Två flaskor inslagna i orange cellofan på hotellsängen. Det är Cristal, fordom alla rappares favoritbubbel. Ingen tid att korka upp. Mannen ska iväg på fotojobb några dagar. Frun Charlotte (Scarlett Johansson) har följt med honom till Japan där han tycks arbeta ständigt. Om nätterna ligger hon sömnlös, en lott hon delar med skådespelaren Rob Harris (Bill Murray) som rest till samma land för att skrapa ihop ett par miljoner dollar genom att medverka i reklam för whisky. En natt möts de i hotellbaren. Det var väldigt nära att jag skrev "..." i förra meningen. Men även en dilettant som jag måste försöka hålla på något slags stilistisk värdighet.Ja, alla har som sagt sett Sofia Coppolas "Lost In Translation" från 2003. Den fick genomgående bra recensioner och även publikt togs den emot väl - åtminstone bland oss medelklassare - när den gick upp på svenska biografer våren 2004. En invändning - det kanske finns flera - var att filmen skulle vara fördomsfull mot japaner ja, rentav rasistisk. Är den det? Jag tycker att humor som bygger på att ljuden för "l" och "r" förväxlas inte känns spännande. Men det utgör en så försvinnande liten del av filmen. Utan att ha varit i Japan så tror jag att kulturen i så många avseenden upplevs på en gång som så främmande och välbekant för oss västerlänningar att vi lätt skrattar åt dess yttringar i form av märkliga dator-spel och pratshower*. Berättelsens manlige huvudperson beter sig flera gånger både fördomsfullt och respektlöst. Något han inte får tittarens - det vill säga min - sympati för. Och jag är säker på att det är regissörens avsikt att få honom att framstå som sådan.
Nåväl Japan är spelplatsen men det är naturligtvis den "ej fullbordade" kärlekshistorien mellan skådespelaren Rob Harris och den nyutexaminerade studenten i filosofi Charlotte som är filmen. Den är precis som en sådan ska vara; långsam, dröjande. Och den ackompanjeras av musik som jag råkar gilla. Air, Phoenix, The Jesus and Mary Chain med flera. Karaokeavsnittet där Rob Harris sjunger "What's so funny 'bout peace, love and understanding" och "More than this" är också ett belägg för att Sofia Coppola har god musiksmak eller omger sig med goda musikkonsulter. Man ska se filmer när den värsta uppståndelsen har lagt sig. Och har ni inte sett "Lost in translation" så ska ni göra det. Snarast.
Cristal Brut 1999 (1250 kr), vinet finns inte på systembolaget. Jag har inte druckit det heller.
*Fill me in, Ondskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar