Metro Café

Jag åt tiramisu första gången i Little Italy, New York 1995. Den smakade apa. Med följden att jag undvek efterrätten tills Lisa bjöd mig på ett lyxhalvfabrikat i en lägenhet under takåsarna i en lägenhet på Riddargatan 1999. Hon hade fotograferat mat tidigare under dagen och hade rester som måste ätas upp. Jag tog med en flaska Valréas. Hon bjöd på Santagostinos vita chardonnay/catarratoblandning. Och en massa god fotograferad mat. Och denna halvfabrikatstiramisu, nej det var helfabrikat, som smakade så himmelskt. Sedan gick vi till PA & Kompani, drack lite mer och avslutade kvällen på Lydmar. Min taxi hem till Aspudden kostade mer än någon nittiotalstaxi från Stureplan till Hägerstensvägen hade kostat dittills. Tror jag sov och att chauffören körde omvägar för att kunna debitera.
Ikväll jobbade jag till 20.00 lokal tid. Jag och J gick till den italienska restaurangen Metro Café där jag åt lammkotletter som smakade kofta. (Jag gillar när det smakar ylle om får.) Och till efterrätt tiramisu. En bra sådan, upplagd i en ärggrön kaffekopp. Perfekt proportionerad. Till varmrätten drack vi en shiraz/cabernet-blandning från Wolf-Blass som var i syrligaste laget. Säkert för gammal. Och till den dubbla espresson beställde jag en moscatelbaserad grappa som doftade terpentin och fotsvett men i gommen drog mer åt citral och nagellack. Frågan är om det var gott. Trevligt var det, tvivelsutan. Vet fortfarande inte om jag kan ha chefen som kompis eller kompisen som chef, men jag behöver inte veta allt. För övrigt fyller herr Alariks utmärkta blogg fyller ett år. Hurra!