Fint foto. Bra miljöer. Snyggt ljudspår. Tim Roth. Bruno Ganz. Sanskrit. Rosor, reinkarnation och nazister. Kinesisk teckenskrivning.
En 80-årig man drabbas av ett blixtnedslag utanför stationen i Bukarest någon gång i mitten av 30-talet, hamnar brännskadad i komatillstånd på ett sjukhus, och genomgår ett slags omvänt åldrande. Hans kropp har blivit en trettioårings och hans kunskaper i språk, såväl levande som döda, är encyklopediska. Den medicinska vetenskapen studerar den föryngrade mannen vars färdigheter, får nazister att börja intressera sig för honom. Givetvis skickar de en 25-årig skönhet för att avlocka honom hemligheterna. Om det är hakkorsen på strumpebandshållaren eller något annat som får honom att ana oråd framgår inte. I vart fall flyr han. Han blir en hejare på att förfalska pass och slår sig ner i Schweiz. Han åldras inte trots att tiden går. Genom en magisk gest lyckas han hejda tyskarnas krigsframgångar. Ett tjugotal år senare återser han en kvinna som liknar hans ungdomskärlek. Hon råkar ut för en bilolycka och kan plötsligt tala sanskrit. En skara lingvister tar henne till en grotta i norra Indien där hon har levt en gång. Hon blir sitt vanliga jag och glömmer det gamla språket. Huvudrollsinnehavaren gifter sig (?) med henne och de åker på semester till Malta. Under vistelsen drömmer hon mardrömmar och börjar sedan åldras väldigt hastigt. Han lämnar henne och reser till Bukarest, tar in på hotell, besöker sitt stamlokus och hittas senare ihjälfrusen i snön. Åttio år gammal. Kanske har tiden inte gått, kanske är det slutet av 1930-talet igen. Jag hängde inte riktigt med.
Som amatörrecensent behöver man inte vara så uppmärksam. Men jag kan nämna att huvudrollen ibland förekommer i dubbla upplagor. Och talar med sig själv. Man tror länge att det är fråga om något slags inre röst men när frun ser den andre förstår man att det inte är så. Youth Without Youth är en till konstnärlig film tillagad blandning av Död På Nytt, Indiana Jones och annat smått och gott. Kryddat med lite David Lynch och tyvärr genomsyrat av densammes förkärlek för brist på röd tråd.
Nej, mer än fyra timglas i plast med rosa sand av tio får inte den här pretentiösa anrättningen av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar