2010:91 Rymdpinglan, jag har styckesindelat nu

Vinet på bilden är ofiltrerat, biodynamiskt framställt och troligen inte svavlat. Det liknar inget annat jag druckit inte minst till utseendet, grumligt eller snarare mjölkigt som det är. Tänk en mindre trögflytande Proviva. I munnen är det lite druvjuice, lite spontanjäst svartvinbärssaft och syra med stort s. Om jag gillar det? Vet inte. Men stället som serverar det, Deville, är definitivt min favoritkrog.

Nu senast var det onsdag. Jag hade varit på lokal med jobbet och var på väg hem. När jag hade satt mig i tunnelbanevagnen kom ett mess från M. "Deville rules ok" stod det. Jag frågade om han var där och om jag skulle komma förbi. Han skulle stanna minst en halvtimme, längre om jag kom. Förutom M och hans kollegor så var matsalen i det närmaste tom. Beställde något bra från Piemonte och slog mig ner vid bordet. M visade bilder på sonen, knappt en vecka gammal. Vi pratade och märkte hur personalen började röja så smått utan att jaga ut oss. Piemonte tog slut, jag hällde upp ett glas av vinet på bilden. "Jag har druckit det vita förut" sa jag till ägaren (tror jag). "Tyckte att det var oljigt och doftade grapefrukt". Han höll inte riktigt med. Det är stor flaskvariation för den här typen av viner sa han. "Ibland är vinerna yppiga, ibland knutna." Vidare berättade han att importören som f.ö. också har Château d'Arlay bara har viner som Deville gillar.

Klockan blev halv ett när gick därifrån. Vid Tekniska Högskolan fick jag vänta en kvart på tunnelbanan. Rulltrappegnisslet där, natten mot torsdag skulle platsat som ljudspår till en Roy Andersson-rulle. Deville däremot, känns ganska långt från Roy Andersson-rullar. Liksom jag. Det är ju egentligen bara "En kärlekshistoria" som jag gillar. Och alla reklamsnuttarna då. Men varför grumla bloggen med denna negativa energi? Det var ju Deville jag ville hylla. Den strålande stjärnan på Roslagsgatan.

2010:90 Östermalt 2

Det har gått mer än ett år sedan vi sågs. Deras dotter har blivit två år. När D kontaktade mig via chatten på fejan häromdagen blev jag därför väldigt glad. Mat och dryck utlovades och portkoden kunde knytas till särskilt goda årgångar av vissa vintyper vilket gjorde den lätt att komma ihåg. Även D:s bror C, som jag aldrig hade träffat men hört desto mer om, var ditbjuden. Medan värden ömsom lagade mat, ömsom öppnade flaskor åt oss och ömsom läste för dottern satt jag och C i köket och pratade. Om 80-talets serier, branscher där vi beröringspunkter och bekanta som var gemensamma. D bad mig lägga upp den första rätten som var en blandning av finstrimlad vitkål och surkål med tunna skivor latinamerikansk, chillihet sylta på. Till den drack vi en nästan mandarindoftande Lager från Dugge. Vi hade hunnit dricka en IPA från S:t Eriks också. Det känns nästan överflödigt att skriva att det vi åt var gott - det är det alltid hemma hos D, E och H - men eftersom det är så synbart minimalistiskt så är det överaskande hur gott det faktiskt blir. Tre ingredienser - surkål, vitkål och den där syltan. Trumvirvel! Ölen därtill var bra också.
Rätt nummer två var en latinamerikansk korv med leverinslag tillsammans med karamelliserade morötter. Väldigt bra det också. Blev dessutom spännande med lite garam masala på.

D hällde upp en mörk öl och han frågade vad vi tyckte. Min första reaktion var spritig, söt och oljig. Fikon, russin och sirap i smaken. Inget jag gärna skulle dricka fler gånger. Den är österrikisk och heter Samichlaus. Den håller tolv procent och den får dina kinder att hetta till.

Sedan var det dags för en tysk rökt öl som hade lite tjärtoner. Desto trevligare.
Rätt nummer tre var leberkäse med potatis och gurka som var smaksatt bland annat med stjärnanis. Leberkäsen smakar som en lite bättre falukorv men har inte korvens form. Till den drack vi gewurz, antecknade faktiskt inte vilken sort det var. Efterrätten var en familjetradition, ett slags brödpudding med oxmärg. Båda dessa ingredienser var dock utelämnade. Istället fanns där en massa nötter, zeresjk och annat ljuvligt. När den låg på tallriken flamberades den med single malt. Mm. Vi pratade och klockan hann faktiskt bli ett innan jag satte mig på buss 4 för hemfärd genom decembernatten.

S:t Eriks IPA (nr 1463) - tror att IPA generellt är en ölsort som jag gillar lite mer.
Lager No 1 (nr 1413) - också god.
Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock (nr 11100) - märklig men god.
Samichlaus Bier 2010 (nr 11771) - en gång.
Stone Old Guardian Barley Wine 2010 (nr 11770) bättre integrerad alkohol än Samichlaus och inte lika sötjolmig. Irrelevant jämförelse av mig för övrigt.

2010:89 Mitt Kungsholmen

Det ligger en libanes på Norra Agnegatan. Jag drack ett glas husets där igår. Åt lite labneh och några falaflar. Inget att blogga om egentligen men det är ju så ombonat och varmt därinne att man ändå vill skriva lite. Och så finns det en terrakottafärgad källare som verkar fasligt trevlig för det större sällskapet. I det mindre sällskapet sitter man med fördel däruppe. Kungsholmen är för övrigt en väldigt trevlig stadsdel. Lite tyst och snygg sådär. Här finns stadshus, rådhus och Trygg-Hansahus. Ett par parker, några tunnelbanenedgångar och en handfull italienska restauranger med solblekta tidningsurklipp på gästande Hollywoodstjärnor och kreditkortsmärken som gått ur tiden på dörren. Biljardhallar där man bär jeansväst och Jukka Tolonen-mustasch. Biltvättar och taxifik. Chicken Tikka. Kyrkor och sjukhus. Förutom DN-skrapan finns det egentligen inga byggnadsverk som förhäver sig, nej allt är bara fint, representativt och horisontanpassat.
På Kungsholmen bor inte mediemänniskor som på Södermalm, här finns bara poliser, bagare, fönsterputsare, sjuksköterskor, körsnärer, optiker, tandläkare, veterinärer och så Plura och Mauro förstås. Jag glömde juristerna och försäkringsaktuarierna som liksom nästan alla andra invånare på den här ön påfallande ofta bär oljerock, har kastanjefärgad lugg och gärna leder en whippet på trottoarerna längs gator som mest går rakt fram och inte som på Djurgårn där de är kringelikrokiga, grusiga, omgivna av kuslig natur och nedskräpade av fjolårets entrébiljetter och åkhäften. Ibland flyttar Kungsholmsborna till Bromma. Då blir de Brommabor.
Många vill promenera längs den bildmässiga Norr Mälarstrand och äta Caesarsallad vid kanten av Riddarfjärden. Min favoritplats är hörnet av S:t Eriksgatan och Drottningholmsvägen. Där är det vindfriskt och fullt av bussar, korvkiosker och blåfrusna bankomatköer. Om man tycker att det är för blåsigt kan man antingen styra kosan söderut mot rekreationsområdet Rålis eller gå norrut på S:t Eriksgatan. Just det, det finns en bokhandel på S:t Eriksgatan där bara tre av hyllväggarna upptas av Mia Törnbloms självhjälpsböcker och där källaren bågnar av restlager på Floyds gamla köksfolianter som ligger staplade upp till taket. Till vänster om bokhandeln ligger Daglivs som säljer sju sorters örtkryddade kabanossinläggningar, erbjuder ekologiskt hemkörda fredagsmys-kit och har ett särskilt kylrum bara för Risifrutti-sortimentet. Till höger en butik som har boxar med fler säsonger av HBO-serier än du kunnat drömma om och alla remastrade Ralph McTell-album du någonsin letat efter. Snett mittemot ligger däremot den anrika Västermalmsgallerian med sina silltunnor, fjäderfän och bagarbodar - en handelsplats från Bellmans tid - och Fleminggatans Systembolag där man förutom Kopparbergs Cider även kränger de libanesiska vinerna Ksara, Kefraya och Musar. Alla goda ting är ju tre, har någon sagt. Kungsholmen däremot, är bara Kungsholmen. Mitt Kungsholmen.

