Sjuksängen

Eftersom jag har haft något slags lättvariant av influensa de senaste dagarna har jag inte gjort så mycket. Förutom legat i sängen och tittat på avsnitt efter avsnitt av "Sopranos". Jag har alla säsonger utom den sista i en box som jag köpte här. Dessvärre kräver säsong två och tre att man ställer in datorns DVD-spelare på en annan region. Och om man har gjort det fyra gånger så "låser sig" datorn på den sista regionen. Häromdagen hyllade jag min PowerBook men "låser sig". Jag hoppade därför direkt till säsong fyra eller möjligen fem och missade Tony Sopranos mors hädanfärd.

Nå, jag frågar mig varför jag är så fängslad av serien. Den är egentligen för våldsam och blodig - misshandel och mord förekommer i nästan varje avsnitt. De flesta män i serien är psykopater och deras fruar, med några undantag, är hemmafruar som mest verkar sysselsätta sig med att shoppa, lyckligt ovetande eller olyckligt vetande om deras makars dagsverken. Trots det fäster jag mig tydligen vid huvudpersonen och hans familj. Jag blir lättad när Tony Soprano lyckas klara sig från att bli mördad i första säsongen eller när han återvänder till medvetandet i näst sista. Och rörd över - den kortvariga - familjelyckan när de äter middag i skenet av levande ljus på Artie Bucco's krog i skydd av ovädret.

Dessutom är serien rolig. När maffiakillarna diskuterar moralens och samhällets förfall i ena stunden för att avdagata någon som varit sen med att betala en skuld i den andra kan jag inte låta bli att skratta. Eller när de ska försöka stoppa en demonstration mot Columbus eftersom de blir sårade av att någon vågar ifrågasätta deras förfaders ära.

Och hantverket - manus, regi, skådespeleri, scenografi och musik - är så väl gjort. Steven van Zandt är det enda svaga kortet bland skådepelarna - hans ständigt framskjutna underkäke övertygar helt enkelt inte. Men så är han egentligen musiker, om någon till äventyrs inte visste det.

Igår kväll kände jag mig tillfälligt bättre och gick ner till hotellbaren. Där satt två amerikanskor som har rest här under två veckor. Den ena jobbade med "human resources" på Stanforduniversitetet, den andra var psykiater i Boston. Vi började naturligtvis att prata om "Sopranos". Jag har för övrigt sedan jag kom till Kina i april i våras inte träffat en amerikan som är stolt över tillståndet i den egna nationen. De här damerna var inget undantag.
Tvärtom, de sade att de "skämdes".

Mac the Knife

Jag tycks ha tappat urskillningsförmågan. Skriver ju hela tiden verkar det som. Jag har ju några käpphästar som ni vet. En av dem är Apple. Jag köpte min lilla PowerBook för två år sedan, det var före Intelprocessorernas inträde i enheterna. Det är faktiskt den dyraste och käraste pryl jag köpt om man bortser från min bostadsrätt. Jag har rest med den över halva jordklotet. Den var med mig på transsibiriska järnvägen, jag hade den på ryggen när jag red kamel på sanddynerna i Inre Mongoliet, den föll i backen när jag ramlade av hästen i norra Hebei och häromdagen råkade jag snubbla på sladden i mitt hotellrum så att den hamnade på golvet. Den har klarat av allt detta. Det enda jag har köpt till den är ordbehandling (med mera) för studenter, en Ipod och en skrivare. Inga antivirus-program har behövts. Jag har aldrig - peppar, peppar - råkat ut för någon krasch. Aldrig behövt ominstallera något. Allt är bättre med Mac, möjligen finns det färre programvaror för den. Kanske är programmen dyrare än motsvarande för PC. Jag har läst att tveksamma flamskyddsmedel används men de kommer förhoppningsvis att försvinna. Macar är också snyggare än PC. Om någon under hot skulle tvinga mig att skaffa den senare sorten skulle jag kanske kunna tänka mig en Sony eftersom de tänkt på skalet i högre grad än de andra tillverkarna.
I Salon - tidningen som har allt* - kan man bland annat läsa intervjuer med Steven Pinker, artiklar om spegelneuroner och bloggposter av Farhad Manjoo. Den sistnämnde har kommit fram till att en Mac i genomsnitt bara kostar 100 USD mer än motsvarande PC i inköp men att andrahandsvärdet är mångfalt större. Läs honom här.

PS. Mac är inte stort i Kina. Det finns därför färre applikationer för sinofiler till en Apple än till en PC. En nackdel. DS

* Till och med snygga karlar, tänker säkert en av mina vänner nu.

Kulturskillnader eller språkförbistring

"Är du fransman?" frågar hotellreceptionisten. "Nej, varför undrar du det?" svarar jag. "Du borde vara det, du ser ut som en fransman." "Gör jag? Jag trodde att fransmän var lite mörkare i håret." "Du har sådana där blåa ögon som fransmän har, har du sett 'Parfymen - en mördares historia' du ser ut som huvudpersonen."
"Ja, men det är väl inte bra. Han är ju galen, han mördar människor!" "Han är modig, det är en bra film" fortsätter hon. "Ja, bortsett från slutet." säger jag. Hon håller med. "Har du sett 'In the mood for love'" frågar jag. "Jag ville se den när jag gick på universitetet men jag hann aldrig. Den är väldigt berömd i Kina. Kvinnan är vacker, hon bär qipao hela tiden" Hon får låna dvd:n av mig till i övermorgon.
Sedan äter jag kvällsmat med några smålänningar. I bakgrunden ljuder en karaokedvd:n men det är ingen gäst som sjunger till. Den här veckan visar plattskärmen för övrigt inte Andrea Bocellis konsert från Las Vegas när man äter frukost, utan Britney Spears' framträdande i samma stad. Vet inte vilket som är att föredra.

Lästips

Jag såg en bild på Åsa Beckman på DN:s hemsida. Så kom jag att tänka på Eva Beckman och ett kulturprogram som gick för kanske tio år sedan. Tror att det hette "Centrum" och att en snutt från Billy Cobhams "Spectrum" användes till signaturen. Särskilt ett avsnitt kom jag att tänka på. Det handlade om kanon, med betoningen på första stavelsen. Alltså det där som Harold Bloom och Folkpartiet liberalerna förknippas med. Kritikerna Carl Rudbeck, Ingrid Elam och författaren Stig Larsson rangordnade tre, fyra verk som programledaren hade valt ut. Ur helt olika genrer. Jag minns inte vilka verken var, bara att samtliga jurymedlemmar hade satt Bachs mässa i H-moll högst. Jag tror också att "Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band" hamnade lägst. Sedan diskuterade de begreppet kanon. Jag kom ihåg att Stig Larsson blev särskilt engagerad och nästan skrek något i stil med att "Dostojevskij var en bättre författare än Nabokov, det vet ju alla!". I samma program läste sagde Larsson en dikt av Stagnelius.* Och han gjorde det så intensivt närvarande att all min uppmärksamhet riktades mot tv-rutan. (Eftersom jag egentligen inte kan använda adverb avstår jag från ordet "förtrollande".) När jag tänkte på det fick jag för mig att jag skulle lägga upp något av Stagnelius här på bloggen eftersom jag inte kunde komma på något meningsfullt att skriva. Så jag gick in på Runebergprojektet för att se om jag kunde ta något därifrån. Men istället började jag läsa om Carl Jonas Love Almqvist och fick se att Svenska Vitterhetssamfundet har börjat lägga upp hans texter. "Drottningens juvelsmycke" borde hamna högt i den svenska romanens kanonlista om en sådan gjordes. Jag läste den för 19 år sedan för första gången och det var då min dittills största svenska läsupplevelse. Sedan för tre år sedan och blev inte besviken då heller. Det är snart dags igen. Ni kan ladda ner den och se vad ni tycker. Den finns här under "SV6 - Törnrosens bok 4".

*"Se blomman! på smaragdegrunden", tror jag att det var.

Ett väldukat bord

Anmäl dig redan nu till Taffel så får du deras utmärkta nyhetsbrev. (Och så kan jag räkna med att fortsätta få vara gäst hos en av redaktionsmedlemmarna.)

Från pekingankan på Da Dong eller 北京大董烤鸭店 som den heter till ankdammen i fosterlandet.

(Jag tror inte att någon läser den här bloggen längre. Det kommenteras inte. Den är måhända trist. Kanske borde jag lägga av. Kanske.)

DBR Lafite hette det vita vinet jag drack till pekingankan igår. En stram bordeaux skrev jag väl. Ikväll blev jag bjuden på samma restaurang av P:s HR-chef. P och HR-chefens kusin var också med. Bland förrätterna fanns en god saffranssmakande tofusoppa som en av mina bästa vänner inte skulle ha gillat. Men lotusroten hade nog gått hem. I dag drack vi rött till; Wyndham Estate Bin 555 från Australien. En shiraz som var rik utan att vara vräkig. Tack HR-chefen för att du bjöd!

Jag läste häromveckan att en statssekreterare i Sverige hade varit på Judit & Bertil tillsammans med en journalist och druckit vin. Och att statssekreteraren som heter Ulrica Schenström avgick sedan. Och fick två miljoner. När jag bodde i Sverige var jag på Judit & Bertil varje fredag med journalister och drack vin. Jag fick inga miljoner när jag blev av med jobbet men så var jag ju inte heller statssekreterare.

Det hon gjorde - fyllnade till under jourtjänstgöring - var allvarligt men inte oförlåtligt. Jag tycker att hon först skulle fått kvarsittning.* Och att hon sedan skulle fått sitta kvar. Farbror Reinfeldt kunde ha gjort som riktigt bra chefer gör. Värnat en anställd och förlåtit ett misstag. Sett till hennes arbetsinsats som säkert bidrog att till att sätta honom där han sitter nu. För så gör nämligen bra chefer.

(Har någon journalist rapporterat det viktigaste, nämligen vad statssekreteraren och journalisten Pihlblad drack?)

* Ett straff som användes i skolorna förr i tiden. En elev som gjort något dumt kunde tvinga vara kvar i skolan en timme efter skoldagens slut. Bland annat för att läsa läxor. Jag vet inte om straffet används längre. Men Jan Björklund kanske vill återinföra det.

Pekinganka

Kort rapport. Jag åt pekinganka på Da Dong vid Dongsishitiao idag. Tidigare har jag varit på Da Dong som ligger på tredje ringvägen. Så saftigt som ankköttet var ikväll har jag inte upplevt det tidigare. Det här var tredje gången. Rätten blir alltså bättre ju fler gånger man äter. Till och med ankskinnet som man doppar i socker, var gott. Dessutom är den här filialen trevligare än den andra. Två smårätter åt vi också. Det ena var en kålsallad med små torkade räkor i och den andra friterad chili med jordnötter och några pommes frittes-liknande potatisstänger. Efterrätten som var en varm yoghurthistoria med några geleaktiga, genomskinliga ris(?)klumpar och ett par frukter smakade björnklister. Den kunde man ha hoppat över. Till ankan drack vi en stram vit bordeaux som hette något med Lafite. Jag ska till tredje ringvägens restaurang i morgon och lovar att kolla upp det då.

798

Magasin, fabrikslokaler och ett rutnät av vägar. Skulpturer som föreställer människor av vanlig storlek och jättehuvuden passeras medan vi till fots letar efter galleri Da Feng som ska ha något slags 3D-event. Jag vet inte riktigt vad jag är sämst på: konst, formgivning eller mode. Verksamheter - åtminstone de två förstnämnda - som i mina ytliga ögon utövas av människor som klär sig bra, ofta i svart. För tio år sedan umgicks jag mer med folk verksamma i de facken än jag gör idag. Jag kom att tänka på det i natt. Det var fester på olika platser i Stockholm, man tog sig ut till någon närförort, hamnade i en gammal industribyggnad, drack alkohol ur plastglas, dansade och pratade. Konsten kom i andra hand, åtminstone för mig som inte begrep något. Vad varken jag eller Dave från Toronto begrep i natt var hur vi skulle hitta till det där galleriet: "SLIDE - Nov 3 10 PM. 3D Visual by HBH Da Feng Art Gallery, 798". 10 RMB för en drink och 10 RMB för 3D-glasögon lät ju lockande. Vi hade åkt taxi i en halvtimme. Ut från Houhai, bortom tredje ringvägen och kanske till och med bortom fjärde. Jag tappade orienteringen efter några kilometer. Men chauffören visste vart vi skulle. Så till sist kom vi in på 798, konstområdet, som var oöverskådligt stort. Chauffören stannade vid varje korsning och frågade var festen var. Efter tre stopp var vi framme. Vi gick genom ett valv som var upplyst med rött ljus och blev av kostymklädda entrevärdar visade till ett bord. En värdinna tittade på en lista med namn att bocka av utan att hitta våra. "Jag svarade på mejl, har ni inte fått det?" diktade Dave. "Nej, vi kanske har haft problem med det. Här är en biljett för två." Utomhus under den stjärnklara Pekinghimlen, stod minst hundra premiärklädda människor med bubbeldricka och tittade på en performance. På en byggnadsställning inklädd med tyg projicerades mönster i takt med elektronisk musik medan tre rödklädda akrobater som hängde i linor från en travers rörde sig saltomortalliknande. (Varken Dave eller jag var för övrigt klädda för tillställningen.) När vi hade tittat i en kvart och börjat frysa gick vi in i festlokalen. Ännu fler människor, de flesta snygga, alla välklädda. De talade franska. Vi hade nog inte kommit rätt. Jag gick fram till en ung man: "Ursäkta, vad är det här för tillställning?" på stapplande franska. "Det ska bli Kinas första moderna konstmuseum" sade han. Det fanns barer längs konsthallens väggar. Dave och jag grep varsitt glas mousserande. "Det här är nog riktig champagne" sade jag. Och det skulle visa sig att äppligheten som jag observerat hos bubblet hade Moët & Chandon som producent. Jag pratade också med några kineser. Vi fick påfyllning. Sedan var plötsligt champagnen slut. Och eftersom ersättningen var öl, Santa Ritas odrickbara 120 cabernet sauvignon eller samma producents ännu värre 120 chardonnay bestämde vi oss för att ge oss av och leta efter 3D-eventet. "Det här börjar likna the Blair Witch Art Project" hörde jag mig själv säga när vi kom in på den ena gatan mörkare än den andra. Efter en kilometers vandring sparsamt vägledd av skyltar med texten "Da Feng" hamnade vi till sist på en liten vägsnutt som ledde bort ur området. Och där, nästan i änden av snutten, låg det lilla galleriet, eller lokalen. Människorna därinne var färre, yngre och fattigare. Drinkarna starkare, konsten kortare och volymen våldsammare. På en vägg visades bilder som fick en tredje dimension om man satte på brillorna och koncentrerade sig. En dimension jag kunnat undvara. Jag var inte äldst i lokalen. Inte heller enda svensk. Vi blev inte långvariga men hann med tre drinkar, dumt nog. Och klockan var över två när jag kom hem.





