Jag tänker inte sluta blogga. Den sista tidens resande har inneburit att jag inte har fått ro att skriva. Det nya året började på en gata i ett vintrigt gnistrande Umeå upplyst av fyrverkerier och upprymt av André Clouet. I grannhuset var det också fest. En trevlig och kategorisk statistiker som jag inte träffat på ett par år var där. Tillsammans med visionären och fyra andra västerbottningar sjöng och spelade vi Thunder road. Så bondar män ibland. När jag skriver detta inser jag att det var situation som skulle kunnat vara med i något som skapats av Killinggänget.
Det blev alkohol under Sverigevistelsen. Trevliga middagar, som jag inte bloggat tillräckligt om, varje kväll. Jag hade bestämt mig för en vit period men gårdagkvällens middag med ett nordiskt företag som ville träffa blivande kunder omintetgjorde de planerna. En friskt flädrig sauvignon blanc, Villa Maria, från Marlborough, Nya Zeeland kunde jag inte säga nej till. Sedan serverades en smörkoleekad cab, El Toqui, från Chile också. Maten var nouvelle cuisine chinoise. Rättelse: Singaporekinesiskt har jag fått vet idag. Nästan allt var bra men det är tråkigt att jätteräkor ska vara ett stående inslag på menyerna här. Vid bordet satt åtta män och en kvinna. Tre av oss for vidare till en hotellbar på 64:e våningen. Utsikten, med Pekings nu förhållandevis rena luft, var magnifik. Med en sådan utsikt kan man frestas till nästan vad som helst, slår det mig nu. Jazztrion som egentligen hade avslutat sitt framträdande gjorde en kortversion av Autumn leaves för oss.
Jag hade min första lektion igår. Sandra, min lärare, hade klippt sitt långa hår till en bob och färgat det kastanj. Jag kände först inte igen henne. Lektionens text om en burfågel spretade ut till ett samtal om narkotika. Jag ska bara ta två lektioner i veckan i vår. När boken är klar ska Sandra välja tidningsartiklar åt mig.
Jag läste två böcker när jag var i Sverige: Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson samt Gomorra av Roberto Saviano. Medan den förra är en imponerande researchad men förhållandevis sval redogörelse för den organiserade brottsligheten, och - mellan raderna - kritik av det tafatta polisväsendet i Sverige, är den senare passionerad i sin skildring av en sjukdom på den italienska samhällskroppen, av ett krig som ständigt pågår i Kampanien. Läsningar som tillsammans med konflikterna på olika platser i världen, recessionen och de allvarliga miljöproblemen gör att 2009 ser allt annat än ljust ut.
På det privata planet börjar året däremot bra.
Uppdatering: Hemliga morsan tycker tydligen att Gomorra är usel. Jag kan inte länka till henne för wordpress är blockerat i Folkrepubliken. (Vilket däremot varken blogspot eller wikipedia är för tillfället.) Jag delar inte heller Savianos analys av kapitalism och liberalism men jag tycker ändå att boken är läsvärd. Den berättade saker som jag inte visste. Den vidgade min världsbild. Jag störde mig på två detaljer. En viktig: det fanns något xenofobt i beskrivningen av de kinesiska livvakternas nattliga flatulens. En oviktig: huvudpersonen i How The West Was Won hette inte Zeb McKay, han hette Zeb Macahan. Om man nu är Camorrahöjdare med alias kan man väl se till att få till rätt namn. (Serien var förmodligen dubbad när den visades i Italien, då kanske ett par stavelser trillade bort.)
Jag gillade både bokens passion och dess pretentioner, om vi bortser från de analytiska då.
1 kommentar:
Den gamle vän som hämtade oss från Arlanda i natt berättade om sin upplevelse av Gomorra, som var en mycket plågsam läsning för honom som bott lång tid i Neapel. Han hade ju sett och vetat om, men som nästan alla andra undvikit att ta reda på och fatta. Jag har själv sett en del av det där nere och på Sicilien och känt ett visst äckel för den populära romantiseringen av fenomenet, eftersom jag lärt känna människor som varit övertygade om sin nära förestående död beroende på vittnesmål däremot. "Hellre en dag som ett lejon än hundra som ett får."
Vännens återberättelse av Savianos analys av kapitalismen och camorran som ett uttryck för den ultimata liberalismen tyckte jag var väldigt träffande. Att en nyliberal bloggare tycker att det är svårsmält säger sig självt. Jag ska läsa den så snart jag avslutat den japanska roman som jag njuter av nu.
Skicka en kommentar