2010:88 Den här veckan är inställd

Om knappt två timmar hade jag varit i en sal på Grand Hôtel och provat italienska viner tillsammans med Kulturchefen och Garbochockaren. Jag hade alldeles säkert sniffat på någon Brancaia, gurglat en Le Busche och en anisdoftande soave. Däremot naturligtvis avstått från flertalet amarone och ripasso. Kanske blivit bubblig av en prosecco och klartänkt av en chianti. Diskuterat vissa överekade viner från huset Brolio med importören. Köpt en kryddig korv eller en potent parmesan på vägen ut genom dörren. Det blir emellertid inte så. Jag är så virusdäckad att fördriver tiden här hemma med teve, dvd och böcker. Dricker rooibos och probiotika. Att jag har slösat 160 kr på en biljett som jag inte kan använda, kan jag leva med. Men det känns trist, det är veckans tredje inställda evenemang.

2010:87 En inställd provning är också en provning

Det här utspelar sig för fem år sedan. I DN fanns en annons, dåvarande Vin & Sprit sökte kandidater till provning av kryddad sprit. Det är inte en form av alkohol som jag har ett passionerat förhållande till varför jag tänkte att provandet skulle bli mer sakligt för att inte säga professionellt. Jag anmälde mig och blev strax kallad till en föredragning i lokalerna på Liljeholmsstranden. Det var ett hundratal personer i auditoriet. En skåning som inte var mer än en tvärhand hög berättade kunnigt, effektivt och humoristiskt om sensorik. Det skickades runt doftprover, bland annat något som luktade kanel. Efter föredragningen blev vi indelade i grupper. Åtminstone mindes jag det så. Vi fick sätta oss i små vita bås där några helsvarta glas av vinprovarmodell var uppställda. Förhållningsreglerna var klara; absolut inget sväljande och absolut tystnad. Vi skulle avgöra vilka av proverna som var sötast, beskast eller kryddigast. Efter provningen fick jag blåsa i ballong, det här var på den tiden då jag fortfarande hade tjänstebil. Jag gick vidare och blev kallad till ännu en provning. Denna gång var det svårare. Skillnaden mellan proverna betydligt mindre. Skulle jag gå vidare? Sent omsider kom ett brev i min låda. Jag hade precis flyttat varför det levererats med viss fördröjning. Jag hade tagits ut som en av de som fick fortsätta att vara med bland de som skulle kvalificeras ytterligare men eftersom posten var försenad hade sista anmälningsdag redan passerat. Hur jag skulle lyckats som provare av kryddad sprit får jag aldrig veta.
Häromdagen hade jag fått en kommentar här. (Det händer alltför sällan, för övrigt.) Ett företag som kallar sig för Spot and Tell ville bjuda in mig till ett event med snapsprovning och julmatsätande i Cedergrenska Tornet tisdagen den 23/11. Syftet med inbjudan var att vi som deltog sedan skulle sprida vad vi hade varit med om i bloggar och sociala medier. Jag anmälde mig, tyckte att det lät roligt.
Så kom tisdagen och jag hade drabbats av en influensaliknande infektion som har hållit mig sängliggande hela dagen. Jag mejlade Spot and Tell och avanmälde mig. Är faktiskt lite avundsjuk på dem som sitter i det vindomsusade tegeltornet och provar Snälleröds eko-snapsar och den traditionella, hemlagade julmaten. Hade säkert varit hur trevligt som helst.

2010:86 Min bästa tid är nu

Förra lördagen. L hade ordnat överraskningsfest för J som fyllde 40. En av J:s vänner hade föreslagit att att han och J skulle se "The Social Network" på bio under lördageftermiddagen. När de kom hem till J:s lägenhet efter filmen stod gästerna i mörkret beredda att sjunga när J tände belysningen. Det gjorde vi. Sedan tog festen fart, därmed sorlet. Jag pratade med flera gäster, inte minst den skrattande språkpolisen.