Moët & Chandon Brut Imperial

Santa Rita 120 Cabernet Sauvignon

Santa Rita 120 Chardonnay

Ledig lördag

En klar dag i Peking. Dave från Toronto ska träffa Brenda på Starbucks vid Houhai. "Kom med, hon har sin väninna med sig." Vi träffas vid tvåtiden. De pratar bra engelska, Brenda och Shelly. Vi sitter utomhus vid vattnet. När vi har druckit ur går vi till Beihai-parken . Jag var där 2006 men då var stora områden avstängda under pågående förbättringsarbeten. Det är grönt, stort och förhållandevis tyst därinne. Det finns både sevärdheter och fina parkområden, utsiktspunkter. Tjejerna får öva sin engelska. Jag övar min mandarin. Vi skiljs åt vid halv fem. Shelly har lovat att bjuda hem oss på mat någon gång. Jag och Dave går tillbaka mot Houhai, vi bestämmer oss för att äta vid halvsju. Ett par män i badbyxor och simhuva står och värmer upp vid vattnet. En skara människar har samlats kring dem. "Ska ni simma?" frågar jag. "Ja, har du lust att hoppa i?"
"Det verkar lite kallt". En malaysiska i skaran tycker att det verkar dumt. "Det är ju så smutsigt här!" säger hon. Jag säger inte emot.

Jag är skeptisk, är du?

För en tid sedan läste jag en artikel i the Economist. Den handlade om ett stort företag som kanske vet mer om oss än vi vill veta. Jag tror att samma företag är inblandat i plattformen för den hobby som jag just nu ägnar mig åt. Och därför är jag tacksam för att företaget finns. Förtroenden har jag för länge sedan slutat kommunicera i mejlform, jag törs helt enkelt inte längre. Ansikte mot ansikte eller via Skype kanske det går an. Har hört från initierat håll att Niklas Zennströms uppfinning är det enda säkra sättet att förmedla information elektroniskt. Nå, det var en lång utvikning. Låt mig bara säga att företaget indirekt genom min hobby har gett mig vänner som jag är glad över. Ikväll åt jag middag med Y och hennes familj som var här från Sverige. Vi åkte till Palace Beijing 北京宫 en restaurant som tidigare var relativt okänd för västerlänningar. I kväll satt en fransk familj vid grannbordet så ryktet om dess storhet kanske har börjat spridas. Krogen ligger inte i expatområdena. Ingången hittar man undanskymt på en innergård i ett grått hyreshus. Jag har varit där två gånger tidigare med J och ätit gott och blandat från menyn. Det blev inga kamelfötter den här gången. Däremot kål med senap. Senapen i det här fallet är en wasabi-liknande krydda som friskar upp gommen. Barkklädsgurka, lejonhuvuden, kyckling, några grönsaksrätter och öl. Tycker inte att stället höll samma klass som tidigare. Efter maten åkte vi till deras hotell och satt på rummet och pratade en stund. Y:s make - M - var en ny bekantskap för mig. Han ställde frågor som var väldigt direkta. Om allt möjligt i mitt liv. Jag uppskattade det. Dessutom berättade Y om funktionen Google Reader som gör att jag kan läsa bloggar härifrån. Hurra! Vi kom att prata om postmodernism och Occams rakkniv. Alltid intressant. Det visade sig att M är aktiv skeptiker. Jag lovade att betala medlemsavgiften till VoF snarast. Och kunde inte låta bli att ge honom en kram när jag skulle gå. När jag åker till Sverige nästa gång ska jag passa på att träffa dem igen. Hotellet låg bara en halv kilometer från mitt, söder om trumtornet så jag bestämde mig för att gå hem. Jag hamnade på några smågator bland enplansbebyggelsen och var en stund orolig att jag skulle gå vilse. Men, med risk för att upprepa mig, aldrig rädd för att råka ut för något obehagligt.