2009:131 Spanska ultras II och en shiraz som inte heller går av för hackor

Har badat tre gånger idag. Nu senast från en klippa som stupar tre meter. Det är inte högt men jag är ändå stolt att jag vågade hoppet. I övrigt är vattnet varmt, vännerna i närheten och livet ungefär så bra som det kan vara.

Det här är svepande, det är med andra ord inte kollat, det jag kommer att påstå nu. Med den reservationen vågar jag ändå säga att Spanien är det gamla världens vinland som bäst har parerat servarna som den nya världen så stenhårt levererat de senaste decennierna. Ni kan läsa en gammal postning av mig här om ni orkar.

Innan jag anlände till denna lilla holme med den öppna finska viken söderut och den vackert gröngrå skärgården norrut så fick jag mess från Lisa som mer eller mindre tvingade mig att besöka vinbaren på Silja Serenade. Jag var först motsträvig eftersom veckan hade inneburit rödvin fyra kvällar av fem. Jag nöjde mig med 8 cl Igneus från Priorat (2004) och 1 cl av Clio från Jumilla i Spanien. Det förra har en stram cederträdoft som för tankarna till Bordeaux - jag vet att det är en grov geografisk angivelse och att området inom sig har en mångfald som inte ryms i den frasen, men ändå - och en fruktighet som är rik men varken nyrik eller uppblåst. Dessutom en hög och fräsch syra som ger en stabilitet och matchar alkoholhalten. Det är svårare att skriva om Clio eftersom jag bara drack en centiliter. Mouvèdre var det vill jag minnas. Björnbär, blåbär och smörkola, kände jag. Den senare från ekfaten som visade sig vara från Alliers. Köpte en flaska som present till värdparet. Jag tror att det är storslaget och hur bra som helst.

De här vinerna kostar i genomsnitt som ett par CD-skivor i en butik nära er. Men de är så mycket mer prisvärda än allt BiB som flödar såhär sommartid. Väl värda en resa till vår så trevliga grannland Finland!

Häromdagen drack vi ett vin som jag köpte till sommarstället häromdagen. En shiraz från Australien. Ingen syltig björnbärsbrygd som den sorgliga Brown Brother's utan en högklassig med motstånd. Men heller inte dyr som en bättre Penfoldare. Nu var jag på väg att skriva: "jag tänker naturligtvis på", men min skräck för, ja vadå, hindrade mig från det. Tatachilla Shiraz 2007 (nr 6584) heter det i alla fall. Gå och köp, även det här bjuder i likhet med Igneus visst motstånd och det är motstånd som gäller i år, i alla fall på vinfronten. Att Jean-Marc Brocards nya etiketter inte är lika fina som de förra är en randanmärkning. 

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588) är lika ren och fin som jag minns det. Ni vet ju redan att jag älskar den här producentens viner, det har jag gjort ända sedan jag upptäckte dem i samband med 199 bord 2004. Och som vanligt får jag inget betalt för att säga det.