Sjuksängen

Eftersom jag har haft något slags lättvariant av influensa de senaste dagarna har jag inte gjort så mycket. Förutom legat i sängen och tittat på avsnitt efter avsnitt av "Sopranos". Jag har alla säsonger utom den sista i en box som jag köpte här. Dessvärre kräver säsong två och tre att man ställer in datorns DVD-spelare på en annan region. Och om man har gjort det fyra gånger så "låser sig" datorn på den sista regionen. Häromdagen hyllade jag min PowerBook men "låser sig". Jag hoppade därför direkt till säsong fyra eller möjligen fem och missade Tony Sopranos mors hädanfärd.

Nå, jag frågar mig varför jag är så fängslad av serien. Den är egentligen för våldsam och blodig - misshandel och mord förekommer i nästan varje avsnitt. De flesta män i serien är psykopater och deras fruar, med några undantag, är hemmafruar som mest verkar sysselsätta sig med att shoppa, lyckligt ovetande eller olyckligt vetande om deras makars dagsverken. Trots det fäster jag mig tydligen vid huvudpersonen och hans familj. Jag blir lättad när Tony Soprano lyckas klara sig från att bli mördad i första säsongen eller när han återvänder till medvetandet i näst sista. Och rörd över - den kortvariga - familjelyckan när de äter middag i skenet av levande ljus på Artie Bucco's krog i skydd av ovädret.

Dessutom är serien rolig. När maffiakillarna diskuterar moralens och samhällets förfall i ena stunden för att avdagata någon som varit sen med att betala en skuld i den andra kan jag inte låta bli att skratta. Eller när de ska försöka stoppa en demonstration mot Columbus eftersom de blir sårade av att någon vågar ifrågasätta deras förfaders ära.

Och hantverket - manus, regi, skådespeleri, scenografi och musik - är så väl gjort. Steven van Zandt är det enda svaga kortet bland skådepelarna - hans ständigt framskjutna underkäke övertygar helt enkelt inte. Men så är han egentligen musiker, om någon till äventyrs inte visste det.

Igår kväll kände jag mig tillfälligt bättre och gick ner till hotellbaren. Där satt två amerikanskor som har rest här under två veckor. Den ena jobbade med "human resources" på Stanforduniversitetet, den andra var psykiater i Boston. Vi började naturligtvis att prata om "Sopranos". Jag har för övrigt sedan jag kom till Kina i april i våras inte träffat en amerikan som är stolt över tillståndet i den egna nationen. De här damerna var inget undantag.
Tvärtom, de sade att de "skämdes".