27. The Journal of Mei Arts

Loppet skulle starta när som helst. Jag kände mig inte förberedd. Mina bröstvårtor var otejpade, de skulle aldrig hålla i 42195 meter. Hade jag försäkrat mig om att fötterna var behandlade på rätt sätt?
Så var jag i en ljus lägenhet i Malmö. "M har träffat en ny flickvän", hade L sagt innan jag kom dit. "Ett pretto, som alltid ska ha sista ordet", fortsatte hon. Prettot som hade vita linnebyxor, en kavaj i samma material, långt, rågblont hår och glasögon med röda bågar, hoppade vigt upp på ett avlutat träbord och satte en tvärföjt av trä under läpparna. Precis innan hon började blåsa sa M till mig: "det här är M, hon jobbar på the Journal of Mei Arts."
"Kan jag hjälpa till med något", frågade jag. "Kolla i köket", sa M. Köket som var avlångt hade en dörr mot en uteplats vid vattnet. Det blåste i strandrågen och eftermiddagssolen sken över Öresund. "Du kan skölja körsbärstomaterna", sade P som hackade grönsaker på köksbänken. I diskhon låg flera stora violetta rödlökar. "Jag håller på att laga umbratittor" sa P. "Umbratittor?"

Klockan var halv åtta när jag vaknade.

28. Ceasarsallad

Igår fick jag ett mess av Porsche-P. Han föreslog att vi skulle ta en vit månad. Han hade sina skäl och han menade att jag borde ha mina. Han uttryckte det inte så och för att precisera det hela så måste jag tillägga att han inte har alkoholproblem. Om jag har problem så är det att min sinnesstämning liknat en sinuskurva de senaste månaderna.
Vilket har lett både till märkliga utfall och svårbegripligt skrivande här på bloggen. En av tankarna med en vit månad är att se om frånvaron av alkohol dämpar svängningarna. Jag är medveten om att jag inte har kontroll över andra faktorer som också kan ha betydelse.
En fredagkväll utan ett glas vin, en drink eller en öl är en ovanlig upplevelse för mig. Tillsammans med Porsche-P och Entreprenören satt jag på the Tree och åt caesarsallad. Jag gör inga anspråk på att kunna något varken om caesarsalladens historia eller om hur en caesarsallad ska vara sammansatt. Men jag tycker att det känns tveksamt med några bleka salladsblad dränkta i en majonäsbaserad dressing tillsammans med en barnnäve soggiga krutonger, ett par körsbärstomater och några flisor bacon. Tidigare under veckan åt jag Aperitivos variant. Istället för bacon hade den sardeller(?). I övrigt var den uppbyggd på samma sätt. Ja, vi västerlänningar har verkligen våra problem.

29. Från kaviar till koldamm

Häromdagen när vi åt frukost kom kaviar på tal. Alltså inte finkaviar från någon utrotningshotad fisk i Eurasien utan vanlig svensk kaviar som man växt upp med. Som ätits till frukost och tillsammans med ägg följt med som pålägg i matsäckspåsar. Vanlig god kaviar. Som råkade finnas i vår kyl eftersom den flugits hit i all vänlighet av B.
(Jag måste avbryta min framställning för en stunds självreflektion. Ofta har jag skrivit "hörde jag mig själv säga" i den här bloggen. Det är slut med den formuleringen nu. Jag tycker att den ger uttryck för att man inte skulle föra befäl över vad man säger. Det verkar inte riktigt ansvarsfullt.)
Där vid frukosten sade jag plötsligt. "Jag tänker inte äta kaviar i fortsättningen. Kaviar görs på torskrom och torsken är nästan utfiskad. Det går helt enkelt inte att fortsätta med kaviar längre."
En av frukostätarna, B, hajade till och sade något i stil med: "Sade han och tog en taxi". En bra bild av dubbelmoralen som jag träffades av. Även om jag har dragit ner på själva taxiåkandet så finns det flera andra saker som jag gör här som inte är så bra i det större perspektivet. Som inte uppfyller Kants kategoriska imperativ.
Att taxi är billigt här beror på att oljeraffinaderierna i landet är subventionerade. Om det och mycket annat som gör miljöfrågorna till en utmaning kan man läsa här.
Vad Salon's Andrew Leonard anser om artikeln kan man läsa här. (Apropå Salon så har jag för länge sedan tröttnat på det amerikanska presidentvalet.)

30. Gatuvåld

Den ena var kring 20. Hon hade förklä och huckle - eller heder det sjalett? - så jag tror att hon jobbade på någon av serveringarna i närheten. Den andra var medelålders i vardagskläder. De skrek åt varandra och slogs. Runt dem hade en grupp människor samlats. Jag såg några som drog på munnen. En man gick mellan kombatanterna och försökte hålla dem på armlängs avstånd från varandra. Vad bråket nedanför gångbron på Chaoyangmen Waidajie, kvart i nio en fredagsmorgon, handlade om förstod jag aldrig. Mina kunskaper i språket är inte tillräckliga.

31. Utan titel

Någon gång ska jag berätta om varför luften gick ur mig idag. Och hur jag sedan lyckades blåsa upp mig.

32. Jag träffar en tjeck

Ikväll träffade jag en tjeck. Han verkade bildad. Han var tolv år yngre än jag. Hade markerad näsa.
Jag har alltid gillat Tjeckien. Ända sedan jag läste Kafka och började läsa Kundera. Och Jaroslav Seifert. Jag vill tro att Tjeckien skiljer mellan bra och dåligt. Jag vill tro att ett land som utser en författare till president inte befattar sig med trams som Eurovisions-schlager. Men jag tror dessvärre att min tro - liksom så mången annan tro - inte är förankrad i det som - i brist på bättre termer - kallas verkligheten.

34. Baby It's You

Listor tillhör det kritikerhegemoniska 90-talet. Årtiondet då alla nervösa dalmasar och före detta Uppsalabor, läs undertecknad, som nyligen hade flyttat till Stockholms län ängsligt läste recensionerna i SvD:s Citybilaga, tidningen Pop eller Nöjesguiden och bestämde smaken därefter. Och vad värre var, ibland tubbades till att köpa skivor utifrån det. Nu är det 2000-tal. Det finns inte längre några skivor. Var och en är sin egen lyckas smaksmed. Det är bra och dåligt.

Den före detta programmeraren som arbetade på Max Factor innan han tog på sig Buddy Holly-bågarna, den skarpskurna 60-talskostymen och ställde sig kobent med en Fender Mustang i tarmhöjd för att skapa det några av det sena 70-talets viktigaste popalster på etiketten Stiff tillsammans med Steve Nieve, Bruce och Pete Thomas - också kända som the Attractions - har jag sedan länge tappat intresset för. Det senaste jag köpte med honom var den där skivan från 2002 där han med benäget tillstånd från Björn och Benny tilläts att citera från "Dancing Queen". Jag har faktiskt glömt att skivan ifråga hette "When I Was Cruel".

Det spelar ingen roll att mitt intresse för Declan MacManus skaparådra dör samma år som det inte händer något annat värt att minnas. Förutom att jag dricker grüner veltliner för första gången. Och Bollinger tillsammans med Sveriges klokaste och bästa matskribent. Och att jag äter tre- och tvåstjärnigt i Katalonien. Det spelar ingen roll om man ser till mannen som elva år tidigare, utan att skämmas, imiterar Jerry Garcias utseende och lägger bröderna Wilson-körer till inledningsspåret på sin egen näst mest ustskällda skiva "Mighty Like A Rose".

Det spelar verkligen ingen roll. För Elvis Costello har en katalog som inte behöver skämmas för sig. Det gör ingenting att han planerar att skriva operor baserade på HC Andersen-sagor. Inte att han bär läderhatt och skäggstubb. Att han byter namn och basist på sitt kompband och tror att alla statsvetare, vilskekomna biologer och före detta Kungsholmsbor ska fortsätta att bry sig och komma ihåg att de heter "The Imposters" och inte längre "The Attractions" har inte heller någon betydelse.

Och här kommer jag tillbaka till utgångspunkten. Ehuru ateist, några av världens bästa låtar har religiösa teman. "People Get Ready" av the Impressions platsar på tiotoppen. Liksom Leonard Cohens "Halleluja". Den senare naturligtvis i Jeff Buckleys version. Och var kommer "Little Hands of Concrete" in här? Betongfingrarna gör det inte. Men som ett extraspår till CD-utgåvan av EC and the Attractions mest utskällda skiva "Goodbye Cruel World" från 1984 finns "Baby It's you" med Nick Lowe och Elvis Costello. Jag kommer att tänka på en film från min ungdoms 80-tal. Den hade samma namn som låten. I huvudrollerna fanns Roseanna Arquette och Vincent Spano. (Vad blev det av Vincent Spano?)

"Baby It's You" är där uppe i tiotoppen tillsammans med "People Get Ready" och "Hallelujah". Vilka de återstående sju är skulle jag kunnat roa mig med ett årtionde härifrån men inte ikväll. Rusig av en Shiraz-Cabernet från den australiska producenten Rosemount bestämmer jag mig för att gå till sängs. (Och somna, citerande texten till singeln som föregick "Goodbye Cruel World".)

33. Inte om My Ever Changing Moods utan apropå att Paul Weller blev 50 år häromdagen.

Jag köper min första skiva med the Jam i augusti 1980 ungefär samtidigt som jag börjar i gymnasiet. All Mod Cons (1978)- en albumtitel som det skulle dröja några år innan jag förstod - snurrar på skivspelaren i vardagsrummet så fort jag får möjlighet att lyssna. Det finns en skivspelare i hushållet och vi är fem i familjen. Det finns bara ett fåtal popskivor: Bridge Over Troubled Water, Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band, Elton John, New Clear Days, The Specials och Bass Culture. Vi lånar också hem skivor från biblioteket där mamma jobbar och spelar av till kassetter. Man lyssnar på det som finns. Om och om igen. Tills man tröttnar.
Jag lär mig texterna på All Mod Cons utantill, i många fall utan att förstå vad de handlar om. Down In the Tube Station at Midnight och A-Bomb in Wardour Street begriper jag.
Min granne, A, som alltid har mer pengar än jag och följaktligen fler skivor, köper In The City och This Is the Modern World. De skivorna är mindre slipade än All Mod Cons men knappast punk som bandet kategoriserats i svensk press några år tidigare.
Jag går till Stadsbiblioteket minst en gång i veckan för att lyssna på Setting Sons (1979). Bandets mest pretentiösa album, kanske också det starkaste. Eftersom jag ännu inte har börjat gilla 60-talssoul så kan jag däremot inte förstå varför de gör en cover på Martha and the Vandellas Heatwave. Ett halvt årtionde senare när jag har börjat lyssna på Motown, Stax och annan soul så förstår jag. Tycker däremot fortfarande att trions version är osvängig. Det är fortfarande 1980. Singeln Start! som stulit Paul McCartneys basgång från Taxman släpps under hösten. Jag är skeptisk. I november kommer Sound Affects som är betydligt bättre än Start!
Senvåren 1981 kommer den sämsta låt som bandet presterade: Funeral Pyre. Den följs emellertid av Absolute Beginners - ej att förväxla med Bowies sammaledes betitlade låt - i november samma år. 1981 finns det bara två teve-kanaler i Sverige. I ettan sänds varje måndag ett underhållningsprogram som heter Måndagsbörsen. The Jam uppträder men jag missar det inslaget efter att ha stängt av teven i vredesmod över den motbjudande Meat Loaf. Här kan ni se det.
1981 framträder trion på Gröna Lund. Jag blir trakasserad av skinnskallar i kön utanför nöjesparken. Konserten är tajt och bra. Får autografer efteråt. 1982 kommer bandets sista skiva: The Gift. Som vanligt är bandet bäst när de gör 60-talspop, sämst när de försöker sig på soul och funk. Konsert på Hovet. Bandet plus två blåsare. Bra om man bortser från funknumren. En skinnskalle kastar upp en flaska på scenen. Får stryk efteråt av bandets roadies, enligt ryktena. Hösten 1982 dubbelsingeln Beat Surrender och The Bitterest Pill. Sedan upplöstes trion. En usel liveskiva släpptes strax efteråt. 1983 bildade Paul Weller duon The Style Council tillsammans med klaviaturspelaren Mick Talbot från modsbandet Merton Parkas. Ett par år senare slutade jag att följa Wellers förehavanden. Det finns en massa material med the Jam på YouTube.

Om det är något som jag är tacksam över the Jam och Paul Weller förutom deras egna låtar är det att de fick mig att upptäcka the Kinks och den amerikanska 60-talssoulen.

In the City 3/5
This Is the Modern World 3/5
All Mod Cons 4/5
Setting Sons 5/5
Sound Affects 4,5/5
The Gift 4/5
Dig The New Breed (postum live) 2/5

Det var herr Alarik som inspirerade mig att skriva det här inlägget.

35. 33 grader

Igår hjälpte jag till vid en flytt. Vi åkte till en lägenhet i en annan del av stan och började att gå igenom vad som skulle flyttas. Efter en stund dök flyttlaget upp. De talade så att jag inte begrep. Personen som hade beställt flytten begrep desto mer. Villkoren hade ändrats. Ett pris hade överenskommits med flyttlagets kontor men när flyttkillarna hade sett var de var tvungna att parkera bilen och hur mycket som skulle transporteras så ville de ha flerfaldigt mer betalt. Detta var enligt beställaren förklarat i förväg. Humöret var inte på topp. "Okej, ni kan gå" sade beställaren, "jag ordnar en annan firma". Killarna satt ute i korridoren och tryckte medan beställaren ringde några samtal. Efter en stund kom han fram till att det var lika bra att anlita de befintliga killarna, det vill säga betala lite mer.

Flyttkillarna kom från provinsen Anhui. Jag har hört att många av de som utför hushållsnära tjänster i den här staden är från den provinsen. Ett hembiträde som kommer från Xian, och som jag har träffat flera gånger, var också med och packade saker. "Du gör snabba framsteg i det kinesiska språket!" sade hon till mig. "Förr sade du inte mycket men nu kan du prata."

Det som fick mig intresserad av det här landet för snart två år sedan var bland annat språket. Fram till 2006 hade jag tänkt att Kina är säkert ett spännande land men språket skulle jag aldrig kunna lära mig. Det lämpar sig bara för infödda, barn som lär sig innan de uppnår en viss ålder eller verkliga språkbegåvningar. Jag räknade mig inte till någon av grupperna.
Den där sommaren förr två år sedan, I en hotell-lobby i Chengdu, hörde jag en svenska diskutera några praktiska detaljer på kinesiska med en receptionist. Jag frågade svenskan hur många år hon hade pluggat. Om jag kommer ihåg rätt så hade hon bara bott i landet under ett halvår tillsammans med sin svenske man och under den tiden tagit lektioner i språket. Då bestämde jag mig för att flytta hit under ett år för att plugga kinesiska. Eftersom min tjänstledighet omvandlades till uppsägning två veckor innan jag lämnade Sverige så hade jag inte längre möjlighet att läsa under ett helt år. Det blev i stället så att jag började jobba här.

Nu tar jag tre lektioner i veckan och försöker skriva tecken en halvtimme varje morgon. Jag är fortfarande dålig på att läsa och skriva men det går åtminstone - på något märkligt sätt ryckvis - framåt och det blir mer intressant ju mer man lär sig. Att få höra berömmet från hembiträdet är ovärderligt. Hon är dessutom inte en person som bara säger artigheter, så jag litar på henne.
Om mina utmaningar bara - jag borde inte skriva bara - gällde språket så skulle allt vara så mycket enklare.

Jo, just det. Någon sade att det var 33 grader här igår.

36. Tok, har du ingen stolthet?!

Det finns egentligen bara en sak som är värre än människor som talar om sig själva i tredjeperson. Människor som talar till sig i andraperson.

På den tiden då du fortfarande bodde i Sverige kunde du få höra att du var social. Det kanske var sant om du jämfördes med vissa enstöringar men inte korrekt om du såg till dina bekantas genomsnittliga umgängesring. Det är i vilket fall som helst inte sant i världens folkrikaste nation. Här arbetar du självständigt, äter lunch självständigt och tar dina lektioner självständigt.

Du tror att uppfattningen att du skulle vara utåtriktad bygger på ett missförstånd. På en middag eller fest kommer någon på tal. Så undslipper du dig:"Ja han, ja. Som jobbar på Sveriges Lantbruksuniversitet och forskar om barkborrar."
"Känner du honom?" "Nej, jag stötte ihop med honom i systemkön i Svava under mellandagarna 1997 och vi började prata."* Ditt minne kan inte riktigt sovra. Det krävs inte något omvälvande för att du ska minnas.
Du kommer ihåg vad folk heter och när du träffade dem träffade för första gången. Oftast. Du vet inte om det är en talang, det vill säga något du kan slå mynt av. Du önskar att så vore.

Häromdagen hittade du någonting som heter Evernote som kan hjälpa dig att minnas den dagen det egna lagringsutrymmet börjar ta slut. Det är fascinerande hur mycket av ditt liv som du kan överlämna till molndatoriseringens himmel. Det där bolaget vars namn kommer av ett jättelikt tal har ju 5000 mejl som har med dig att göra på sina servrar runt om i världen. Och dina bloggposter. Hur vet du att någon anställd inte går in och tittar på dina ynkliga mejl? Det vet du inte. Nu har du också bjudit in Evernote i ditt liv. Du har så få hemligheter. Om du någon gång skulle få en prestigefull position någonstans - inte troligt - så är nog dina dumheter preskriberade vid det laget. Och skulle de inte vara det så kan du lätt, med hjälp av ditt minne, göra en lista över dem och lägga ut för allmän beskådan.

Idag satt du på kontoret till halv nio. Fram till lektionen klockan tre hade du misströstat om din skapandeförmåga. Den tycktes bottenfrusen. När du hade önskat din lärare "trevlig helg" och kommit tillbaka till din laptop lossnade det, isbergen började plötsligt kalva. Efter flera liknande kriser det här året så har du börjat tänka om. I fortsättningen tänker du vara ödmjuk i förhållande till människor som förtjänar sitt levebröd i kraft av sin kreativitet.

Men åter till utgångspunkten: du är inte utåtriktad. Skälet till att du började tänka på det är att du nästan aldrig hör av någon i Sverige längre. Förutom det dagliga ansiktsbokspetandet, och jobbmejlen så är kontakten med moderjorden nästintill obefintlig. Om det beror på dig eller omgivningen vet du inte.

Idag fick du faktiskt ett kompismejl. Ta-ta! Dessvärre besvarade du det på ett ganska otrevligt sätt. Du känner att du måste förklara din reaktion såhär halvoffentligt. Fick i mejlet veta att någon (eller några) som har en blogg ville dejta dig i sommar. Att dejtingbegreppet kanske har devalverats till att betyda ett glas någonstans med någon, att det inte nödvändigtvis implicerar förhoppning om äktenskap, kan du leva med. Att någon tänker på dig är också bra, det uppskattar du. Men det som stör dig, och det här är personligt gränsande till det privata, är att du får bloggadressen och, antar du, ska försöka att bilda dig en uppfattning om personen/rna bakom genom att titta på den. Det går inte. Du kan, som den halvlögnare du själv är i den här formen, inte tro på någon annans bloggpersona. Det finns de som skriver som furier men visar sig vara bokmärkesänglar när du träffar dem. Det finns de som skriver mitt sommarlov för femtioelfte gången men visar sig vara vettiga och riktiga när ni träffas. Idioterna som skriver skräp finns. Så finns de där riktigt slagfärdiga. De jagstarka och formuleringsflyhänta som kanske spaltar i något medium, men bara befinner sig i den egna strålkastarkäglan.
Det finns de som är både och, det vill säga kloka och bra både i uppladdad och befintlig form. Du känner dem, de är få och de är nästan alla utom räckhåll.

Du försökte för ett par år sedan med träffar som grundades på online-uppfattningar men eftersom du inte lyckades marknadsföra dig särskilt bra blev de inte många. I de fall då träffarna realiserades blev du varse att de du träffade kanske hade skarvat lite om sina företräden. Både de yttre, medelst fotobutik, och de inre med hjälp av fabuleringsförmåga. Så du lade ner. Om du hade varit naturligt utåtriktad kanske det här skulle ha löst sig. Bara gå ner på kvarterskrogen och slå dig i slang med någon. Men det låg ju aldrig för dig. Så hur gör du då, om du känner sig lika off såväl off som online?

Den bästa varianten av vi läser varandras bloggar och så träffas vi på riktigt var matbloggsträffarna som ordnades några gånger innan du flyttade hit. Helt utan förväntningar tog du dig dit och fick - som du i din känslopjunkiga men förhållandevis nyktra stämning nu tänker - några vänner för livet.

*Påhittat exempel.

37. Jag ska ner under 25 minuter

Snart är det två år sedan jag sprang ett riktigt lopp senast. Det var i Stockholm september 2006 som jag gjorde S:t Eriksloppet. Som vanligt var jag långsam. Både Olle och min före detta kollega Hans var betydligt snabbare.
Nuförtiden känns det som att jag bara jobbar, äter och sover. När jag inte studerar eller motionerar. Det senare gör jag oftast på ett rullband där man kan ställa in hastigheten. Idag försökte jag tvinga mig att passera 5-kilometer under 25 minuter. Ja, jag vet det är inte särskilt snabbt. Likförbannat lyckades jag inte. Men någon gång ska jag göra det.

38. 臭 - chòu betyder stinkande

Jag fick nyligen en bok om te som min kombo tog med sig från Sverige. Den är inte färdigläst men efter ett par inledande kapitel vågar jag påstå att den är bra. Petter Bjerkes och Vernon Mauris "Te - från Sencha till Lapsang" pratar jag naturligtvis om. Den är bra på det där svenska sättet. Det vill säga både formgivning, foton och text känns genomtänkta. Jag tycker att Bjerke skriver bra överlag. Om ni inte tänker skaffa boken kan ni läsa hans text om norrmännens variant av fermenterad fisk på taffel.se.
Apropå stinkande mat, så åt jag illaluktande tofu för första gången för en månad sedan. Det var en av mina medhjälpare som bjöd på den. Friterad, från ett gatukök. Med chillipulver och spiskummin. Inte äcklig men inget jag återvänder till. Den luktar hundlort och saknar något - kanske är det frisk syra - som skulle kunna vädra ut det lätt kvalmigt instängda.
För en vecka sedan åt jag Shanghaimat med ett par bekanta. Rätterna var på en gång både för söta och för milda. Där fanns också friterad, illaluktande tofu. Mitt intryck står sig.
När jag och världsmästaren var på Island för sju år sedan förbjöd han mig att prova den fermenterade hajvarianten. Så hur den smakar vet jag inte. För er som vill veta kan jag berätta att jag varken tycker om durian eller surströmming. Däremot finns det flera ostar som luktar tveksamt men ändå gör sig i min gom. Nu slår det mig att jag faktiskt åt fermenterad tofu i Pingyao för några månader sedan. Den var inte friterad och den ingick i ett syrligt sammanhang med fläsk. Det gillade jag.

39. En tyst minut

Jag hade varit hos tandläkaren i en och en halv timme. Detaljerna från den behandlingen besparar jag mina läsare. Nu satt jag i taxin på väg till kontoret. Trafiken rörde sig inte. Så börjar plötsligt alla biltutor låta. Jag satte händerna mot öronen. "Typiskt sydlänningar! Som om stockningen skulle lätta för att man tutar" tänkte jag, och drog fördomsfulla paralleller till medelhavsmänniskor, i ungefär 30 sekunder. Tills jag förstod att det var ett sätt att hedra och minnas offren för skalvet i Sichuan. Denna jordbävning som förvandlat städer till grus, dödat tiotusentals människor och gjort många hemlösa. Det var alltså en tyst minut jag bevittnade. Jag skämdes omedelbart för min autistiska inställning. Läs Ola Wongs reportage om sorgestunden här.
Det tog mig en timme att komma till det amerikanska kafé som jag och min lärare stämmer träff på en gång i veckan. Det är en taxifärd som normalt tar 20 minuter. När jag kom fram var jag en kvart sen. Jag berättade för henne att jag skrivit om sätt att stödja offren på min blogg. Hon ville veta hur mycket jag hade skänkt. Det berättade jag inte.
Däremot berättade jag för henne om flodvågskatastrofen i landet söder om Yunnan-provinsen , läs Burma. Hon kände inte till den. "Varför har man inte skrivit i tidningarna om den?" frågade hon. "Jag tror inte att tidningarna i det här landet kan skriva vad som helst" svarade jag.
Min lärare kommer från Hubei. "Hubei-människorna är smarta" har ett par personer sagt till mig. På fullt allvar. Min lärare är klok, tvivelsutan.
Vid tiden för min hennes födelse hade inte enbarnspolitiken etablerats i den delen av landet. Hon har en storebror. Och som en följd av det, en mognad som dessvärre är sällsynt bland hennes jämngamla solitärer.
Hon hade bjudit mig på karaoke i söndags och jag kunde inte komma. Det var en miss, har jag förstått.
Dagen avslutades för övrigt med en flaska Brunello, en flaska pinotage och en dito Amarone tillsammans med J och B i en lägenhet två våningar härifrån.

40. Naturkatastrofer - hjälp de drabbade

De senaste två veckorna har, som alla säkert redan vet, både Burma och Kina, drabbats av naturkatastrofer. Just nu domineras nyheterna i Kina av rapportering från jordbävningsområdet i Sichuan. Omfattningen av jordbävningens och cyklonens konsekvenser är ofattbar.
Som privatperson kan man hjälpa de drabbade. Röda Korset har ett enkelt system för direktbetalning via bankernas internetkonton (fungerar både för hjälp till Burma och hjälp till Kina):
http://www2.redcross.se/newrkweb/webforms.nsf/internetpaypriv?openform

Jag har också fått de här tipsen (som rör hjälp till jordbävningens offer):
http://earthquake512.org/

China Red Cross Foundation
http://www.crcf.org.cn/en/index.asp

Hong Kong Red Cross
http://www.redcross.org.hk/home.cfm?langId=1&Ver=G

Hong Kong World Vision
http://www.worldvision.org.hk/eng/form/donation.html

One Foundation Hong Kong
http://www.onefoundation.cn/html/en/beneficence_01.htm

41. Jag uttalar mig om uttal

Tunnelbanesystemet i Peking är lätt att förstå, även för en västerlänning som inte kan tyda ett tecken. Alla stationsnamn är utskrivna både med bokstäver och tecken. Sedan är det en annan femma att man utan kunskap om uttalsreglerna för pinyin, som är det standardiserade sättet att skriva de kinesiska stavelsernas uttal, troligen inte vet hur man ska säga stationsnamnen. En station som jag har haft anledning att åka till många gånger de senaste veckorna heter 西直门 - xīzhímén. Markeringarna ovanför bokstäverna anger vilken ton som ska användas. Observera att markeringarna inte är utskrivna på tunnelbanekartorna. Nå, hur uttalas då xīzhímén? X ska uttalas som tje-ljudet i Kina. Det första i:et uttalas som ett vanligt svenskt i. Sedan kommer något som är knepigare: Zhí. Zh uttalas som engelskans dr med tjock amerikansk accent. I:et uttalas inte som i utan snarare som en fortsättning av dr. Ljudet är svårt att beskriva utan en ljudfil så ni får gå in här om ni vill höra hur det låter. Mén, slutligen, uttalas som mön i mönster.
Det är för övrigt billigt att ta tunnelbana. En resa kostar mindre än 2 元 alltså mindre än två kronor.

42. Den där

I kväll åt jag Purple Hazes anksallad för n:te gången. Mitt emot mig hängde en plattskärm där det visades en konsert med Pat Metheny och Richard Bona. Det enda jag kan säga om den är att
Peter Oscarsson skulle ha gillat den mer än jag gjorde.

Nu har jag för övrigt varit ifrån vettiga vinlistor så länge att jag tyckte Lindemans Semillon-Chardonnay var riktigt rimlig med sin inställsamma aprikos/persikosötma. För två år sedan hällde jag ut Lindeman.

En bekant på tillfälligt besök som bland annat bjöd mig på Pekinganka i lördags ringde idag. Hon hade hört ett uttryck under sin Kinavistelse som hon frågade om. Hon tyckte att det lät som "nigger" och undrade varför de sa de så ofta. Jag tror att hon har hört 那个 - nèige som betyder den där/det där.

För övrigt funderar jag på att utlysa en tävling som går ut på att kunna nämna så många poplåtar som möjligt som refererar till Star Wars förutom:

The Real Thing: Can You Feel the Force?
Broder Daniel: Luke Skywalker
The Divine Comedy: The Happy Goth
Neon Neon: I Told Her On Alderaan

43. Jag fick visst något i ögat

Det jag och min bekant E har gemensamt förutom släkt i Göteborg, sommarstugor i Västergötland och en tid på Södermalm är att vi båda bor på en kontinent med förhållandevis många kineser. Men vi bor inte på samma. Ska kanske tillägga att vi betraktar varandra som vänner. Jag chattade med E tidigare ikväll och blev lite vemodig över avståndet. Det är nu mer än två år sedan vi träffades IRL.
Sedan läste jag en text. Författaren är inte bekant med mig och jag har ingen erfarenhet av det som texten huvudsakligen handlar om. (I mina gråhjärtade stunder tror jag att jag heller aldrig kommer att få det, att livet för mig i stället kommer att stavas med de tre ord som utgjorde en albumtitel med en Södermalmsbo för några år sedan. Det där var avsiktligt kryptiskt men var inte oroliga, jag repar mig alltid.) Eftersom det var en bra text överbryggade den sådana förhandenvarande omständigheter. Nu kan jag inte länka till den - typepad är stängt här i Mitten. Men gå in på Shampoo Rising och läs själva Om födelse och födelsedagar och döden och oron och kärleken.

PS. Det blev Shanghaimat i kväll. Jag delade två flaskor gult vin med två andra. Åt lejonhuvuden, stinkande tofu och något slags fläsk med värsta svålen. Just det, bittergurka också. DS

44. Ett citat

Det är slött att citera. Och det är tradigt att alltid höra mig tjata om Salon. Men jag bara måste klippa ur Andrew Leonards kolumn "How the World Works" och klistra in här:"We don't have to consign ourselves to totalitarian dichotomies in which vegan organic gardeners stand on one side, threatening to employ the power of the state to deny everyone else their right to eat bloody porterhouse steaks; while across the trenches stand ranks of right-to-keep-and-bear-arms, give-me-my-SUV-and-suburban-gated-community-or-give-me-death Ayn-Rand disciples, draped in the furs of newly extinct mammal species, for whom a lifetime in hell would be infinitely preferable to a government-mandated solar power water heater." Här kan ni läsa kolumnen i sin helhet.

45. Konsumentförvirring

Rätt ska vara rätt. Jag har den senaste tiden skrivit om QuickTime. Eftersom det jag skrivit har varit felaktigt passar jag på att komma med en rättelse. Eller två.
QuickTime MPEG-2 Playback Component köper man på online på AppleStore och laddar sen ner den. QuickTime 7 Pro köper man också på AppleStore. Man får en nyckel som låser upp proffsfunktionerna hos programmet. Produkterna kostar 185 respektive 275 kr. Ingen produkt i fysisk mening behöver levereras någonstans. Det framgår när man läser om QuickTime 7 Pro men inte när man läser om QuickTime MPEG-2 Playback Component. Nu har jag båda och kan redigera. Jag förstår däremot inte varför den senare inte ingår i den förra.

46. Lunchsällskapet

Strax innan jag hade kommit tillbaka till arbetsplatsen, strax innan skalvet nådde huvudstaden satt jag i en matgård (food court) i källarvåningen på en hög kontorsbyggnad och åt en sen lunch med fyllda vetedegsknyten. Mitt emot mig satt en tjej som jobbade som något slags agent för en skådespelare eller skådespelerska. Jag hade satt mig vid hennes bord för att hon hade varit vänlig nog att påpeka att den portion jag beställde var för liten. Nu frågade hon om jag tyckte om det här landet.
-Ja det gör jag, sade jag.
- Det är många utlänningar som inte gör det. De tycker inte om att vi inte har 民主 - mínzhǔ, fortsatte hon. Jag slog upp ordet i min elektroniska ordbok. Det betyder demokrati.
- Nej, sa jag, det gillar jag inte heller att ni inte har. Hon sade att ön öster om fastlandet, som är en del av folkrepubliken enligt den senares officiella politik, har demokrati. Men att det är en väldigt rörig och konstig demokrati. Och att det berodde på att "vårt sätt och tänka (思维 - sīwéi) och ni västerlänningars sätt att tänka är inte samma."
Jag, som alltid ska ifrågasätta, sade att japaners och indiers sätt är väl heller inte så likt vårt västerländska sätt att tänka. Men de länderna är ju demokratier. Jag kommer antingen inte ihåg vad hon svarade på det eller så förstod jag det inte.
Det visade sig att vi jobbade i samma hus så vi gjorde sällskap till hissen. Jag klev av vid min våning, hon fortsatte till sin. Ingen av oss hade visitkort och jag glömde att fråga om hennes namn.

47. Huset svajar

Efter en lunch på grönsaksfyllda vetedegsknyten och chilliförstärkt vinäger tillsammans med oväntat och trevligt sällskap i form av en skådespelaragent så satt jag åter på kontoret vid min laptop. Kände mig plötsligt yr. Hade jag stressat för mycket den sista tiden? Men så såg jag hur ampeln med blomkrukan började svaja samtidigt som oroliga fnissningar hördes bland människorna på kontoret. Jag packade omedelbart ner allting och småsprang trapporna ut till torget där det redan var fullt med människor. Senare läste jag att den hade sitt centrum i Sichuan. Den varade inte länge i huvudstaden men det var onekligen en ny upplevelse för mig.

地震 - dìzhèn - jordbävning

48. Mitt nya liv och om hur Apple diskriminerar kinesiska kunder

Jag bestämde mig igår kväll för att sluta titta in i min navel. Bestämde mig också för att sluta dricka öl, börja äta mindre kött, dra ner på kaffet och gå upp tidigare varje dag för att hinna plugga innan jag börjar arbeta.

Söndagen hade jag tänkt att använda till arbete men det blev inte så. Jag åt en sen lunch på Purple Haze. För en gångs skull blev det inte anksallad utan än med ägg, spenat, chili och vitlök. Var hemma en stund för att se Steven Soderbergs "Solaris". Med reservation för att det är minst 25 år sedan jag såg Tarkovskijs version av Stanislav Lems berättelse så vågar jag ändå påstå att den är bättre. Helt osevärd var emellertid inte Soderbergs. Om än lite långsam.

Sedan gick jag ut för att hitta en digitalkamera som jag blev kär i för en tid sedan. Ja, det är faktiskt sant. Man kan bli kär i prylar. Jag och en svensk, P, som jag ibland delar kontor med här i Peking, gick på en paneldiskussion för halvannan månad sedan. Innan evenemanget började öppnade han portföljen och tog fram sin digitalkamera. Liten, svart, ren, sparsamt med reglage och stor LCD-display på baksidan. "Vilken snygg kamera!" hörde jag mig säga. Ricoh GR II Digital är inte - om man ser funktioner som värdeskapande - prisvärd eftersom den bara har en fast brännvidd motsvarande 28 mm. Ingen zoom alltså. Men den är snygg, bildkvaliteten blir bra och det finns lite andra fördelar som jag inte orkar gå in på nu. Behändig att ta med sig är den också. Nåväl, jag gick till en elektronikstormarknad som heter BuyNow. Där fanns Sony, Canon, Nikon, Olympus, Fuji, Aigo, Samsung och säkert några fler men inte Ricoh. Ingen kamera således.

Uppdatering. Lyckades köpa QuickTime Pro online idag. Men den förbannade MPEG-2-komponenten ingår inte! Exakt hur Pro känns det?

Då inledde jag istället projekt nummer två. Att köpa MPEG-2 komponenten till QuickTime. Gick in till en auktoriserad Apple-återförsäljare och lade fram mitt ärende. "Finns inte" blev svaret. Jag har slutat ta sådana svar för svar så jag fortsatte.
"Det här är en auktoriserad Apple-återförsäljare va?"
"Ja"
"Då kan väl du försöka hjälpa mig va?"
"Ja"
"Okej, låt mig förklara". Bad att få låna butikens dator och gick in på Apples internationella sajt. "Den här prylen vill jag köpa. Kan ni beställa den hit till butiken så att jag kan hämta den?" Nu hade minst tre andra butiksanställda samlats vid datorn. En långhårig kille gick in på Apples kinesiska sajt och letade. "Den finns inte här. Apple i Kina och USA har inte samma utbud." (Anm. Jag tycker att det är dåligt att de kinesiska kunderna inte ska ha tillgång till Apples alla produkter. MacBook Air finns här och Iphone. Men inte Itunes och Quicktime Pro. För att ta några exempel.) "Quicktime Pro då?" undrade jag.
"Den finns inte här men du kan få köpa piratversionen av mig, inga problem." sade den långhårige killen. Jag avböjde.



Kom hem, skajpade med Europa och såg sedan "Infernal Affairs II" som förmodligen är en så kallad prequel, det vill säga en film som spelats in senare men skildrar något som föregått den förra. Strålande för övrigt.

49. Det här kan man fortfarande se i Peking

Västerlänningar under 50 år som röker cigaretter.

50. Äkta?

Egentligen hade jag tänkt att skriva i den gamla Vinlusens anda. Om en stram sauvignon blanc (bilden) från Loiredalen som jag och Porsche-P delade på en medioker fransk krog i Sanlitun nu i eftermiddags. Jag hade tänkt påstå att fransmännen inte överdriver den primörliknande druvans friska dofter av krusbär och fläder på samma sätt som vinmakarna i den nya världen.Sedan jag läste Luca Turin's "The secret of scent" så utesluter jag inte att nya världen-vinerna dopas med sauvignon blanc-dofter. Konstgjorda sådana alltså. På samma sätt som människor bygger om sina kroppar och ljuger om sina liv. Att allt är fejk, liksom typ. Sedan började jag skriva om något annat som i mitt sauvignon blanc-invaggade tillstånd verkade både sammanhängande och redigt. Idag läste jag om det. Nu vet jag bättre. Därför tog jag bort det. Vinet var bra för övrigt.

