31 maj 2009

2009:102 Allt under himlen


Den namnlöse krigaren får dricka sitt vin tio steg från kejsaren av Qin. Han har kommit till hovet för att berätta att han har dödat kejsarens tre farligaste fiender. Därför får han, förutom land och gåvor, höja bägaren nära palatstronen.

Zhang Yimou's Hero är inte en ny film och jag såg den idag för andra gången. Den är däremot ögonbedövande storslagen och vacker. I huvudrollerna finns några av Kinas mest framträdande skådespelare, bland andra Maggie Cheung (bilden), Zhang Ziyi, Jet Li och Tony Leung.

De tre orden i rubriken till det här inlägget är viktiga för att "förstå" filmen i synnerhet och, tror jag, Kina i allmänhet. Det är också de orden som gör att denna berättelse där svärd, kalligrafi och kärlek har viktiga roller, ger en demokratiälskande västerlänning som undertecknad blandade känslor.

PS. Med anledning av uppkommande årsdagar så har NYT intressanta artiklar. DS

27 maj 2009

2009:101 På kanelen

S i grannfamiljen skulle ha med sig bullar till klassdiscot. Hennes mamma, B, undrade om jag hade lust att hjälpa till. Jag satte degen tillsammans med de femåriga tvillingarna, S och E, som ställde relevanta frågor hela tiden. "Varför ska mjölken vara varm?" "Varför jäser degen?" Med mera. Inte helt lätta att svara vettigt på till femåringar.
Jag har bakat kanelbullar här tidigare. Mjölet hade då en märklig kvalitet som gjorde att slutprodukten blev lite väl kompakt och hård. Igår hade jag inte det problemet. S kom hem sent från ett utvecklingssamtal så hon hann aldrig hjälpa mig med utbaket. Det gjorde nu ingenting. Två och en halv plåt blev det.

Jag har inget särskilt knep när jag bakar förutom att låta degen jäsa lite längre än receptet anger i den första jäsningen. "Knepet" beror på att jag alltid glömmer att ställa klockan och upptäcker lite senare att det förmodligen redan gått 30 minuter.
Smaken är det inget fel på men jag borde bli bättre på kavlandet och rullandet, så att snurrorna blir mer jämna i formen.

Efter avslutat verk, tog jag ett glas Gato Negro ur en box som transporterats hit från Sverige. Ett hyggligt dunkvin som jag kanske dissat för ett par år sedan. Det är bra att inte dricka så mycket finvin längre. Jag blir mindre kräsen.

Sedan ringde P och ville att jag skulle komma till O Sole Mio. Under bar himmel blev det ett glas Weighbridge Peter Lehman Shiraz från 2006 och så husvinet, en grov Shiraz från Argentina. Signos hette den senare och hade årtalet 2008 på flaskan.

25 maj 2009

2009:100 Paus

Det fanns ett gatukök i Arboga som hette Paus. Det fanns en duo med Peter Svensson från Cardigans och Joakim Berg från Kent som hette Paus. Det fanns en Stockholmskrog som hette det.
Ordet förknippas inte med dramatik, om man inte menar pauserna i en föreställning av något slag. Och det är egentligen heller ingen stor dramatik som får mig att använda det nu. Men jag tar en sådan, får se hur länge den varar.

15 maj 2009

2009:91 Fotbollsfredag

Ikväll spelade 北京国安 mot 深圳 här. Eftersom inte alla läsare kan kinesiska skrivtecken kan jag berättade att det första är ett av huvudstadslagen, Beijing Guoan, och det andra är från Shenzhen. Shenzhen är om ni har glömt det en av Kinas första första ekonomiska frizoner. När man introducerade socialism med kinesiska särdrag här för 30 år sedan så var Shenzhen ett litet fiskeläge. Idag är det en industri med en massa moderniteter. Fabriker, lyxhotell gathörnsövervakning, the works. Hursomhelst, Shenzhen förlorade mot grönklädda huvudstadslaget med 1-3. Jag har alltså numera ytterligare ett favvolag, 北京国安, i fotboll. De andra är ju som ni vet Sirius, Malmö FF, Olympique Marseille och Besiktas. Jag gillar varken svordomar eller könsord här på bloggen. Så därför förekommer de endast i liten utsträckning.
Under matchen förekom de desto ymnigare. 差 som bland annat uttalas chà betyder dålig, underlägsen och en massa annat, 屄 som uttalas är kinesiska för ett vulgäruttryck för det kvinnliga könsorganet. Tecknet är för övrigt censurerat i min inmatningsmetod så jag var tvungen att kopiera det från www.nciku.com och klistra in här. Det sammansatta ordet 差屄, vars betydelse ni får räkna ut själva, ropades titt som tätt i kör från olika delar av läktarna. Vilket gav en märklig stämning till en annars spännande match.
Sedan var jag hemma hos grannarna och såg filmen "The Duchess". Drack en chenin blanc till. En sådan smörja! Filmen alltså. Keira Knightley är anorektisk, Ralph Fiennes är stel och Hayley Atwell mer till sin fördel i utmärkta"Brideshead Revisited". Jag somnade flera gånger.
Drack ett glas av någon chardonnay/chenin blanc-blandning från Sydafrika också.

11 maj 2009

2009:87 Ringer, springer, ser på dvd och blir påverkad, men tar som vanligt aldrig ut svängarna


I torsdags ringde jag en före detta kollega i Sverige. Kollega och vän. Vi kan kalla henne fru L för det är faktiskt vad hon heter nuförtiden. Hon råkade befinna sig på ett sjukhus och kunde därför inte prata. Jag lovade att ringa på fredagen. Den kloka kinesiskan som sitter vid samma skrivbord som jag på kontoret hade avrått mig från att gå på värmeyoga under fredagen. Hon såg att jag saknade energi. Jag lydde rådet och gick istället förbi Metro café på vägen hem. "Gick förbi" är fel uttryck, jag gick faktiskt in. Metro café är en sån där krog som delar av Woody Allens filmer utspelar sig i. En krog där de affluenta och intellektuella Manhattanborna pratar äktenskap och konst till tonerna av jazz som inte gör någon upprörd. Metro café ligger emellertid i Peking, om nu någon läsare till äventyrs skulle ha missförstått vad jag menar med Långtbortistan.

På krogen ifråga åt jag en för fet bruschetta, en passabel lasagne, drack två glas Wolf-blass cabernet sauvignon/shiraz, åt en snabbköpsmangosorbet, drack en dubbel espresso och ett glas chianti-grappa. Och så ringde jag fru L igen. Fru L som nu kunde prata, berättade att somligt var sig likt och annat var förändrat i grunden på hennes arbetsplats. Som förväntat således. Jag vet inte hur jag ska hantera den informationen. Till saken hör att jag hade ett kontor på den där arbetsplatsen en gång, men jag var inte anställd. Han som var chef då gjorde mig på sätt och vis arbetslös. Och jag vet fortfarande inte hur den vetskapen påverkar mig. Det går inte att komma tillbaka, tror jag. Jag vet inte om jag vill. Vad värre är, jag vet inte vad jag vill. Jag tänkte länge att allt skulle ordna sig. Det gör jag inte längre. Jag måste ordna det.

Det satt ett kinesiskt par vid ett annat bord, en västerländsk professor - ensamätare som jag - vid ytterligare ett. I övrigt var det tomt. I det bleka gratismagasinet "That's Beijing" läste jag ett slags advertoriell intervju med min yoga-lärare Huiping Mo. Fick veta att hon var född i Taiwan, hade varit balettdansös och vunnit VM i Bikram-yoga 2005. Och att hon inte tränar på något annat sätt. Jag är för gammal för att ha idoler, jag vägrar att bli fan av någonting på ansiktsboken, men vore jag 25 år yngre skulle Huiping Mo vara en idol.

Under lördagmorgonen sprang jag och K en åttakilometersrunda i Chaoyang Park. Trots att det knappt var lunchtid var det många brudpar där. De kommer dit för att få en naturlig fond på bröllopsfotona. Det är fint, tycker jag. I Chaoyang Park byggs för övrigt världens största pariserhjul.

Jag jobbade några timmar och såg sedan Wall-E. Tyckte att den var som bäst innan människorna kom in i bilden. Jag vet för övrigt inte vad det säger om mig att jag greps så av kärlekshistorien mellan den jordbundna sophanteringsroboten och den närmast eteriska klorofyllprospekterskan EVE. Förmodligen inte så mycket. Det är väl vad alla ska gripas av, vad filmen går ut på, helt enkelt.
Sedan satte jag på La race de 'seigneurs' från 1974 med Alain Delon och Jeanne Moureau. Som jag såg färdigt först dagen efter, till frukosten. Den var inte en "upper", om ni förstår vad jag menar.

Det var tårtkalas för ettårige V och hans 32-årige far P några kvarter härifrån igår. Förutom en innovativ och god jordgubbstårta bjöds det mousserande och annat gott. Det var trevligt och jag blev lite på lyset. När vi gick hem igenom de hutonger som med största sannolikhet kommer att rivas inom kort - den holländske författaren Ian Buruma lär för övrigt hävda att rivandet är kännetecknande för Folkrepubliken, oavsett om den äger rum i de stora västra provinserna eller inte - ringde min bror men det var lite bullrigt i omgivningen så det var svårt att prata. Jag ringde upp när jag hade kommit hem. Brorsonen, knappt 49 månader, som utvecklas i kvantsprång sade "men du vet ju vem det är!" när min bror försökte locka med att det var någon från Kina som ringde. Han ville inte prata.

Följde med grannfamiljen till en av de lokala Sichuaneserna. Servicen var under all förväntan, beställningen levererades inte fullständigt, men gott var det.

Hemmavid såg jag Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag förstår inte att man kan hata Zhang Ziyi om man har sett den filmen. Men det är så mycket jag inte förstår. Nåja, lite stolt kunde jag känna mig som lyckades se hela tio minuter av den utan att slå på de engelska textremsorna.

Bilden: restaurang i hutong som kommer att rivas inom kort 20090328.