2012:43 Om ett onödigt ord

Med risk för att framstå som en "fin" PK-människa. Med risk för att framstå som lite osorterad, anektdotisk och subjektiv:

Jag hade en kollega en gång som berättade för mig att hen upplevde ordet "neger" som förnedrande. Kollegan ifråga hade en svensk mamma och en pappa som var afroamerikan varför hen hade mer pigment än undertecknad. Jag förmodar att ordet hade förekommit på skolgården eller i andra sammanhang. Det fanns en personlig erfarenhet av ordet, en erfarenhet som inte var positiv.

Ordet "neger" förekom däremot inte i min vokabulär, jag hade tidigt - i min upplysta medelklasstillvaro - fått lära mig att det var nedsättande och hade därför ingen anledning att använda det. ("Svart" och "färgad" var okej att använda när jag växte upp - åtminstone ett av orden är knappast det idag.)

Det skulle aldrig ha fallit mig in att ifrågasätta de känslor kollegan hade inför ordet. Jag visste att de - dvs känslorna - inte var ovanliga. Jag ifrågasatte redan att denna nedsättande beteckning skulle vara nödvändig i kommunikation. Varför skulle man tvunget använda ordet? Kunde man inte ta reda på att någon exempelvis var ghanan, senegales eller amerikan?

Några år senare satt jag på en middag med andra kollegor. En av dem hade en syster som levde med en man från en ögrupp i indiska oceanen. När ordet "neger" hade förekommit, som jag tyckte, några gånger för mycket i konversationen om honom - egentligen är ju den första gången en gång för mycket - så förklarade jag lugnt att jag dels tycker att det är ett helt onödigt ord och att jag visste att det dessutom ofta upplevs som kränkande, förnedrande eller nedvärderande. Kollegorna mottog detta väl, det blev vare sig diskussion om "politisk korrekthet" eller något utfall i stil med "att man ska väl få säga vad man vill, man behöver ju inte vara rasist för det". De hade aldrig tänkt i de banorna, alternativt följt med i de diskussioner kring ordet som hade förekommit de senaste 30 åren. Men de köpte resonemanget. Och förhoppningsvis använder de inte ordet i samma utsträckning längre. Min poäng här: om man gör sig omaket att lugnt och sakligt förklara varför man tänker som man gör kring en viss fråga, undviker så kallad guilty-banning och försöker lyssna till den som tänker annorlunda kan man i vissa fall få till stånd en förändring. Lättare sagt än gjort eftersom frågorna ofta rör upp känslor.

När jag bodde i Kina, diskuterade jag med en välutbildad svensk person som inte tyckte att ordet "neger" var problematiskt. Skulle du använda "guling" om en asiat, frågade jag. Nej, för det motsvarar ju ordet "nigger" menade personen, som absolut inte är rasist. Vi diskuterade emellertid inte vilket ord för en asiat som skulle motsvaras av ordet "neger".

Vi hade tills för ett och ett halvt år sedan en arbetsmarknadsminister som nyligen på Facebook uttryckt sina starka känslor för rätten att få säga "negerboll".

De senaste månaderna har det förts snabbt uppflammande debatter om nedsättande stereotyper och språkbruk. Det har gällt en barnbok av Stina Wirsén, det har gällt "Tintin i Kongo" av Hergé och den pensionerade sportkommentatorn Bosse Hanssons ord om "svartingar" som läckte in i en webbradiosändning från Råsundas pressläktare där den frusne AIK-supportern hade blivit insläppt. Det har gällt en pepparkaksgubbe och nu senast en filmsnutt från Disneys tomteverkstad som klippts bort.

I dessa debatter har från vissa håll en total tondövhet inför det faktum att många människor upplever dessa ord och bilder som kränkande gjort sig gällande. Människor som erfarit diskriminering på olika nivåer i samhället skulle alltså betraktas som "lättkränkta"av att få stereotypa framställningar i ansiktet.

Många som i likhet med mig är födda i Sverige och utgör en majoritet, många som aldrig har upplevt något som närmar sig främlingsfientlighet eller känslan av att framstå som annorlunda i ett främmande land, har alltså mage att indirekt tala om vad andra som befinner sig i minoritet ska känna.

Argument som förts fram är att de här diskussionerna handlar om symbolfrågor och riskerar att skymma viktigare diskussioner om främlingsfientlighet, diskriminering och rasism. För mig är det svårbegripligt att inte flera diskussioner skulle kunna pågå samtidigt. De som klagar på de så kallade symbolfrågorna är sällan engagerade i de "större" frågorna tycker jag mig ha märkt.

Jag önskar att alla kunde tänka ett steg längre, dvs förstå att bara för att man inte menar något illa med något man säger innebär det inte att det inte kan uppfattas kränkande/nedsättande/förnedrande av den som hör det. Vidare önskar jag att vi hade förmågan att ha flera diskussioner igång samtidigt: både den som handlar om vad vi gör när vi uttrycker oss på olika sätt, vad böcker och film kan uttrycka och den som handlar om den mer påtagliga rasism som finns i ett Sverige där ett parti - Sverigedemokraterna - som lockar röster delvis med hjälp av fördomar, lögner, en förenklad världsbild och en förskönad historieförvrängd Sverigebild, nu har gått om flera andra riksdagspartier.

Jag önskar att vi alla kunde bli bättre på att lyssna och mer villiga att acceptera förändringar. Jag önskar att fler politiker kunde ta debatten med Sverigedemokraterna. Jag önskar att våra städer vore mindre segregerade.

Här en länk till en artikel om hur kulturen eventuellt kan ändra attityder i positiv riktning.

Uppdatering: En annan länk som uttrycker det på ett väldigt bra sätt.

2012:42 Helgen vecka 50

Vi firade hemvändarens födelsedag. Han fyllde kvadratiskt och hade gått ut med ett upprop på fejan om att han ville dela denna milstolpe i livets promenad med vänner över ett glas på Urban Deli.
Krogen, som är väldigt populär, har bra viner från  olika trakter och goda rätter. Jag slog till med fyra ostron från Frankrike någonstans. Om man är ostronexpert kan man kanske reta sig på att jag inte kom ihåg vad ostronen hette, på samma sätt som jag, för några år sedan, kunde reta mig på att folk drack "ett gott, rött vin" utan att minnas namnet på det. Men just den delen av min personlighet har tonats ned de senaste åren. Tycker inte att det är så viktigt att reta mig på oväsentligheter längre.
Till ostron brukar man få citron, kanske någon vinägrett och eller något starkt. För mig behöver dessa mollusker egentligen inga tillbehör. Jag tuggar dessutom gärna djuren innan jag sväljer, jag vill känna den havsfriska sältan så länge som möjligt. Alla vill inte det, många vill överhuvudtaget inte äta något som de har fått höra smakar som en "slemmig kallsup av havsvatten". Vi gillar olika, helt enkelt. Men ostron är fantastiska, så är det bara.

Efter ostronen åt jag en pluma på ibericogris. Det var skuldran berättade servitören eller rättare sagt bartendern. Vi satt nämligen vid bardisken under måltiden. Denna styckdetalj från grisen var ljuvligt mör och lätt röd inuti. Dessutom serverades den med fantastiska frittar, de godaste jag ätit på en krog norr om Bryssel. Och tryffelaioli, ett halvjönsigt koncept som dock smakade bättre än mycket annat som görs på jordsvampen eller, vanligare, oljan som den ofta finns i.

Nästan allt är bra på Urban Deli men bartendern som betjänade oss hade ovanan att omärkligt plocka bort glas som inte var urdruckna. Den första gången, när jag hade säkert ett tredjedels glas Imperial Stout kvar, sade jag till om det. Den andra gången, när det gällde en matsked rödvin, orkade jag inte.

Han bjöd mig däremot på två ostron, jag hade beställt fyra, det kom in sex och han valde att inte lägga det på notan. Vilket naturligtvis hedrar honom.

Menyn fanns naturligtvis på nätet, det här var vad jag åt:

OSTRON GILLARDEAU N°3
citron, hot sauce, lökvinaigrette

PLUMA DE IBERICO
gästspel i "saluhallsrutan"

Och drack:

RIEFLÉ BONHEUR CONVIVIAL Gewurztraminer, Alsace, Frankrike 2010

NILS OSCAR IMPERIAL STOUT 33CL

LES CRESTES Garnatxa, Cariñena, Syrah, Mas Doix, Priorat, Spanien 2009

SECATEURS (rött vin från Sydafrika)

Efter Urban Deli blev det rundpingis, barhäng och (faktiskt) nachspiel hemma hos en popmusiker. Allt på den del av Södermalm som för ett knappt årtionde sedan döptes till något tramsigt tvåstavigt som jag alltid kommer att vägra kalla den. Bra kväll, hursom.

2012:41 Myter om vin

Jag orkar sällan skriva nuförtiden och det har sina skäl. Skäl som inte är intressanta nog att skriva om. Om man som jag älskar att ständigt lära sig mer kanske man också är en sådan som jag ifråga om myter.  Myter vill man ju helst vara för upplyst för att tro på. Påståenden som vid närmare granskning inte visar sig hålla kallas ibland för faktoider. Faktoider om vin kan ni läsa om här:

http://www.winespectator.com/webfeature/show/id/47742