Vi har tänkt att ta oss till Xīntiāndi som är ett område med butiker och serveringar i längs en gågata med förgreningar. Området ser så västerländskt ut att det skulle kunna ligga exempelvis i Bryssel eller Amsterdam. Vi sätter oss vid ett bord på uteserveringen till en krog med München-prägel. Jag beställer en halvliter veteöl som dessvärre inte var vad jag hade hoppats på. En syntetiskt blommig smak förstör upplevelsen. Fabrikatet är Paulaner. Y dricker en Long Island Ice Tea som enligt henne inte är svag. Priserna är västerländska också. Till Shànghǎi åker man alltså inte för att budget-turista om någon nu trodde det. Den storslagna gata som bär det inhemska namnet wàitān 外滩 är mer känd som "The Bund" i västerlänningars öron. Den går längs Húangpǔ-floden och är kantad av både av byggnader som restes under den tid då en utländsk besittning styrde staden och av skrapor som sett sin födelse under de senaste decenniernas våldsamma ekonomiska uppsving. Horder av människor går längs flodpromenaden. Här finns gatuförsäljare och tiggare. På andra sidan floden reser sig affärskvarterens skyskrapor och torn. Turistbåtar passerar.En ytlig jämförelse mellan Shànghǎi och Peking faller otvivelaktligen ut till den förras fördel. Här är modernare och renare. Det är inte dammigt och luften är otvivelaktligen bättre. Varmare och fuktigare visst. Liksom dyrare. Men byggnader, både ut- och insidor ser ut att vara bättre konstruerade. Det är mindre skarvar och glipor här. Kort sagt faller staden mig i smaken.
På the Bund ligger också restauranten som Y har valt. Högst upp i ett av de gamla husen har "New Heights" matsal, bar och uteservering. Lokalen är ljus och ren med dämpad belysning. Det kommer inte som någon överraskning att utlänningar utgör bulken av gästerna. Vi väljer att sitta inne för att det är svalare. Det här är också en servering som skulle kunna ligga varsomhelst i världen. Det bästa brödet jag ätit i Kina serveras medan vi tittar på menyerna. Som vanligt börjar jag med vinerna. Här liksom på många andra krogar i landet dominerar chardonnayer bland de vita. Det finns tack och lov en sauvignon blanc från Nya Zeeland också. Den här är perfekt krusbärsblommig och naturligtvis på rätt sida om blomvattengränsen. Inget felint urin här inte! Eftersom jag väljer mat efter vin blir det en sallad med getost och valnötter att äta till. Bland de röda finns Guigals côtes du rhône från 2003. Tidigare antydningar om att den varma sommaren skulle kokat alla grenacher, syraher och andra rhône-druvor i Europa till sylt är liksom så många av mina svepande omdömen felaktigt. Den här är precis så bra som jag minns den (Göteborg 2005). Vad passar bättre till rhôneviner än lamm? Vilt möjligen. Men något vilt syns inte på menyn. Lammracken är mörare än något lamm jag hittills ätit. Y verkar inte heller missnöjd med sin nötpuck staplad på höjden. Jag får skriva om de fantastiska efterrätterna en annan dag.
Matua Valley Hawkes Bay Sauvignon Blanc New Zealand 85 kuài RMB/glas
Maison Guigal Cotes du Rhone AOC France 80 kuài RMB/glas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar