798

Magasin, fabrikslokaler och ett rutnät av vägar. Skulpturer som föreställer människor av vanlig storlek och jättehuvuden passeras medan vi till fots letar efter galleri Da Feng som ska ha något slags 3D-event. Jag vet inte riktigt vad jag är sämst på: konst, formgivning eller mode. Verksamheter - åtminstone de två förstnämnda - som i mina ytliga ögon utövas av människor som klär sig bra, ofta i svart. För tio år sedan umgicks jag mer med folk verksamma i de facken än jag gör idag. Jag kom att tänka på det i natt. Det var fester på olika platser i Stockholm, man tog sig ut till någon närförort, hamnade i en gammal industribyggnad, drack alkohol ur plastglas, dansade och pratade. Konsten kom i andra hand, åtminstone för mig som inte begrep något. Vad varken jag eller Dave från Toronto begrep i natt var hur vi skulle hitta till det där galleriet: "SLIDE - Nov 3 10 PM. 3D Visual by HBH Da Feng Art Gallery, 798". 10 RMB för en drink och 10 RMB för 3D-glasögon lät ju lockande. Vi hade åkt taxi i en halvtimme. Ut från Houhai, bortom tredje ringvägen och kanske till och med bortom fjärde. Jag tappade orienteringen efter några kilometer. Men chauffören visste vart vi skulle. Så till sist kom vi in på 798, konstområdet, som var oöverskådligt stort. Chauffören stannade vid varje korsning och frågade var festen var. Efter tre stopp var vi framme. Vi gick genom ett valv som var upplyst med rött ljus och blev av kostymklädda entrevärdar visade till ett bord. En värdinna tittade på en lista med namn att bocka av utan att hitta våra. "Jag svarade på mejl, har ni inte fått det?" diktade Dave. "Nej, vi kanske har haft problem med det. Här är en biljett för två." Utomhus under den stjärnklara Pekinghimlen, stod minst hundra premiärklädda människor med bubbeldricka och tittade på en performance. På en byggnadsställning inklädd med tyg projicerades mönster i takt med elektronisk musik medan tre rödklädda akrobater som hängde i linor från en travers rörde sig saltomortalliknande. (Varken Dave eller jag var för övrigt klädda för tillställningen.) När vi hade tittat i en kvart och börjat frysa gick vi in i festlokalen. Ännu fler människor, de flesta snygga, alla välklädda. De talade franska. Vi hade nog inte kommit rätt. Jag gick fram till en ung man: "Ursäkta, vad är det här för tillställning?" på stapplande franska. "Det ska bli Kinas första moderna konstmuseum" sade han. Det fanns barer längs konsthallens väggar. Dave och jag grep varsitt glas mousserande. "Det här är nog riktig champagne" sade jag. Och det skulle visa sig att äppligheten som jag observerat hos bubblet hade Moët & Chandon som producent. Jag pratade också med några kineser. Vi fick påfyllning. Sedan var plötsligt champagnen slut. Och eftersom ersättningen var öl, Santa Ritas odrickbara 120 cabernet sauvignon eller samma producents ännu värre 120 chardonnay bestämde vi oss för att ge oss av och leta efter 3D-eventet. "Det här börjar likna the Blair Witch Art Project" hörde jag mig själv säga när vi kom in på den ena gatan mörkare än den andra. Efter en kilometers vandring sparsamt vägledd av skyltar med texten "Da Feng" hamnade vi till sist på en liten vägsnutt som ledde bort ur området. Och där, nästan i änden av snutten, låg det lilla galleriet, eller lokalen. Människorna därinne var färre, yngre och fattigare. Drinkarna starkare, konsten kortare och volymen våldsammare. På en vägg visades bilder som fick en tredje dimension om man satte på brillorna och koncentrerade sig. En dimension jag kunnat undvara. Jag var inte äldst i lokalen. Inte heller enda svensk. Vi blev inte långvariga men hann med tre drinkar, dumt nog. Och klockan var över två när jag kom hem.





Moët & Chandon Brut Imperial

Santa Rita 120 Cabernet Sauvignon

Santa Rita 120 Chardonnay