Förra tisdagen. Jag blev överraskad när jag förstod att E:s fest som blygsamt omnämndes som "En liten drink på S:t Eriksgatan..." i själva verket var hans 50-årsmottagning. Sprang hastigt och köpte en flaska tokajer innan jag begav mig till mottagningen. Jag känner E för att han var med på samma resa som jag till västra Sichuan 2006. Dessutom kom han till Kina några gånger förra våren, 2009.
I festlokalen på S:t Eriksgatan såg jag först flera ansikten som jag kände igen men vars bärare jag egentligen inte känner. Där var också återseenden, bland annat svenskar som bodde i Kina samtidigt som jag var där; H och C, den förre hade smalnat. "Det klär dig också!" hörde jag mig säga till honom. P och M, den senare i fin ny frisyr, kortare. Min dåvarande granne i Beijing, B och flera andra. Hon kom med glada nyheter som jag får anledning att återkomma till.
En dixielandensemble där jag återsåg den gode P, retorikern från Uppsala bakom ett bleckblåsinstrument. Flera män på festen var över två meter långa. Några tal. Utsökt mat, pulled pork bland annat. Gruyère. Om vinerna sa E: "Du klagar inte på dem, de är valda av Sveriges enda Master of Wine, Ulf Sjödin!"
Jag undrade om statsrådet skulle dyka upp, om han skulle ha tid. Hans hustru var ju där. Han dök upp och han bar dessutom en fin, färgglad stickad Paul Smith-slips. Vi pratade en hel del. Det blev vickning med korv och surkål. Klockan var då halv åtta och kanske borde jag gått för länge sedan. Men tiden går fort när man pratar och mitt omdöme var inte bättre än att jag stannade nästan till stängningsdags. Då hade jag också hunnit förklara för en sent insläntrande före detta chefredaktör att magasinet som hon en gång var det för, var som bäst under hennes tid.

Helgen nu senast. Jag var i Göteborg och hälsade på T och I. Det är sju år sedan, om man bortser från att vi stötte ihop på Akvarellmuséet i Skärhamn i somras.
Då 2003 kom jag från en kick-off i Lundsbrunn. T var på väg till en konferens i Tjeckien, I väntade andra sonen och jag hade råkat köpa en illsint korkad Tahbilk Marsanne. Nu är de fem i familjen, jag hade med mig en flaska Vino Nobile di Montepulciano och det var som om ingen tid hade gått. Om man bortser från att dåvarande treåringen H hade hunnit bli tio och fått två småbröder. Vinet från Chianti drack vi, det vill säga jag och föräldrarna, till några ovanligt saftiga lammkotletter. Vi såg Simpsonsfilmen. Besökte ett badhus. Var i Nordstan. Annars pratade vi, hela helgen oavbrutet. Däremot saknar jag ord för hur glad jag är över att vi har återupptagit kontakten.

Campo Viejo Crianza (nr 2786)

Stoneleigh Riesling (nr 6498)

Torricella (nr 7179)

Château Dereszla Tokaji Aszù 5 Puttonyos (nr 2901)

Louis Chèze Syrah 2009 (nr 94411)

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882)

Vino Nobile di Montepulciano Terra Antica 2007 (nr 94848)

2010:85 Château Petrus och Château Marmont

Jag såg Sofia Coppolas Somewhere. Tror att den har fått pris. På imdb har den sju av tio stjärnor. Huvudrollen Johnny Marco (Stephen Dorff) är den framgångsrike skådespelaren och stuntmannen som har bosatt sig i en svit på hotellet Château Marmont i Los Angeles där han lever han ett slags non-stop partyliv - kvinnor, alkohol och piller - i ett dimliknande rus som bara avbryts av sömn, en presskonferens eller en resa till Italien för lanseringen av den senaste filmen. Ibland är han ute och kör i sin svarta Ferrari. Ibland kommer hans elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) på besök. Marco tycks aldrig vara riktigt förberedd på det. Första gången i filmen, morgonen efter en kväll på hotellrummet med två stångdansande tvillingar i minimal tennismundering, vaknar han av att hon ritar ett hjärta på hans gipsade underarm. Senare åker de till ishallen där hon övar konståkning. Marco är åskådare till piruetterna. "Vad duktig du är, när började du med konståkning?" frågar pappan. "Jag har hållit på med det i tre år" svarar Cleo.
En gång dyker hon upp utanför hans svit en morgon när han har varit inne hos blondinen i rummet mittemot. Han blir överraskad, har helt glömt bort att dottern var på väg dit och ljuger något om att duschen i den egna sviten var trasig eftersom han endast är iklädd ett badlakan.
På Marcos nattduksbord står en flaska Château Petrus. Den öppnas aldrig. Sprit och öl dricks desto mer. Piller poppas. På hotellrummet i Milano står en flaska Moët i en hink. Den öppnas inte heller. Scenerna i Italien, särskilt den intervjuande teve-journalisten och den märkliga prisutdelningsshowen får mig att tänka på Lost in Translation där en annan kultur också framstår som så främmande för amerikanen och vi som ser filmen. Men inte på ett övertydligt sätt. Det tycks för övrigt som Coppola är intresserad av berättelser om framgångsrika och livströtta män som bor på hotell, kulturmöten och personer som inte upplever att de blir "sedda".
Det lågmälda och okonstlade, det fina spelet mellan Dorff och Fanning liksom det outsagda är det som gör filmen sevärd. Eftersom jag har svårt att engagera mig i framgångsrika människors "tomma" liv och skruvar på mig när det som under filmens gång varit tydligt men aldrig övertydligt, basuneras ut i filmens slutminuter kan betyget för den här filmen ändå inte bli mer än tre hotellnätter av fem.

2010:84 Trio

Nej, jag har inte varit i Malmö och ätit på krogen med det namnet. Trio var annars ett av alternativen när jag och M skulle ut och äta i den skånska huvudstaden i somras. Det var Trio, Bloom in the Park och Bastard som vi valde mellan. Minnesgod läsare vet att det blev den sistnämnda. Att jag valde namnet Trio på den här posten beror på att vi igår var tre män som skulle hänga. M har ni läst om tidigare, det är på hans kontor vi brukar spela pingis. Jag vet inte om jag har nämnt P, han är också en mer än 20-årig bekantskap. En tid spelade vi tillsammans. Om jag hade varit kvinna och det här en statusuppdatering hade jag kanske skrivit: "ska ner på stan för att hänga med raraste och finaste M och P". Det är ingen ironi, den där tänkta statusraden är ungefär vad jag skulle vilja säga men det är inte jag som skriver så. Ni får på något sätt ändå förstå att jag är glad över vänner som funnits med - från och till - i över 20 år.

Vi turades om i matcherna. Jag slog M två gånger och P en. Det har inte hänt tidigare, M vinner alltid när det bara är han och jag kring bordet. Jag fick till några märkliga servar som han aldrig förstod sig på. Jag, å andra sidan, lurades hela tiden av P:s pennskaftsfattade, hårt skruvade varianter.

Det stod en flaska med en österrikisk riesling i kontorets kök som jag smakade på. Jag antecknade inte vad den hette.

Efter sju matcher satte hungern in och vi gick till Deville. Vi fick sitta på dynorna igen och dagens rätt var tupplever i gräddig grönpepparsås. Jag föreslog att vi skulle dricka pinot noir, servitrisen pekade på en italiensk sådan. Den var god i sig - hög syra, rena ljusa bär, smörkola i eftersmaken - men skulle visa sig inte lira helt rent med fågelns inälva. Skulle P påpeka med ett annat mindre krystat ordval senare. Medan vi väntade på dagens tallrik hördes plötsligt ett "Nämen hej!". En mörkhårig tjej i svart gav P en kram över bordet. M påpekade att han också hade träffat henne, en gång på nittiotalet då hon intervjuade honom. Hon berättade att hon fortfarande gick i gymnasiet då. Jag förstod direkt vem hon var när jag hade hälsat på henne och fått höra hennes namn. På något sätt har jag alltid vetat vem hon är. På något sätt alltid haft respekt för henne. Lade tidigt märke till de stilsäkra krönikorna i olika magasin och dagstidningar under 90-talet. Sedan försvann hon. Tror att hon under en tid bodde på andra sidan Atlanten, sedan kom tillbaka och att hon för några år sedan släppte musik som inte på något sätt var oäven. Och fortfarande gör, visar det sig när jag kollar hennes namn på Spotify. Även om det här inte är riktigt min musik. Gillar texterna för det tryckta bättre.

När jag var yngre hände det ofta att starka känslor uppstod kring meningsskiljaktigheter över en film, en låt, en skiva eller en bok. Det händer aldrig numera. Jag börjar dessutom att bli orolig att jag inte har några starka känslor för eller emot något konstnärligt längre. Det är nog inte sant. En låt av Steely Dan spelades exempelvis i bakgrunden på krogen. Så jag frågade P: visst hatar du Steely Dan, va? "Ja, men jag älskar dig för att du kan komma ihåg det!". Själv älskar jag Steely Dan men jag blir inte särskilt upprörd över P:s aversion. Det kanske är mognad. Å andra sidan kan jag på ett omoget sätt uppröras eller reta mig på nästan vad som helst som kanske inte har direkt med smak att göra. Men jag träffar aldrig de som är beredda att försvara det som jag upprörs över. De verbala gemängen uteblir.

