2009:72 Opus One

Jag minns inte när jag första gången kom i kontakt med Opus One. Kanske var det för sju år sedan när jag, under ett stambyte i min Aspuddsetta i en utflyttad tvåa på Pontonjärgatan som jag bodde tillfälligt i, läste Mikael Mölstads utmärkta Värld av vin som jag precis hade köpt på bokrean det året. Vinet är, som ni känner till, resultatet av en transatlantiskt samarbete mellan baron Philippe de Rotschild vid Château Mouton Rotschild och Robert Mondavi i Napa Valley. Redan av namnen förstod jag vid läsningen att det rörde sig om något dyrbart, frukten av ett minutiöst vinmakande. Den första flaskan från huset - som liksom odlingarna och gården ligger i Napa Valley - kom 1979. Vinet fyller alltså 30 år.

För några veckor sedan berättade P att klubben som han är medlem i annonserade en vinmiddag på temat Opus One. Jag var inte sen att anmäla mitt intresse med reservation för vad det skulle kosta. En vecka senare annonserade klubben priset på tillställningen. Då svalnade mitt intresse betänkligt. P som är en utmärkt förhandlare på många områden lyckades även i detta avseende och pressade priset till en nivå som möjligen var acceptabel. Okej, det skulle inte bli billigt men inte heller exorbitant dyrt.

I baren bjuds Billecart Salmons utmärkta Brut Réserve. Jag gillar champagne när den smakar såhär lätt med toner av rostat bröd och gula äpplen ("mogna päron" skriver huset). En hastig faktakoll visar att champagnen innehåller pinot noir, pinot meunier och chardonnay. I baren spottar jag den kinesiska juristen som brukar vara där, hennes japanska väninna, en engelsman som höll i presentationen av vinerna från Australien förra sommaren och några till. Däremot inte klubbens chef, en fransman som brukar försöka roa oss med att imitera den svenske kocken i mupparna. (Senare under kvällen får jag veta att han blivit akut sjuk. Dock inte så allvarligt, tack och lov.) Till bubblet får vi små blinier med gräddfil och Harbin-kaviar.

Det har dukats långbord i musikrummet som det kallas. Det kallas så för att det brukar vara framträdanden där. Om man skulle glömma vilket rum man är i förstår man det av dörrhandtagen som ser ut som saxofoner i naturlig storlek.
Fem årgångar av vinet kommer att drickas: 1986, 1995, 2001, 2004 och 2005. Ni vet redan att Opus One är ett rödvin. Då förstår ni också att det är en utmaning att matcha mat till. Det hade däremot inte klubbens kock gjort. Eller så hade han (eller hon) förstått det och struntat i det. Jag ger er menyn, snabbt översatt till mitt modersmål från engelskan. Med reservation för felaktigheter:

Det bästa av ankan i två portioner:
Ank- och pistageterrin
Rökt ankbröst med inlagda körsbär

Frasig grisbuk med blomkålspuré och pilgrimsmusslor "parfymerad" med sommartryffel och senapskrasse(?)

Örtgrillad filé av Black Angus med basilikapuré, ragu på kalvbräss, "rotgrönsak", timjanreduktion.

Dubbel brie, åldrad Conte (sic, ska vara Comté) och stilton med bondgårdsbröd och rostade valnötter. (Två gröna druvor hade också letat sig upp på tallriken.)

Blue Mountain-kaffe eller örttéer med hemgjorda petit-fourer.

Det är lika bra att jag säger det med en gång. Den här menyn höll inte måttet. Vinerna var desto roligare, jag kommer till dem. Om jag bortser från att de i tre fall av fem inte passade till maten så fanns det en del annat att anmärka på. Ankleverterrinen smakade ingenting. Och då menar jag ingenting. Allt som är svalt och har drag av stanning, gelé, terrin bör smaka något. Annars är det liksom ingen vits. Ankbröstet var rökt, det kunde jag känna, men dessvärre också nästan lika torrt som vedklabb.
Grisbuken som jag kallar den (pork belly) var den godaste rätten - man kan fläsk här - även pilgrimsmusslorna hade rätt smak och stuns. Av tryffeln i blomkålspurén kände jag däremot ingenting.
Klubben serverar ofta filé från Black Angus på vinmiddagarna. Det är säkert dyrt och fint men inte särskilt spännande. Basilikapurén var möjligen gåtfull och det som påstods vara kalvbrässragu smakade billig brunsås. Av tre ostar vår två åldrade i fel avseende. Endast brien var fräsch. Comtén slank ner, den var god trots sin torrhet. Ni vet redan vad jag tycker om brie så det ska jag inte orda mer om här. Bondgårdsbrödet var också åldrat om ni frågar mig. Druvor på osttallrik - om jag inte var så hämmad skulle jag skriva tre punkter efter de tre orden, eller ett utropstecken. Utropstecken följt av frågetecken är jag för gammal för. Jag försöker igen. Druvor på osttallrik är nästan värre än illegal fildelning, det är ett oskick som genast borde upphöra. Åtminstone om man dricker vin till. Syran i druvorna har nämligen ingen bra inverkan på vinet. Vinet är inte snällt mot druvorna heller. Valnötterna var sockerglaserade.

Efterrätten påstods vara hemgjorda petit-fourer och det kanske det var. Några färska frukter i bullformar och ett par bakelser som ser ut ungefär som korv med bröd. Jag vet inte vad sådana bakelser kallas.

Det som är betydligt roligare och svårare att skriva något om är vinerna. När man tänker viner från nya världen så är det lätt att hemfalla åt vissa adjektiv. "Fullmatat", "muskulöst", "kompakt" och liknande ligger nära till hands. Opus One kategoriseras inte så lätt.

Det första glaset är från 1986. Det är ett finstämt vin, det har åldrats med värdighet och uppträder i allt korrekt. Aningen stramt. Aristokratiskt. Jag skulle gissat att det var europeiskt vid en blindprovning. Druvblandningen är cabernet sauvignon 87%, cabernet franc 9% och merlot 4%. (Apropå cabernet franc, så ska ni läsa K som har förälskat sig i rödluvan från Loire och Björns Bar i Göteborg.)
1995 har en syra som är lite för gäll för min gom. Men det är ljusare i smaken än 1986. Tänk klarrödare bär. De flesta vid bordet tycker att det är kvällens bästa vin ska det visa sig. Blandningen är 86% cb, 7% cf, 5% merlot och 2% malbec. 2001 är anonym i sammanhanget. 87% cb, 2% cf, 3% malbec, 6% merlot och 2% petit verdot. 2004 var det vid sidan om 1986 som jag tyckte bäst om. Det fanns en mjuk fruktsötma i smaken, det var nästan nya världen-aktigt men utan att ta för stor plats. Det fanns en svag, svag vaniljton där men den kan inte komma från faten eftersom huset bara använder fransk ek. (Eller kan den det?) 86% cb, 2% cf, 1% malbec, 7% merlot och 4% petit verdot. Om det är den förhållandevis höga halten av petit verdot och merlot tillsammans som skapar det här söta överlåter jag åt något proffs att uttala sig om. Ett utmärkt vin hursomhelst! 2005-an som var det sista vi drack före efterrätten gjorde inget bestående intryck på mig. Har heller inte data för druvblandningen.

(Jag kände en snabbt flyktig wellpappdoft i några av vinerna. Kan det ha varit nya, odiskade riedelglas som ställts upp direkt ur kartongen? Eller är det ett ämne i skåpen som de förvaras i?)

Till ostarna serverades en port från Dow's. Jag förstår inte port men de som gör säger att det var en bra port.

För övrigt hade jag trevligt vid bordet med representanter för agenturen, Links Concept Company Limited, mittemot och till vänster om mig. De representerar bland annat utmärkta Paul Blanck som gör fantastiska alsace-viner. Hoppas att de ordnar en tillställning på det temat!

2009:68 Ankfamiljen och boplatserna

Idag när jag läste den utmärkta grönsaksbloggen kände jag mig som nästan som Tony Soprano i det första avsnittet. För er som glömt eller aldrig sett Sopranos, maffiabossen Tony Soprano, huvudpersonen i serien - som jag hittills inte sett det sista avsnittet av - drabbas av en själslig kris när en ankfamilj som brukade besöka familjens swimmingpool en dag plötsligt flyttar. Jag kommer inte ihåg hur han förklarade sin kris men jag tolkade det som att det var den plötsliga förändringen i vardagen som fick honom att tänka på alltings obeständighet och kanske i förlängningen sin egen hädanfärd.
Det finns en film av och med Woody Allen - jag tror att det är "Husbands and wives" - där han och Mia Farrow har ett gräl. Replikskiftet går går något i den här stilen: Mia Farrow: "Men jag trodde att du ville ha förändring!" Woody Allen: "Förändring är död".
För att återknyta till grönsaksbloggen, bloggaren skriver att torpet ska säljas. Därav min Soprano-reaktion. Jag besökte torpet några dagar sommaren 2006. Vi fiskade, tittade på blommor, åt fantastisk mat med hemodlade potatisar. T och jag rökte faktist cigarr. Den här bilden är därifrån. Tre år går fort. Det är synd att torpet försvinner.

