Tåget från Peking mot Shànghǎi avgår 19.44. Jag har sovvagn. Kupén delar jag med ett par som ska till staden för att arbeta och en man som inte säger något utan mest ligger och tittar på en dvd på sin laptop. Paret som är i tjugofemårsåldern ger mig tillfälle att öva min kinesiska. Vi pratar länge. Det känns som det flyter. De frågar vad jag tycker om Kina, om det är något jag inte tycker om i det här landet. Jag försöker vara diplomatisk men kan inte undgå att säga att jag är orolig för miljön. De håller med och säger att det också finns alldeles för många människor här.Jag äter kvällsmat för 15 kuai RMB. Den kommer i en plastbox som tågvärdinnan har hämtat. Ölen får jag däremot köpa för egen hand i restaurangvagnen som ligger i andra änden av tåget. Efter maten läser jag "The story of the stone". Jag sover gott och vaknar en halvtimme innan tåget är framme.
Taxin kör utan omvägar till mitt hotell - 168 Motel på 531 East Jin Ling Road - där jag checkar in. Rent, prydligt och relativt billigt; 268 kuai RMB per natt. Fri uppkoppling på rummet och centralt beläget. Sedan går jag till Shànghǎi-muséet där jag blir kvar i fyra och en halv timme. Jag hade aldrig trott att forntida föremål, porslin, jade och inte minst kinesisk traditionell konst skulle fängsla mig så. Med hjälp av en ljudguide besöker jag alla fyra våningar och nästan alla avdelningar. Det är nog bara sigillavdelningen och den om landets minoriteter som jag hastar igenom. Äter lunch på stället också. Muséet är ett måste för alla som besöker stan.
Y ska hämta mig utanför hotellet halv fyra så jag lämnar muséet halv tre i hopp om att kunna slumra en halvtimme. Några ungdomar från Xī'ān börjar prata med mig vid utgången. Återigen en möjlighet att öva. Tillbaka på hotellrummet hinner jag egentligen bara koppla upp mig och läsa inkommande e-post. Sedan vänta på Y och bli upphämtad av familjens chaufför som kör oss till Yùyùan Gardens så att vi kan att äta fyllda degknyten på en välbesökt servering. Den här varianten av dumpling är en typisk Shànghǎi-rätt låter Y mig få veta. Två fat som jag tror används vid ångkokning kommer in. Tolv knyten per fat. Man fyller på den där syrliga bruna vätskan i små fat som det också finns ingefärsstrimlor i. Sedan doppar man knytena. Fyllningen smakar höna, en smak som jag inte förnimmer så ofta nuförtiden. Den är mild och mättande. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar