2023:2 Nykter

​Vin var denna bloggs raison d’être. Ungefär samtidigt som jag skrev den förra posten hade jag nyss diagnosticerats med ett vanligt men inte desto mindre allvarligt medicinskt problem. Vars medicinering krävde att jag avstår från alkohol. Min läkare skrev att ett till två glas vin i veckan kunde jag dricka. Den 12/11 drack jag en centimeter vin i ett bredbottnat Ittalaglas. Att hålla på och hålla reda på hur mycket man kan dricka är inte min grej. Att sova bättre, att ha ett mindre wobbligt humör och att ha kontakt med känslor, såväl angenäma som jobbiga har blivit min grej. Jag vill vara närvarande. Hej då, alkohol!

2023:1 Burk

Jazzen är inte död, den luktar bara lite illa. Så lyder ett halvsekelgammalt skämt. Jag kommer att tänka på det i kväll när jag för första gången på mer än ett halvår får för mig att skriva något här. För bloggen är ju inte heller död. Vad den luktar är däremot oklart. Enligt en vän - vi kan kalla henne Spacebabe för det var så hon kallade sig i en galax långt bort för länge sedan - så har jag munlycka. Munlycka innebär att man ofta blir bjuden på mat och dryck, tror jag. Det hände senast igår. Jag var på milonga på söder dit jag gått alldeles ensam när jag blev bjuden att dela picknickfilt, vin och oliver med en för mig dittills okänd människa. 

Men dagens munlycka var värdinnans cider, hemodlade grönsaker och libanesiska kyckling. Vad vi drack till förutom cidern? Se bilderna: 

Köksbaren i Umeå

 Vit crôzes-hermitage, en lager som heter L och Brännlands iscider. Janssons frestelse-kroketter på en kräm av Västerbotten. Obbolaaborren med svartrötter, kantarellringar som liknar lökdito, dill, svamp och svartrötter. Bra ställe där gemytet och dryckestipsen slår maten.

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 9. Fredagen den 18e februari 2022: Egentligen utanför ämnet: en tvärgata vid Värnhemstorget

Vi hade haft vår FaceTime-träff, jag hade druckit två glas Marie och satt i mig några nävar jordnötter. Energin att laga middag fanns inte men hungern pockade. Ut gick jag, i blåsregnet på Lundavägen, över Värnhemstorget till Såjja i hopp om att äta något och kanske få öva mandarin med den kinesiska studenten som jobbade där i höstas. Det var fullt. Studenten syntes för övrigt inte till. Jag gick över torget, in på Ringgatan.

Tredje gången gillt, tänkte jag och bestämde mig för att ge den av somliga så hyllade pizzerian ”Dal Sud” ytterligare en chans. Två gånger tidigare hade jag blivit besviken, kanske hade jag bara haft otur. Jag blev anvisad ett bord och beställde en ”Inferno” på servitörens rekommendation. Samt ett glas ekologisk barbera. Degen smakar pinnbröd och såsen saknar såväl smakdjup som komplexitet. Det är bara chillihetta. Lägg därtill att den är oljigt fet och att den smälta osten nästan flyter på den. Oskicket att hälla upp glasvinet utom synhåll för gästen och sedan bära in glaset med den i mitt fall för varma barberan är också svårsmält. Jag har fått lära mig att äta upp. Ikväll hörsammar jag för en gångs skull inte lärdomen. 

Kvarterets Lazio på Lundagatan med påtagligt lägre svansföring än etablissemanget på parallellgatan har godare pizzor. De godaste ”ambitösa” pizzorna i Malmö har jag dock ätit på ”Far i hatten” i Folkets Park.  

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 8. Onsdagen den 3e November 2021: Västergatan 16

Västergatan 16 är en restaurang som ligger på den sista delen av den här gatan. Att jag har hoppat över flera krogar mellan Syltan på Östra Förstadsgatan och denna beror på att en vän var i stan tillfälligt och eftersom hon bodde på ett hotell som ligger närmare Ruths och Västergatan 16 än Marie Antoinette - som skulle varit mitt nästa val - så fick det bli den lilla restaurangen som låg där Tryne till Knorr låg en gång i tiden. Ruths som var min plan var fullt.

Jag tror att det var nästan fem år sedan vi sågs. Och det var just här. Det jag främst minns från maten den kvällen var en sorbet med smak av harsyra. Kanske för att jag instagrammade den.

Upplägget på krogen är en fast meny med fyra rätter samt bröd och smör. Till det kan man välja en vinmeny. Det gör vi inte eftersom det är en vardagkväll med påföljande arbetsdag och, åtminstone i mitt fall, en åldersfråga. Det blir två glas varav ett är en syrah från Rhône med björn på flasketiketten. Jag drack också en öl innan hon kom.

De fyra rätterna den här kvällen är i tur och ordning en rökt torsk, kantareller, hjortinnanlår och blåbärsglass. Allt balanserat och vällagat. Möjligen att torsken hade ett tillbehör som närmade sig det för söta. Hjortinnanlåret är så mört och saftigt att den tillsammans med den dragonsmakande såsen som inte är en béarnaise får mig som nästan aldrig äter kött att smälta. Kanske är lemon curden till blåbärsglassen också för söt. Småsaker en sån här kväll. 

Min vän har blivit mor sen sist. En överraskning för mig eftersom hon inte har uppdaterat om det på sociala medier. Jag får se bilder på barnet. Hon frågar vad jag tycker om pandemin, som vi där och då trodde var ett passerat kapitel. ”Alla hatade pandemin” skrattar jag. Vi betalar och går ut. Hon skrattar när hon hör om min oförändrade civilstatus. Vi skiljs åt utanför hotellet och jag promenerar hem längs gatan som byter namn flera gånger. 

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 7. Onsdagen den 6e oktober 2021: Syltan

När pandemirestriktionerna var som strängast hände det att jag passerade den här krogen under mina kvällspromenader. Det såg ibland ut som att de tog lätt på restriktionerna. Gäster satt med fulla ölglas långt efter att serveringen skulle ha avslutats. Vilket skulle kunna betyda att de hade köpt drickat nyligen. Eller så satt de och tjuvhöll på drycken alternativt drack sparsamt. "Syltan" har aldrig lockat mig. Det kan bland bero på den taffliga text som sitter utanför restaurangen. Eller på klientelet som verkar utgöras av tatuerade skäggnissar som det går tretton på dussinet i den här stan. Eller, mest troligt, på att jag brukade vara en magsur man utan förmåga att ha roligt. Men eftersom Syltan ligger i slutet Östra Förstadsgatan måste jag prova den. En ung man hälsar mig välkommen och påpekar att cykelstället ligger på andra sidan av gatan. Jag får ett bord i den pubmysiga lokalen där sällskap med olika åldrar har onsdagshygge. Menyn är inte tidsanpassad, det finns inte en enda vegetarisk rätt. Jag bestämmer mig för en choucroute med högrev, korv, morötter och potatismos. Den unge mannen rekommenderar en svensk APA till den. APAn är fri från överaromatiska humlesmaker men lite besk och platt i munnen. Maträtten doftar skidsemester, det är röksmaken från korven som gör det. Jag blir genast på gott humör och ser branta glaciärklädda österrikiska bergstoppar framför mig. Potatismoset är kryddat med muskot, pluspoäng för det. Maträtten som i övrigt går åt kalopshållet är både mättande och smakrik. Man känner sig som hemma. För mig hade de gärna fått koka sönder högreven men det är en randanmärkning. När APAn var urdrucken bad jag om en lager. Fick en svensk sådan som var passabel men inte i klass med tjeckisk. Hur vill jag betygsätta Syltan då? Om man inte är vegetarian men vill ha ett gott mål i början på utkanten av stan så ska man gå dit. Tro mig, jag har god smak.    

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 6. Tisdagen den 10e augusti 2021: Carnivore

Det är rött och från Spanien. Om jag hade tänkt skriva så om ett vin i den här bloggens heyday, dvs från födseln 2005 till Kinavistelsen 2007-2009, så hade jag slagit bort det. Vin var vad den här bloggen kretsade kring. Detaljer var viktiga. Namn, årtal, region och druvsammansättning skulle antecknas. Detaljer är fortfarande viktiga men kanske inte de som handlar om vin. Åtminstone inte när vinet ifråga vare sig är defekt eller minnesvärt. Det stod kanske crianza någonstans i namnet på matsedeln. Det betydde något för mig en gång. Liksom Reserva, Gran Reserva och den fule och hon som var syster till hans mor. På Carnivore som ligger i samma kvarter som den senast besökta krogen i det här projektet, El Patio, betjänas jag av en 20 någonting som är vänlig på ett helt naturligt sätt. Hon går med på min önskan om att få rödvinet vid en något svalare temperatur än det normalt serveras på den här sortens krogar. Vad menar jag med "den här sortens krogar"? Jo, det här är en krog som jag tror att många känner sig bekväma i. Varm inredning i dämpat rött. Konst som inte stör. Glas och flaskor i hyllor på väggarna. Lite Spanien eller Latinamerikavibbar. Det spelas inte Iggy Pop i högtalarna, det serveras inte vin som ser ut som en urinvägsinfektion och rätterna är tillräckligt omfångsrika för att det ska räcka med en. Mellanrätter som gång på gång ställer människan inför hennes svåraste utmaning, valet, existerar inte här. Så har krogen också som slogan "Never Leave Hungry". 

Igår presenterade IPCC sin senaste rapport. Jag försökte läsa policy briefen medan jag åt lunch. Det hann jag inte. Nyhetsrapporterna var så gott som eniga. Vi är illa ute. Det går snabbare än vi har trott. Klimatkänsligheten är förmodligen högre än vetenskapen tidigare har räknat med. Det måste till stora förändringar om vi ska bromsa det här tåget på väg mot stupet. Små förändringar har jag ägnat mig åt. Jag äger ingen bil, jag flyger inte längre för nöjes skull och jag äter nästan bara vegetariskt. Det sistnämnda eftersom stordriftad nötköttsproduktion är en sån klimatbrottsling. Därför är det ju märkligt att jag väljer att gå till den köttigaste krogen på Östra Förstadsgatan. Men den ingår ju i mitt projekt. "Jorden går under för att folk håller på med sina projekt" messade jag till en vän, vi kan kalla henne M, i kväll. Det finns en vegetarisk rätt på Carnivore. Den bygger på oumph som jag inte gillar. 

Förutom de köttbitar som består av någorlunda sammanhängande muskelfibrer - tänk ryggbiff och oxfilé - så finns tre sorters hamburgare. De "hela" köttbitarna tillagas på en sexgradig skala där medium rare ligger nära mitten. Hamburgarna görs bara well done eller rare, tror jag. Skriver tror för att jag glömde att anteckna.

Det får bli en hamburgare. Den av grovmald färs tillagade köttpucken som jag beställde well done har en angenäm grillsmak men är alldeles för torr. För tio år sedan, efter White Guide-galan drog jag, en vän som vi kan kalla Jonas Larsson, en fd chefredaktör - tror jag - för Gourmet och hennes pojkvän till AG på Kungsholmen. I detta kött-tempel åt jag en fantastiskt saftig hamburgare. Färsen var på något sätt marinerad i fett från nötdjuret och jag minns det som ljuvligt. Har till dags dato inte ätit en bättre burgare. Men så intresserar mig inte rätten särskilt heller. Nåväl, på Carnivore serveras pommes frites i en skål som kunde räckt till tre och förutom en skål med lite för salt dressad sallad får man också två avlånga kanter vitlöksbröd.

Dessert är inte att tänka på. Jag går med andra sidan inte ut på den nyregnade trottoaren hungrig. 

Nu har jag bara ett par restauranger med serveringstillstånd kvar på Östra Förstadsgatan. Men det får dröja.   

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 5. Fredagen den tolfte juni 2021: El Patio

Jag har ännu sommaren 2018 i färskt minne. Värmerekord, vattningsförbud och skogsbränder. En dag med regn här i Skåne. En politiker som gjorde vad politiker gör: en politisk grej. I det här fallet av grillförbudet som sågs som en inskränkning av individers frihet. Det är det sämsta med mitt minne. Att det lagrar en massa dumheter också. Som jag hade mått bäst av att förtränga.

Nu är det 2021. Blir det en repris av 2018? När jag cyklade ner till stranden igår vid sjutiden var det redan lätt kvalmigt. Vattnet svalkade men den svalkan var bortcyklad när jag kom hem. Min lägenhet erbjuder fortfarande ett visst skydd mot hettan utomhus så att stanna inomhus är det bästa jag kan göra.

Trots det har jag ett uppdrag och det är att fortsätta äta på restaurangerna längs den här vägen. Vid åttatiden på kvällen går jag ut. Uteserveringen på Broderstugan Kök & Bar har inga lediga platser. Nu är det ju inte heller den jag ska testa eftersom jag var där för en vecka sedan utan ett näringsställe längre ner på gatan.

El Patio på Östra Förstadsgatan 26 har, enligt vänner, legat där i minst 20 år. Det är en uppgift som får stå overifierad. De här krogtesterna kommer inte innehålla faktauppgifter som prisklass, antal bord och liknande. Det åligger inte mig att skriva sådant som professionella matprovare har till uppgift att göra. Jag skriver något om mina intryck, om menyn och om det som jag äter och dricker.

Krogen är varken fullsatt eller tom. Det finns bord på trottoaren, vartannat är upptaget men eftersom det är svalare inne sätter jag mig där. I högtalarna spelas någon autotunad sävlig dansmusik på halvhög volym när jag kommer in, den ersätts senare under kvällen av smäktande ballader med spanska texter. 

På matsedeln finns två rätter under kategorin "Spansk och mexicansk": paella och fajitas rancheras. Annars är det grillat, ett par sallader och någon fiskrätt. Det vegetariska alternativet är grillade grönsaker med getost och rostade pumpakärnor. 

Jag frågar om de röda vinerna håller rumstemperatur. Svaret är jakande med tillägget att de vita är kalla. Fatöl serveras inte på grund av pandemin. Jag förstår det som att det är levereransproblem. Zlatopramen på flaska får det bli.

El Patio-burgaren av "malet hängmörad högrev" kommer med - ursäkta svengelskan - aioli, sallad, tomat, pickles, rödlök "cedarost" och pommes frites. Jag får välja om jag vill ha den blodig eller genomlagad. Det blir det senare.

Bra pommes frites kan jag nöjt konstatera efter de första tuggorna. Sälta och konsistens är på pricken. Den tandkrämsvita aiolin smakar som om den inhandlats på någon av de stora hamburgerkedjornas filialer och cheddarosten ser ut som den delar samma ursprung, dvs den är gul åt det orangea hållet. Köttet har grillsmak och är helt ok i fråga om saftighet och kryddning, brödet lite för sött.

El Patio är en krog som jag skulle gått till med den begränsade plånbok och den ringa materfarenhet som jag hade för trettio år sedan. Eller kanske i ett jobbsammanhang där någon annan stod för notan. 

Strax efter nio går jag ut i junihettan igen. Köper en glass på kiosken om hörnet och zappar mellan kanaler när jag kommer hem. Jag fastnar i ett program på Axess-teve om liberalism. 

 

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 4. Lördagen den tolfte juni 2021: Broderstugan Kök & Bar

En lökring. Vem hade kunnat ana att jag skulle bli så till mig av en lökring? Ikväll fick jag ett utomhusbord på Broderstugan Kök & Bar som restaurangen heter. Det var inte packat och det tror jag beror på vädret som nu är betydligt svalare och blåsigare än det var igår. Det kan också ha berott på att det var fotbollsmatch mellan Danmark och Finland. Inomhus var det däremot många människor. Broderstugan har standardrätterna och flera vegetariska rätter. De senare är antingen baserade på den i mitt tycke ganska erbarmliga produkten oumph eller min proteinkälla par preference: kikärter.

Det fick alltså bli kikärtsbiffar med sparris, het salsasås (sic), klyftpotatis, sallad, picklad rödlök och en lökring. Biffarna var lite översalta och såsen smakade som en mix av en kryddblandning och krossade tomater men den var faktiskt okej, Sparrisen var vällagad, salladsbladen i bra skick och den picklade rödlöken - alltså, håller man på med denna ofta alldeles för söta och ättiksmakande inläggning fortfarande? - skänkte färg. Pricken över i:t var en jättelik lökring i den krispigaste och fräschaste fritering jag ätit på länge. Jag skulle kunna gå tillbaka till Broderstugan flera gånger bara för att äta deras lökringar. Och trots den ymniga trafiken på gatan och den deprimerande arkitekturen i blickfånget är stället hittills det bästa längs vägen som byter namn flera gånger.  