Jag åt apfelstrudel till efterrätt. Tog sedan ett glas Mâcon-Villages efter det, samma som förra fredagen faktiskt. P är en bättre vinprovare än jag som bara snackar och bloggar lite ofokuserat om det. Mina intryck stannar ju ofta vid ett. Kan sällan leta vidare. Förutom anis- eller fänkålsdoften som jag tjatade om förra gången jag bloggade så hittade han även rabarber i den här fantastiska chardonnay-vinifieringen.

Det här håller inte. Finkrog två fredagar i rad. För att jag är värd det. Nu blir det snålliv ett tag framöver.

2007 Nino Pinot Nero, Iuli, Piemonte

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

2010:83 Att återvända

Fredag. Det fanns ett recept på långkokt lammnacke i DN för några veckor sedan. Det skulle jag laga. Styckdetaljen förekommer inte ymnigt i köttdiskarna här i Gröndal. Istället skulle jag fråga efter den i en av Hötorgshallens köttaffärer. Det gjorde jag efter att ha tagit nummerlapp till den Systembolagsfilial som också finns där. Väntetiden var nämligen 67 nummer. Lammnacke fanns inte, det blev istället lammbog dvs lite ben, bindväv och kött. Lammnacken eller bogen skulle enligt receptet marineras övernatt i vin, mörkt öl, vitlök och rosmarin. Sedan skulle allt sjudas i sex timmar. På systembolaget föreslog de en halv flaska Rawson's Retreat till marinaden. Till rätten en bandol och en priorat. Jag var nu, så när som på en flaska mörkt öl och en kokpåse, färdighandlad.

M och jag skulle spela pingis på hans kontor. När jag kom dit var jag så hungrig att vi hoppade bordtennisen och istället stegade direkt till Deville som jag inte varit på sedan gengasfordonen togs ur bruk. Sofforna var upptagna så vi tog ett annat bord i loungedelen. Utan soffor men med ett slags pälsklädda, rygglösa dynor istället. De kunde man också sitta på och det fanns ju ett bord framför dem vilket var huvudsaken. Dagens rätt var kåldolmar. Det heter inte dagens rätt på Deville. Det heter dagens tallrik, fast på franska. Jag är övertygad om att de kåldolmar som serveras på Deville är världens godaste. Jag var inte sugen på världens godaste kåldolmar så jag beställde steak frites med bea istället. M beställde boeuf bourgignon. M dricker alltid Château d'Arlay och gjorde inget undantag. Inget fel i det, själv drack jag Volver. Volver är spanska och betyder kratta. Skojade. Volver är ett tempranillovin som är stramt, rent och generöst, vad det nu betyder. Gott betyder gud på tyska. Att kalla vinet för gud är överdrivet, gott är det tvivelsutan. Griskindspatrik bjöd på det den första gången jag träffade honom.

Personalen på Deville kylde vinet åt mig innan de hällde upp det. Jag tyckte nämligen att det var några grader för varmt när jag provsmakade det. Steken som jag åt kom från flanken, det vill säga samma del som Lady Gagas vid det här laget uttjatade köttklänning utgjordes av. Den hade en trevlig grillsmak men var lite för lite medium för mig, snarare rare. Jag kunde ha påpekat det men orkade inte. Rätten var också i största laget. Efterrätt fanns på menyn men inte i min föreställningsvärld. M åt någon sorbet eller om det var glass. Med en väldoftande tokajer till. Jag tog ett glas mâcon-villages till efterrätt. Det hade en lätt aniston, som vissa soave, men var annars så där chardonnayfriskt som oekade varianter av vinet är. Tänk chablis minus berggrund. Vinet ifråga är bra bortom ord. Eller kanske i klassisk, ursprungstypisk stil. Hehe...

På Ica Baronen köpte jag stekpåsar och en flaska porter. Väl hemma blandade jag vinet, portern, vitlöken och rosmarinkvistarna, lade i en påse och stoppade in i kylen.

Lördag. A och E med lille T skulle komma hit på middag. Vid halvtiden lade jag stekpåsen i kastrullen och sjöd den sedan medan jag plockade här. I receptet fanns det också en jordärtskockscrème och krämig dinkel. Den senare bestämde jag mig tidigt för att strunta i. När jag hade handlat lagade jag den förra men den blev soppa snarare än kräm. Jag lyfte upp stekpåsen ur sjudbadet stack hål på den och lät strålen passera en sil på väg till en annan kastrull. Jag satte kastrullen på spisen för att reducera skyn medan jag separerade kött från ben. Köttet var nästan lika mjukt som kokta kronärtskocksbottnar. Det fanns en del fett också, jag ville inte att gästerna skulle behöva äta det så det tog jag vara på och ställde åt sidan. Skyn minskade så sakteliga i volym, jag pepprade och saltade lite i den. Sedan stekte jag några trattkantareller och fräste lite fänkål som jag tillsammans med den reducerade lammskyn blandade med köttbitarna.
Bandolen - La Bastide Blanche - luftade och kylde jag. Den är sträv och vuxen i smaken. Prioraten - Tendral - smakar som något i Aladdinasken jag helst slipper. Det är carignan, på spanska mazuelo, som - tror jag - ger romrussintonerna. Jag börjar bli alltmer avogt inställd till carignan.
Jag serverade jordärtskockssoppa - där jag ersatte vitvinet med kycklingbuljong och skrapade lite muskot i - till förrätt. Lammgrytan var varmrätt. Sedan blev det en panna cotta med citron och rosmarin-smak till efterrätt.
Om lammgrytan kan jag bara säga att rosmarinmarineringen hade gett den en svag växtbeska som gör att jag hoppar örten nästa gång. Lammsmaken var däremot oförställd. Därmed god.

2005 Volver, Bodegas Volver, La Mancha

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

La Bastide Blanche (nr 2262)

Tendral 2007 (nr 2721)

2010:82 Gloire

Jag gick ju med i Munskänkarna igen. Igår var jag på Loireprovning under den minst sagt kunnige och erfarne Jan Rosborn. I Näringslivets Hus på Storgatan satt 80 pers och provade:

7404 Langlois–Chateau Crémant Brut 119:-

87268 Vouvray Hélène Dorléans Brut 2007, Bourillon d'Orleans 129:-

73977 Muscadet Cuvée Boss' Art 2009. Domaine de l'Écu 119:-

94089 Clos de la Coulée de Serrant 2007, Savennières 449:-

88981 Vouvray Vieilles Vignes la Coulée d'Argent Sec 2008, Bourillon d'Orleans, 129:-

94458 Sancerre Côte de Champtin Blanc 2004, Champault 188:-

94068 Clos de l'Olive 2005, Couly-Dutheil 209:-

82173 Moulin Touchais 1971, Coteaux du Layon 599:-

Provningen var halvblind på det sättet att det inte var att ta miste på vilka viner som var mousserande. Av dessa var vouvrayen bäst. Mest komplex med toner av smör, gröngula äpplen och jäst. Det andra mousserande hade 60% chenin blanc, 20% cabernet franc och 20% chardonnay. Sedan var det fyra stilla vita. Två var chenin blanc, en var muscadet och en var sauvignon blanc som ekats. Muscadeten var lättgissad eftersom den hade lite jästbubblighet kvar. Den var också mest endimensionell med en dominerande syra, nästan lite för hård för mig. Med några pilgrimsmusslor är intrycket kanske ett annat.
I vilket glas som sauvignon blancen gömde sig missade jag. Det var så mycket ek att endast eftersmaken skvallrade om fläder kände jag när facit kom. Jag hade gissat på en av de två chenin blancerna. Av dem var den billigaste, vouvrayen, mest trevlig. Nicolas Jolys gyllengula Savennières var motspänstig, lite stängd och hård. Om man luftar den ett dygn kanske den skulle bli bättre, menade Rosborn. Vouvrayen för bara 129 kr var desto trevligare.
I släp följde sedan en cabernet franc och så det berättelseomspunna söta vinet Moulin Touchais. Om det jag inte begriper vill jag inte slösa ord men låt mig gissa att caberneten gör sig bra till en gräddig svampsås. Ensam var den inte stark. Moulin Touchais då? Där är less verkligen more och i rätt fåtölj, med rätt bok eller rätt ost tvivlar jag inte på att några centiliter av den söta chenin blancen kan utgöra en helkväll.