12 juli 2006

Brakfesten IRL, grabbarna boys och ord på vägen

Igår när jag körde bil hörde jag en del av "Män äter ihjäl sig" som handlade om Jan Stenbeck vars kropp sade stopp för fyra år sedan. Mediamogulen åt ihjäl sig, om det är de flesta eniga. Två av Stenbecks mat- och dryckesbröder, kriminologen och författaren av kriminalromaner Leif G.W. Persson och restauratören och kokboksförfattaren Erik Lallerstedt intervjuades om Stenbecks matvanor, hans fett- och kolhydratfrosseri tillsammans med alkohol. En av de sista rätterna Stenbeck komponerade var ett potatismos som mest bestod av äggulor och grädde. Däri några få potatisar och en hel del rysk kaviar. Stenbeck åt det med sked. Persson berättade att det vid ett tillfälle tog honom - Persson alltså - tre dagar att återställa sig efter en gåsmiddag i Stenbecks sällskap. Kriminologen berättade också lite om ordnar och hemliga sällskap - något som Stenbeck var förtjust i. Både Persson och Lallerstedt har insett att det inte går att leva ett frossande liv. Persson lade om matvanorna, började gå långpromenader och gick ner 40 kg på ett år. Lallerstedt har skrivit om hur han tröttnade på att inte kunna knyta skorna utan suck och stön. Han ändrade också livsföringen och skrev kokböcker om det. Men, som sagt, det gjorde aldrig Stenbeck. Han körde på till det bittra slutet. Vännerna berättade att de som jobbade med Stenbeck aldrig vågade påpeka något om honom för honom. (Jag har läst om medarbetare till Stenbeck som blivit verbalt avrättade för att ha kommit en minut försent till ett möte.) Det skulle bland annat förklara hur han kunde äta ihjäl sig.
En psykoterapeut med inriktning på missbruk, Gunvor Palme, blev intervjuad i programmet. Hon berättade om vad som kännetecknar missbruk, varför man missbrukar och vad hon skulle gjort om Stenbeck - naturligtvis hypotetiskt - hade kontaktat henne. Hon skulle bland annat frågat om han umgicks med människor som verkligen ville honom väl.

Jag hann aldrig lyssna färdigt. Programmet går i repris nu på söndag så jag får ytterligare en chans. För mig hade intevjuaren - jag tror att det var Maria Sveland - gärna fått fråga Persson och Lallerstedt varför de tror att så många män håller på med rekordslagning i någon form? För det är vanligare bland män. Och hur man kan se någon som man betraktar som en vän, "dryckes- och matbroder" gå ner sig så utan att försöka ingripa. Om man verkligen vill någons väl, säger man inte då någonting i stil med "Hörru, Janne, ska du inte dra ner lite på mascarponen, potatismoset och Aalborgen. Gå promenader och ta upp tennisen igen?"
Att Lallerstedt, av affärsmässiga skäl, inte ville riskera att stöta sig med Stenbeck kan jag kanske förstå. Men Persson, som inte gjorde affärer med karl'n - vad jag vet -, hur tänkte han? Jag fick intrycket att Persson var mer småfnittrigt förtjust i att berätta om mediekungens utsvävningar än bedrövad över förlusten av en vän. Men det behöver inte ha varit så. Det kan ha varit radioprogrammets klippning som gav den bilden av Persson.

När jag hör reportaget slår det mig att det finns väldigt mycket i många - observera, långt ifrån alla - mäns sätt att umgås som jag aldrig kommer att förstå eller se charmen i. Hierarkier, formalia och ceremoniel. Överdrifter. Fjäsk. Jag tycker inte sådant är roligt*. Därför går jag inte till sammankomsterna i den Uppsalabaserade gubbklubb som jag blev invald i för knappt 19 år sedan. Ett lika tungt skäl att jag inte längre frackar upp mig för det gänget är att det bara är män där. För så har det alltid varit. Sällskapet missar skarpa kvinnor och gynnar hellre mediokra män. Det borde bli ändring på det. Snarast.

I måndags fick jag höra ett ryktet att en svensk artist är döende i diabetes och leverskador, orsakade av vidlyftigt festande. Om ryktet är sant förvånar det mig inte. Senast jag såg honom på en scen, för fyra år sedan, var han inte riktigt närvarande. Mindes inte orden, sjöng utanför tonarterna. Man var tvungen att leda honom bort från konsertområdet senare under kvällen. Ryktet gör mig bedrövad och arg. Bedrövad för att han inte är särskilt gammal och därför borde ha mer att leva. Förbannad för att det verkar så självdestruktivt. Han bör ha vetat vad han har hållit på med. Arg också över att han kommer att orsaka sina närmaste sådan sorg. Hoppas att ryktet inte är sant.

I vilken utsträckning förre Beatlen har levt efter rådet vet jag inte men jag tror - med risk för att verka präktig - att det var kloka ord som Paul McCartneys far försökte inpränta i sonen under uppväxten. Orden var "Moderation, son".

Nu hade jag tänkt att avsluta med ett vintips som skulle ha med måttlighet att göra. Inte helt lätt. Svalka er med en halvtorr riesling i på balkongen, i bersån eller på verandan! Låg alkoholhalt kanske motiverar inköp av den här som jag faktiskt inte druckit. Jo, det har jag visst. Kolla här. Men riesling är ju alltid riesling, som någon mindre klyschkänslig än jag skulle uttryckt det:

Kloster Eberbach Riesling Kabinett (nr 5810), 89 kr


* Jag ska inte hymla om att jag både gjort och upplevt mycket roligt i det sammanhanget. För det har jag.

4 kommentarer:

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Jag får en känsla av att umgänget kring Jan Stenbeck var en manlighetsorgie som får din frackklädda bröder i Uppsala att framstå som velourtomtar (oj, det höll på att bli velourtomater). En riktig man skall tåla spriten och smöret, och dör man, så dör man med flaggan i topp. Ungefär som vikingarna, som ville hämtas av valkyriorna i striden och inte dö sotdöden.

Eller så trodde Stenbeck att han var odödlig. Med alla pengarna och all makten.

Det är väldigt svårt att säga till någon att han/hon dricker för mycket. Det är obehagligt. Man vill inte vara elak. Man vill fortsätta att vara kompis. Och skulle man ha sagt det till Jan Stenbeck, så skulle man dessutom säkert ha fått en hejdundrade utskällning, och kanske en smäll på käften också.

Jag har sagt det till en kollega en gång. Det är bland det svåraste samtal jag har haft. Sedan gick jag därifrån nöjd med mig själv. Tre år senare dog han av en alkoholrelaterad sjukdom. Då insåg jag att det snällaste man kan göra mot någon är faktiskt att på skarpen påpeka att någon har problem, även om det innebär att han/hon säger upp bekantskapen. För det är nog en reell risk.

Svårt är det i varje fall.

Vinlusen sa...

Ja du har alldeles rätt, det är svårt. Jag har faktiskt inte annat än för en överviktig nära vän påpekat att han åt i ett. Det visste han själv. Sedan gick han med i viktväktarna och har gått ner 30 kg nu tror jag. Men jag tar inte åt mig någon ära för det, han hade motivationen själv.
Nej, det är alltid svårt att ta upp den typen av problem med vänner. Jag spelade i ett band en gång. En av medlemmarna rökte gräs varje dag. Istället för att säga till på skarpen och tala om för honom vad jag tyckte så slutade jag i bandet. Ja, det var iofs inte enda skälet. (Jag tyckte att vi var kassa också. Han slutade senare med tetrahydrokannabinolen efter en rejäl snedtändning.)Jag tror att det är vanligare att kvinnor än män engagerar sig i sina medmänniskor på det sättet som du gjorde även om jag inte tror att det är särskilt vanligt bland kvinnor heller. Men det är bra. Fler borde göra det.
En riktig man ska för övrigt inte bara kunna kröka och äta fett. Han ska gnälla över hastighetskameror också.

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Och skatter i allmänhet och trängselskatten i synnerhet.

ondskan sa...

Ett kort påpekande: både GW och Lallerstedt har begåvats med hundar som de går sina långpromenader med. Hundar räddar liv!