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 3. Fredagen den elfte juni 2021: Sajvva

Planen var att vi skulle gå på Que som är en vietnamesisk restaurang på Sallerupsvägen, nästan i hörnet mot Nobelvägen, i kväll. Det är troligen den bästa krogen på Värnhem. Men eftersom jag var försent ute för att boka så det får bli nästa lördag istället. Det är dessutom bättre med lördagar för alla inblandade. I slutet av arbetsveckan är jag i regel för trött för att mitt omdöme ska vara skarpt

Efter Que är nästa krog på vägen Linnea & Basilika som också serverar ”asiatiskt”. Den har jag testat innan det här projektet startade. En rik portion anka med thaibasilika där fågeln var både fet och mör men där de wokade grönsakerna hade fått mer än en sund dos av natriumglutamat blev det då. Resten av kvällen kände jag mig i munnen som om jag hade slickat på båda polerna av ett batteri. Det kan ha varit en engångsföreteelse, kanske kryddar de bättre i vanliga fall. Hursomhelst, Linnea Basilika var inte aktuell ikväll.

Den första krogen efter Linnea & Basilika längs vägen och som ligger på vänster sida av Östra Förstadsgatan är Broderstugan. Jag försökte äta där i fjol men eftersom ingen uppmärksammade mig där jag satt och väntade på betjäning på ett av gatuborden och det dessutom stod någon i närheten och rökte på ett sätt som fick det tidiga 2000-talets sunkkrogsatmosfärer - tänk Carmen på Tjärhovsvgatan i Stockholm - att väckas till liv i minnet, drog jag.

 

Ikväll gjorde jag så ett nytt försök. Uteborden var fullsatta och därinne var det kvalmigt på ett sätt som inte inbjöd varför jag fortsatte nerför gatan. 

I hörnet av Östra Förstadsgatan och Drottninggatan/Ehrensvärdsgatan ligger Sajvva som är en restaurang med uteslutande vegetarisk mat och utskänkningstillstånd. Jag välkomnar vegetariska restauranger eftersom jag nästan bara lagar sådan mat hemma. Ska jag äta kött vill jag att djuret ska ha haft ett förhållandevis bra liv - jag vet att det är en etisk diskussion som rymmer större komplexitet än vad min inställning ger sken av - med utomhusvistelser och utan antibiotika. I det här projektet kommer jag dock troligen äta så kallat fulkött emellanåt.

Sajva har en ljus och rymlig lokal med stora fönster och högt i tak. Den får mig att tänka på Södermalm i slutet av förra århundradet eller varför inte klassiska Örtagården som ligger i närheten av Östermalms Saluhall i Stockholm. 

Jag trivs omedelbart och blir anvisad ett bord i ett av hörnen. Krogen har flera gäster men det känns inte trångt. 

Från menyn väljer jag förrätten som är ångade dumplingar fyllda med sojakött i en koreansk marinad, rödkål och koriander. Till dem får man två dipskålar - en med soja och en med papaya/ingefärsdip. Dumplingarna ligger i en sån där rund ångkokningslåda av trä på ett blad av kinakål och med ringar av salladslök. De fyllda vetedegsknytena ser faktiskt ut som rått kycklingkött som skrynklat sig. Inte mig emot. Det som däremot stör mig är att de har klibbat ihop så de inte låter sig greppas av pinnarna för att doppas i dipsåserna. Jag kämpar ganska mycket för att de ska separera men efter ett tag går de sönder och jag får nöja mig med att doppa slamsor av dem. Smaken då? Inte oäven men där finns en hetta som går igenom allt, den är helt enkelt obalanserad. Konsistensen desto bättre. 

Två vita viner finns på glas. En naturvinsriesling från Sander i Rheinhessen och ett från Etna som kort och gott heter Etna Bianco. Det senare är gjort på carricantedruvor - en nyhet för mig. Rieslingen saknar dock ryggrad så det får bli det sicilianska som tyvärr visar sig vara lite tunt. 

Huvudrätten är en "koreansk" skål med böngroddar, grillad tofu i nuoc cham-marinad, ris i shitakebuljong, limemarinerad gurka, salladslök, portabello, kimchi, koriander och andra ingredienser, bland annat , sesamfrön och asiatisk cole slaw. Jag dricker det orangea från Georgien som finns på Systembolaget till. Tyvärr smakar det som om det har stått öppnat i ett kylskåp några dagar, dvs lite avslaget. Huvudrätten med sin mångfald av smaker och texturer ger mig tyvärr samma intryck som förrätten, dvs det är några smaker som övertrumfar andra vilket ger en lite monoton upplevelse. 

Jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka hit och testa andra rätter. Kanske hade jag bara otur i kväll.