Jag är skeptisk, är du?

För en tid sedan läste jag en artikel i the Economist. Den handlade om ett stort företag som kanske vet mer om oss än vi vill veta. Jag tror att samma företag är inblandat i plattformen för den hobby som jag just nu ägnar mig åt. Och därför är jag tacksam för att företaget finns. Förtroenden har jag för länge sedan slutat kommunicera i mejlform, jag törs helt enkelt inte längre. Ansikte mot ansikte eller via Skype kanske det går an. Har hört från initierat håll att Niklas Zennströms uppfinning är det enda säkra sättet att förmedla information elektroniskt. Nå, det var en lång utvikning. Låt mig bara säga att företaget indirekt genom min hobby har gett mig vänner som jag är glad över. Ikväll åt jag middag med Y och hennes familj som var här från Sverige. Vi åkte till Palace Beijing 北京宫 en restaurant som tidigare var relativt okänd för västerlänningar. I kväll satt en fransk familj vid grannbordet så ryktet om dess storhet kanske har börjat spridas. Krogen ligger inte i expatområdena. Ingången hittar man undanskymt på en innergård i ett grått hyreshus. Jag har varit där två gånger tidigare med J och ätit gott och blandat från menyn. Det blev inga kamelfötter den här gången. Däremot kål med senap. Senapen i det här fallet är en wasabi-liknande krydda som friskar upp gommen. Barkklädsgurka, lejonhuvuden, kyckling, några grönsaksrätter och öl. Tycker inte att stället höll samma klass som tidigare. Efter maten åkte vi till deras hotell och satt på rummet och pratade en stund. Y:s make - M - var en ny bekantskap för mig. Han ställde frågor som var väldigt direkta. Om allt möjligt i mitt liv. Jag uppskattade det. Dessutom berättade Y om funktionen Google Reader som gör att jag kan läsa bloggar härifrån. Hurra! Vi kom att prata om postmodernism och Occams rakkniv. Alltid intressant. Det visade sig att M är aktiv skeptiker. Jag lovade att betala medlemsavgiften till VoF snarast. Och kunde inte låta bli att ge honom en kram när jag skulle gå. När jag åker till Sverige nästa gång ska jag passa på att träffa dem igen. Hotellet låg bara en halv kilometer från mitt, söder om trumtornet så jag bestämde mig för att gå hem. Jag hamnade på några smågator bland enplansbebyggelsen och var en stund orolig att jag skulle gå vilse. Men, med risk för att upprepa mig, aldrig rädd för att råka ut för något obehagligt.