Första semesterdagen - jag gör egentligen ingenting

Det är rökigt på uteserveringen. Och för unga är cigaretten inte en klassmarkör på samma sätt som bland vuxna där jag vågar påstå att den idag främst används bland människor långt ner i den utbildningsmässiga och ekonomiska hierarkin. Jag skulle kunna skriva att det är en idiotmarkör men det vore att retroaktivt idiotförklara även mig.
Den unga trio - tjej med intensiva, intelligenta mörka ögon, kolsvart, rikt hår klädd i kjol och citrongul cardigan, deffad flintpolerad man i t-shirt och slacks samt en ytterligare en mager man i välansat skägg, svart linne och jeans - som sitter bredvid vårt bord och diskuterar Israel, hizbollah och hamas verkar vara allt annat än idioter. Men de tänder cigaretter. Det gör också det kanske aningen mindre intellektuellt orienterade tjejgänget på andra sidan. A hostar i korsröken, har glömt hur besvärande den kan vara. Jag kan inte låta bli att tycka att det luktar lite förbjudet gott men jag vet; ett halsbloss och sex års avhållsamhet skulle kännas förgäves. Och jag skulle smaka apa i munnen.
På stamstället bygger man om. Menyn är därför kraftigt nedskuren. Av de två rätter som håller normalstorlek väljer vi gazpachon. Man får bröd med något slags vitlöks- och persiljespread till. Jag dricker ett glas Marqués de Cáceres Rosado. Eftersom jag reser till Kina i övermorgon ville jag träffa A innan. Men den här måndagen skulle jag egentligen fixat Hepatit A-vaccin, digital systemkamera och tagit fram allt jag ska packa. Det har jag inte lyckats med. Jag fixade boendeparkering och senare joggade jag i den kvalmiga väderomslagshettan. Det tog så hårt på mig att jag var tvungen att ta en lur vid sextiden. Och jag vaknade liksom aldrig. Mitt kroppspråk när jag steg av cykeln på Bergsunds strand var av det odöda slaget, om ni förstår vad jag menar. Med bra vänner kan man få vara lite som man vill. Så det var ingen fara att jag betedde mig lite zombieaktigt, blev jag försäkrad. Jag kom emellertid gradvis tillbaka till mitt riktiga jag ju längre kvällen skred. (Bland annat tror jag att jag flirtade med någon några bord bort.) Men det var egentligen först när jag cyklade därifrån som livsanden tog min kropp i besittning igen.

Marqués de Cáceres Rosado 2005 (nr 86913), 69 kr, standardrosé, lite vingummin och röda vinbär. Törstsläckare. Inte det minsta gotigt, snarare Style Council-aktigt.