2011:56 Holier than thou

Jag cyklar till jobbet inne i stan. Det går snabbt men inte lika snabbt som för de cyklister som bär tajts och slimmad jacka för att minska luftmotståndet. Mmil har de kallats, medelålders män i lycra. Men det är missvisande för det finns också medelålders kvinnor i samma mundering. Att cykla går oftast bra, när jag cyklar upp mot Västerbrons krön cyklar jag om några och blir omcyklad av andra. Vi använder ringklocka för att kommunicera, bland annat. När jag kommer upp på den trefiliga Drottningsholmsvägen tar cykelbanan slut och man får ge sig ut i gatan. Det händer det ibland att jag upprörs över någon bilist som med avsikt ligger i filen längst till höger för att kila in sig mellan bilarna i vänsterfilen för att komma längre fram när i den bilkaravan som börjat klogga igen. Ibland ser man bilister göra samma sak fast från buss- eller taxifiler. Det kallas för att tränga sig och anses som fult. Men inte tillräckligt fult för att människor utan skamkänslor ska göra det.
Det finns andra saker som jag retar mig på, exempelvis bilar som parkerar över cykelbanan. En gång knackade jag på rutan till en sådan bil eftersom föraren satt där. "Här kan du inte stå" sa jag. "Tjejen ska in och hämta glasögon" sa han. "Ja, men du kan inte parkera över cykelbanan" fortsatte jag. "Det finns inga parkeringsplatser i närheten!" kontrade han. "Då kanske ni får ta er in till stan på något annat sätt i fortsättningen" avslutade jag. Jag kommer nog att fortsätta i den stilen, kanske får jag stryk en dag. I sådana fall är det värt det.

Jag har sett cyklister som vägrar bromsa vid övergångsställen där fotgängare är på väg över gatan. Fotgängarna tvingas tvärstanna medan den fartglade cyklisten blåser på. Häromdagen var det en bilist som inte använde blinkersen när hon skulle svänga höger i korsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan. Jag körde nästan in i sidan på hennes bil men bromsade och stirrade ut henne i stället. Och hur moget ett mitt beteende är i den situationen kan man naturligtvis diskutera.

Det finns en massa erfarenheter av hur bilister och cyklister beter sig i Stockholms innerstad. Att rada upp dem som jag har gjort blir lätt ganska tjatigt. Bilister är lika lite som cyklister en homogen grupp, det finns idioter och vettiga i båda grupperna. De som är vettiga håller hastigheten, ger tecken och tar det lugnt. Till idioterna vill jag räkna de som inte tar hänsyn. Jag är lite besatt av hänsyn för jag tror att det är ett förhållningssätt som för en tynande tillvaro, och jag hatar det. Bristen på hänsyn alltså. Dessutom undrar jag om det är ett tecken i tiden eller om det alltid har varit så.

Det finns för många bilar i innerstan. I min drömstad är kollektivtrafiken välutbyggd, punktlig och fungerande och på gatorna finns förutom bussar, taxibilar, utryckningsfordon, bud, varu- sjuk och handikapptransporter inga andra motordrivna fordon. Cyklister, fotgängare, och hästar med eller utan vagn dominerar gaturummet. De fossilbränsledrivna metallvagnar som en gång proppade igen gatorna har blivit en parentes i mänsklighetens historia, en parentes som utgjordes av en kort period som sträckte sig från början av 1900-talet till en bit in i det tjugoförsta århundradet och kännetecknades av ett oreflekterat slöseri med naturresurser. En period som avslutades tvärt när vi insåg att jorden höll på att koka bort och de så kallade "klimatskeptikerna" inte längre togs på allvar i något forum - inte ens på Newsmill. Då uppstod under internationella möten i total enighet satsningar på alternativa energikällor som - i kombination med en plötslig allmänmänsklig återhållsamhet - räddade mänskligheten från Götterdämmerung.
Yeah right.