2011:37 Show me love

Onsdag 13/7. Jag gjorde aldrig lumpen men trots det har jag sovit i militärbyggnader tidigare. Första gången var det när jag mönstrade, någonstans i närheten av Solna. Andra gången kan ha varit natten mot onsdag. STF:s vandrarhem i Karlstad var nämligen tidigare Försvarsmaktens.
I korridorerna sitter skyltar med  uppmaningen att man ska vara hänsynsfull och tyst mot övriga gäster eftersom byggnaden är lyhörd. Jag vaknar vid tretiden och upplever det. Ett gruskorn som faller i golvet hörs genom väggen eller taket. Det är svårt att lokalisera. Andra ljud går också igenom. Somnar sent om och vaknar, packar äter frukost och beger mig. På det här vandrarhemmet slapp jag städa vilket är skönt.

Färden ut ur Karlstad går genom ett naturområde och två gånger cyklar jag fel på grusvägarna/motionsspåren innan jag till sist kommer ut på den sträcka som ska ta mig till vägen mot Dalsland. Dagens slutmål är Bengtsfors. Återigen har jag tur med cykelvädret. Knappt 20 grader och måttliga vindar. Jag passerar mindre samhällen, som vanligt. Önnestad, Trossträsk, Vålberg och Skruvstad. Kyrkor, åkrar, hagar, lundar och vattendrag. Utanför Grums blir jag hungrig och bestämmer mig för att cykla in mot den lilla staden. Vid infarten finns pizzerior och grillkiosker. När jag stannar utanför en av grillkioskerna får jag inte cykelskorna  ur pedalclipsen utan välter handlöst. Cykelväskorna dämpar fallet. Jag känner mig som en idiot men ingen tycks ha sett.

Jag lirkar loss skorna, leder cykeln till en av pizzeriorna, Grums Pizzeria, och beställer dagens som är fläsk, béarnaise och stekt potatis. Mat för en cyklist, möjligen. Den gör jobbet, som en tysk affärsbekant en gång sade.

Tar samma väg ut ur Grums, som jag egentligen aldrig var inne i, och cyklar mot Borgvik. På vägen mellan Nysäter och Åmål, i ett granskogsparti, glider en stor ormvråk, med en snok i näbben, över vägen helt nära framför mig. Här blir omgivningen mer kuperad och varierad men inte tungcyklad. Kameran i min smarta telefon gör inte landskapet rättvisa.

Jag cyklar vidare. Återigen passerar jag sevärdheter som jag inte hinner se. Nästa delmål och plats för kvällens skrovmål är filmberyktade Åmål.

Trots att solen skiner är kvällen kulen och nordanvinden går rakt igenom mina välventilerande cykelplagg. Skuggpartierna är iskalla. Åldern har försämrat värnehållningsförmågan.

I Åmål finns ett centrum med pizzerior,  en småbåtshamn med kafé och en turistbyrå. Jag gör mig inte längre några föreställningar om vettig mat utan väljer en servering där det finns gäster. Så är nämligen inte fallet på alla näringsställen.

Falafeltallriken på pizzerian överraskar inte men mättar. På teven är det nyheter, bland annat om den eller de som mördar träd i Göteborgstrakten. Pizzerians andra gäster är ett par som inte pratar med varandra och en tonårsmamma med väninna och unge.

På stan ser jag sedan säkert fyra pitbullterrier. Och deras hussar. Tristessen! Jag tänker på Bengtsfors, att det kanske är rejv där. Bengtsfors ligger drygt tre mil bort. Vägen dit är bildmässig och full av oändliga uppförsbackar. Jag befinner mig för första gången i ett landskap som jag bara sett på film och så tokcyklar jag för att hinna till kvällens destination för att sedan hinna till en plats under torsdagen. Ser de stilla sjöarna, de mjuka kullarna och vill stanna upp. Men har inte tid.

Mindlessness. Jag kommer tillbaka till denna vackra del av Sverige, tänker jag.

Strax före midnatt har jag lyft upp min packning och Gertrud på övervåningen i det härbre som vandrarhemmet i Bengtsfors har upplåtit åt mig. Av rejv ser jag föga.

Det blev 14 mil den dagen.