kommer in i orten. Betydligt mer intressant än underbara Clara. Jag jämför äpplen och päron, medges.
Utanför Frövi ringer jag vandrarhemmet i Nora och berättar var jag är. "Då har du bara en halvtimme kvar!" säger föreståndaren. "Jag cyklar" säger jag. "Skulle tro att jag är framme senast halv tio".

Väg 50 som bland annat går mellan Örebro och Lindesberg är hårt trafikerad men har en bred vägren där jag känner mig säker. En nerförsbacke vid avfarten till 244 gör att Gertrud kommer upp i 43 km i timmen. Luftmotståndet från packväskor bromsar förmodligen upp. Det har nu blivit kväll och fukten börjar kännas genom kläderna.

Jason Diakité aka Timbuktu sommarpratar. Väg 244 går i nordvästlig riktning och jag har solen i ögonen om jag inte tittar ner i asfalten.

Nora är en liten stad vid en sjö. Ortens mest kända namn är Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange. Det finns affischer både för föreställningar och promenader med anknytning till deckarförfattaren. Det är också en ort där det en gång fanns en näring, föreställer jag mig. En näring grundad på naturtillgångar. Varför annars dessa ståtliga hus från förra sekelskiftet, varflr annars denna stationsbyggnad?

Vandrarhemmet utgörs av gamla andraklassvagnar. Med "gamla" menar jag att de är av en typ som användes så sent som på 1980-talet.

Jag checkar in och får veta vilken kupé jag ska bo i. Den vetter österut, mot sjön. Det innebär att solen kommer att lysa rakt in på morgonen.
Föreståndaren visar också var jag kan ställa cykeln. Det är ett cykelställ utomhus. Låser där tillfälligt.

Eftersom det har gått nästan fyra timmar sedan jag åt är jag hungrig. I en sådan här stad finns det säkert en krog som serverar inkokt forell med färskpotatis och någon gräddfilsbaserad sås. Jag ser pizzerior och en korvkiosk. Nästan allt har hunnit stänga. I en hotellbar ger de mig, trots att jag vill betala, en matig ostsmörgås som har blivit över. Jag köper en cola och sätter mig vid ett bord på uteserveringen.
Vid bordet bredvid sitter rakade, brunbrända, muskulösa engelsmän i tajta linnen och pratar. De är tatuerade. Huliganer eller byggnadsarbetare? Inte lätt att veta. De verkar inte farliga. En i deras gäng anländer med en påse fylld av styrofoamboxar som luktar grill. Jag orkar inte fråga var han har handlat.

Tillbaka vid vandrarhemmet lyfter jag in Gertrud i teverummet innan jag lägger mig.

Det blev 12,2 mil cyklat den här dagen.