51. Tofu med ankblod

Igår stämde jag och Porsche-P träff på Xiabu Xiabu som är en hotpot-sylta. Och för er som inte vet vad hotpot är kan jag berätta att det är en buljong som man kokar lövtunna köttskivor, svamp och grönsaker i. Ett slags gör-det-själv-rätt. Det blev mala-buljong. Ma står för den där domnande känslan som sichuanpepparn åstadkommer och la är helt enkelt chilihetta. Bland det som skulle doppas i denna österns fondue fanns blodpuddingliknande tofuskivor. De var, om uppfattade menyn riktigt, smaksatta med ankblod. Jag tyckte att det smakade häst-häst-tiger-tiger. Idag berättade jag för läraren S att jag hade ätit tofu med ankblod. "Vad tyckte du?" "Sådär" svarade jag. "Blod är bra, det renar lungorna från allt damm som man andas in här i Peking" fortsatte S. "Ni kineser har många idéer om hur olika råvaror är bra för olika organ" sade jag med ett tonfall som låg någonstans mellan öppenhet och von-obenattityd. "Ert sätt att se på hälsa och det västerländska sättet skiljer sig kraftigt" fortsatte jag. Hon instämde.
I morgon ska jag träffa A som är här just för att skriva om det. Nu ska jag sova.

52. Jag klagar på Apple

Blev sugen på att skaffa en liten plug-in som skulle göra det möjligt för mig att kolla på vissa mpg-filer i min dator. Ska passa på att förklara mig. Jag jobbar ju lite med teve, som det heter. När vi har redigerat färdigt komprimeras avsnitten till mpg-filer. Problemet är bara att min stackars QuickTime-spelare inte kan hitta filerna. Men VLC-spelaren som också är gratis och som jag laddade ner häromdagen kan det. Nå, så varför nöjer jag mig inte med VLC-spelaren då? Jo, för att jag nyss hittade ett redigeringsprogram som var gratis men som kräver sagda plug-in till QuickTime för att man ska kunna redigera nämnda filtyp.
Varför ska du redigera då, det är ju redan färdigredigerat? frågar ni er kanske. Jo, för att jag igår fick en del råmaterial som jag skulle kunna börja med på egen hand, utanför studion. Det skulle spara tid och pengar.
Hittar då denna plug-in som kostar 185 kr. Mitt liv kan inte bestå av en ändlös rad gratis luncher, det inser jag, ibland måste jag betala. Och det skulle jag gärna göra om det inte vore så att denna plug-in måste köpas IRL. Alltså, en apple-asketiskt, smakfullt, formgiven vit kartong måste troligen levereras fysiskt någonstans för att jag ska få tillgång till min plug-in. Men adresser i landet som jag befinner mig i räknas inte upp bland möjliga mottagare på den internationella sajten. Skulle i och för sig kunna beställa den till en svensk adress men det kräver nog en fullmakt till den som ska ta emot den.
Jag hittade en länk till piratbukten när jag googlade men A) den version som erbjuds gratis där verkar inte fungera med min version av QuickTime och B) jag är född i förra seklet. Allt det där piratandet är lite för modernt för mig.
Jag tycker att det är lite märkligt att Apple inte kan erbjuda nedladdning - givetvis mot betalning - av en fil som verkar vara mindre än 1 MB.

53. Jag moraliserar

-Vill du att jag ska hjälpa dig? Jag känner en person som kan sånt där. Jag kan fråga.
- Prata med W om du vill hitta en lägenhet. Han har kontakter.
Något som är bra i det här landet är människors beredvillighet att hjälpa. Naturligtvis kan man invända att allt bygger på kontakter och att det beror på att samhällets trygghets- och andra system inte fungerar. Strunt - för tillfället - samma.
För ett år sedan blev jag tillfälligt sjuk. Inget allvarligt men jag var tvungen att stanna hemma. Jag ställde in träffen med min språkutbytespartner med hjälp av ett mess. Genast kom svaret. "Ska jag köpa något? Vill du att jag kommer över?"
Jag känner svenskar som också tänker på andra. Själv har jag varit alldeles för dålig på det alldeles för länge. Just nu är jag främst förbannad.
En bekant till mig i Sverige med dålig rygg och svag ekonomi har startat ett upprop bland sina vänner om flytthjälp i slutet av juli. Jag vet inte hur många svar hon har fått vid det här laget men de är troligen alldeles för få. Slutet av juli, det är ju för f-n nästan tre månader dit! Ändå tvekar folk att ställa upp. Det är skämmigt.
Jag har flyttat flera gånger, ofta har jag fått hjälp av goda vänner. När alla kartonger har kommit på plats, alla soffor baxats upp och ett köksbord med några stolar ställts upp så har man kunnat pusta ut över en trevlig måltid. Därför har jag mestadels goda minnen förknippade med flyttar.
Nu senast skötte jag allt själv. Eftersom jag A) hade bråttom, B) kunde betala ett par flyttgubbar eftersom jag gjort en vinst vid försäljningen och C) inte räknade med att få hjälp i julruschen med mindre än en månads varsel. Men nu pratar vi som sagt om nästan tre månader.

54. Jag läser om lukter

Det var en eftermiddag i maj för två år sedan. Jag promenerade lite planlöst i centrum av Bryssel och tittade in i en bokhandel specialiserad på engelskspråkig litteratur. Två böcker blev det. Malcolm Gladwells "Blink" - som någon hade rekommenderat - och "The Secret of Scent" av Luca Turin. Den förra läste jag omedelbart. Den senare hamnade av någon anledning i en bokhylla och blev stående tills jag, i stället för att magasinera den med resten av hyllmetrarna, bestämde mig för att ta med den hit till Kina för att läsa vid tillfälle.

Tillfället infann sig nu i första maj-helgen. Jag sträckläste den. Den är lättläst, medryckande och ofta ganska självironisk. Tycker man att dofter, fysik och organisk kemi är intressant så har man stor behållning av den. Man får en också en inblick i parfymindustrin, hur man både arbetar med att extrahera naturligt förekommande doftämnen liksom hur man syntetiserar helt nya molekyler, man får veta vad som är gemensamt för molekyler med vissa sidogrupper och så, kanske viktigast av allt , författarens kontroversiella teori om mekanismen som får de doftande ämnena att dofta som de gör. Eller mer specifikt; hur Turin i likhet med några föregångare tror att doftbudskapet överförs från den lättflyktiga molekylen till den receptor som den samverkar med. Teorin verkade väldigt övertygande så länge jag läste men när jag slog igen bokens pärmar började tvivlet gnaga.

Jag bestämde mig för att googla på "Malin Sandström Luca Turin". Den förra forskar ju, om jag har förstått det hela rätt, på doftsinnet. Hittade två ställen, båda bland kommentarerna där Malin Sandström har svarat kommentatorer. Jag citerar, lite lösryckt men förhoppningsvis inte obegripligt, Malin Sandström.
Den första från i fjol:

"Luca Turin verkar vara en intressant person. Jag tror inte på hans teori (som dock är ganska vacker), och det kunde nog definitivt bli ett intressant inlägg att förklara varför..."

Nästa från i år:

"Nej, det är ingen som berör det för det är få som tror att han har rätt... (och än färre som är intresserade - för de som inte jobbar på luktreceptornivå finns många mer intressanta frågor).

Det är en snygg teori men det finns en hel del som talar emot den. Lite långt för att gå in på här. Jag får ta och försöka skriva en bloggpost om det, för du är inte den första som frågar."

Det skulle vara intressant att läsa en bloggpost av Malin Sandström om Luca Turin. (Nu har nätvakten här i Österland än en gång bestämt sig för att stänga blogspot.com så jag kan inte kommentera detta direkt till vetenskapsnytt.blogspot.com. Man kommer inte åt kommentarsfunktionen via proxyservrar.)

Jag googlade vidare, denna gång enbart på "Luca Turin". Då hittade jag det här som är fyra år gammalt men inte desto mindre intressant.

(Det finns säkert mer att hitta men jag är A) inte forskare och B) har inte möjligheterna att

göra en litteratursökning på ämnet.)

Så sammanfattningsvis verkar det vara en snygg teori som inte riktigt stöds av empiri. Läs trots detta gärna "The Secret of Scent".

Konsumtion av ettor och nollor. Del femtioelva.

Innanför omslaget till den dubbelCD med Neil Young som jag köpte i tisdags fanns inte mindre än tre album. "Chrome Dreams II", "Living With War" och "Harvest". Och a-l som jag är ägnade jag förstamaj-morgonen åt att manuellt redigera låttitlarna i iTunes så att de riktiga kommer upp istället för Paul Anka-spåren som hämtades från Gracenote.
Jag köpte några rapskivor också. De fula orden är bortcensurerade på några av dem.
Ikväll såg vi "Cloverfield" - en 74 minuter lång skräckis om ett monster som går bonkers på Manhattan, river skyskrapor, stampar stridsvagnar och dessutom reproducerar sig i form av spindelkrabbsliknande tamgrisstora yngel som hoppar på de stackars NY-borna. Den får trots allt två av fem tartrazinkristaller för att den lyckades skildra kaoset så realistiskt. Sett genom en hemvideo-kamera. Dessvärre fanns de för genren så typiska manusluckorna. När kommer den perfekta skräckfilmen? Den här var långt ifrån. Ser fram emot "Låt den rätte komma in" som i bokform var 2004 års svenska läsupplevelse.

55. Viral marknadsföring. Inte.

Det finns gratislektioner i kinesiska på nätet för den som vill lära sig. Men mycket som är gratis är också fragmentariskt，det vill säga om man bara laddar ner lektioner i talad kinesiska så missar man tecknen och den grundliga grammatiken. Det är för de andra fragmenten man får betala.
Varje dag får jag ett mejl från ChinesePod som innehåller en länk till en nedladdningsbar lektion. Lektionerna leds på de lägre nivåerna av irländaren Ken och kinesisktalande Jenny. Lite högre träffar man John och Jenny och på ytterligare en nivå verkar det vara Jenny och Connie som pratar. Inramningen är småputtrig, ursäkta ordet, och jag lyssnar gärna.
Det finns flera olika nivåer på lektionerna och det verkar lite slumpmässigt vilken nivå dagens gratislektion ska ligga på. Idag har jag fått en avancerad som heter 对症下药
Korrigerat, tack SpaceBabe! Nivån är i högsta laget för mig. Jag tror att lektionsnamnet betyder "Skriva ut medicin mot sjukdom". Eller hur, SpaceBabe?

Nu kommer det intressanta. En av ChinesePods användare har i en diskussionsgrupp reagerat mot innehållet. Jag klippte ut och klistrade in det rakt av. Hoppas att amerikanen inte misstycker. 不好意思。 Läs:

"I am a medical student, I am sorry but I can't help but to point out the wrong medical knowledge in this lesson.

A pharmacist is not supposed to give diagnosis. It is not ethical. It is very wrong to give diagnosis by not seeing the patient first.
Branded drug is no better the generic drug, it is essentially the same kind of drug.

There is one very wrong medical concept in this lesson. You CANNOT get a cold if you are not exposed to the virus that cause it. It is not true at all that weather changes cause cold. This is a very wrong medical concept believed by the general public.

The symptoms given in this lesson are not necessary cold, the differential diagnosis can be allergic rhinitis, acute bronchitis, upper respiratory tract infection, pharyngitis, influenza etc...to give a diagnosis without seeing the patient first is very very wrong. The treatment for each of them is different too. Not taking the right medication can make you worst, or even death.

I personally think this lesson is very misleading. Considering that most of the listeners here are from the western world, this kind of thing is not even allowed at all in any of the western countries.

I am so sorry that if any of my comments here offend cpod staffs, I am a medical student studying in the US and I am graduating at this end of this month, I feel that I have the responsibility to warn to public about the wrong medical concept presented in this lesson.

See your doctor if you are sick, not a pharmacist, they are not trained to diagnosis illness. Don't attempt to play doctor for your family, you could cost their life, take them to the doctor if they are really sick.
Cold cannot be prevented. The only way to prevent it avoid getting exposed to the virus, which is not possible. On the top of that, there is no treatment for cold. You can only take medicine to alleviate the symptoms."

56. Helvetet

För knappt ett år sedan såg jag "The Departed" av Martin Scorsese. Det var en typisk Scorsese-film i så måtto att den innehöll Stones-låtar, machismo och våldsamheter. Berättelsen hade några oväntade vändningar men jag skulle aldrig se om den.
Igår blev det filmen som "The Departed" bygger på; "Infernal Affairs". Låt mig säga såhär: Scorsese hade inte behövt göra "The Departed". Men det tycks vara så att amerikanerna ska ha en egen version av något som haft framgång i världen utanför de Förenta Staterna. "Nikita", "The Office" och nu senast "Funny Games". Det finns flera exempel. Om det beror på att amerikaner inte vill läsa textremsor, höra dubbning eller att de inte kan förstå det lågmälda är jag inte förmögen att bedöma. Dum generalisering förresten. Alla vet att de Förenta Staterna rymmer alla slags människor. Det är nog så enkelt att det finns en marknad för en bra historia och om den dessutom är på engelska och med kända ansikten så kan den bli en kassasuccé.
Hursomhelst bör ni se "Infernal Affairs" om ni inte redan har gjort det. Den hade ju trots allt premiär för sex år sedan.