Jag är inte dummare än att jag förstår det opraktiska i att resa 50 mil varje gång man ska till landet. Har ju själv sommarställe på det avståndet från min förra hemstad. Och det innebär att man inte spontant bestämmer sig för att ta sig dit. Inte ens när jag hade tjänstebil gjorde jag det. Jag har bara en kompis som spontant har bestämt sig för att hälsa på mig här i Kina. Han hade blivit av med jobbet och hade ett avgångsvederlag som gjorde att han kunde resa och roa sig en tid. Han hörde av sig till mig innan han kom hit. Reste runt i landet och avslutade vistelsen här, tror jag. För några veckor sedan var Space Babe här. Det var bra. Annars har jag inte haft några besök. Jag tror att det finns flera skäl till det. Det är långt borta, de flesta vill nog gärna vara här minst i två veckor om man reser och det kräver planering. En del har varit här varav några ogillar landet och andra tycker att en gång räcker. Att småbarnsfamiljer tycker att det verkar råddigt här kanske är en förklaring. Andra kanske har skrämts av mitt ambivalenta bloggande härifrån. Jag hyser ju en hatkärlek eller ett kärlekshat till riket och det kanske har gjort att folk har tvekat.

Ibland tänker jag att det är tid att återvända till Sverige. Men frågan är om jag ska bo i Stockholm. Stockholm är stort och framförallt dyrt. Man måste ha ett välbetalt arbete för att ha råd med livet, rhônevinerna och ekolådorna - all denna urbana parafernalia som man inte visste att man behövde. Egentligen skulle jag kanske bo i någon annan av rikets städer, närmare landet. För några år sedan ville jag gärna flytta till en stad långt söderut men där fanns inga jobb för mig. Den (stor)stad som ligger närmast lantstället får ofta ovett för vitsandet, vädret och avogheten mot storstadsmässigheten. Det är trams alltihop. Det finns bekanta där, det är huvudsaken. De kanske inte är så många men de räcker. Mitt sociala liv har aldrig varit särskilt stort, men det har gått i faser. Den senaste var Judit och Bertil-fasen som sammanföll med min-nya-lägenhet-fasen och bloggexplosionen. Den varade från hösten 2005 till april 2007. Judit och Bertil-sällskapet verkar senare för övrigt ha upplösts. Eller rättare sagt, formerna för umgänget verkar ha upphört. För att återknyta till den där staden i närheten av sommarstället. Jag bryr mig inte så mycket om väder. Huvudsaken är att man har bredbandsuppkoppling och hyfsat nära till natur. Om det finns yoga inom gångavstånd och kajakuthyrning i närheten är det en fördel.

(Det här inlägget skulle egentligen ha varit dystrare. Trots yoga kände jag mig långt ifrån på topp när jag kom hem. Men så bjöd grannen på rödvin och överblivet påskgodis och då gick det inte att sulka längre.)

2009:66 Äh

Om man ska använda ord med lite steppkänsla, det vill säga ord som låter ungefär som klackar på parkett bör man väl förstå vad orden betyder. Man vill ju så gärna att språket ska vara glatt och sprittande, inte fullt av otympliga ord som exempelvis drög, samkväm eller bordläggning. Nej lätta och fria ska helst orden vara, som fiskar när de slår över en stilla skogstjärn i sommarkvällen. (Jag bortser här från att fiskarna antingen gör det i den ständiga kampen för föda eller kanske en partner och följaktligen är långtifrån lätta i sinnet.)
Kokettera är ett sådant ord. Men vet jag vad det betyder? Jag kollar upp det i svenska akademins ordlista (som finns på nätet, btw). Växer redan skäggen på er, kanske? Då ska jag genast göra det här inlägget lite roligare med att berätta att koffertfisk, kogg och kohandel står på samma sida. Men det var inte poängen. Nej, kokettera kommer som ni vet av kokett - av franskan coquette, ungtupp - som betyder behagsjuk eller tillgjord. Någon läsare får gärna berätta för mig vad behagsjuk betyder för det vet jag inte. Man skulle kunna säga att jag koketterar med min okunskap om ordet. Jag tror att behagsjuk används ungefär i samma utsträckning som dandyelegans. Om det är så kan svenska akademin ta bort det ur ordlistan. Kokettera betyder följaktligen att uppträda kokett, dvs behagsjukt eller tillgjort. Vad vill jag då komma med detta? Jo att jag har förstått vad som menas med att kokettera. Så jag kan använda det när jag vill.
Jag uppmanar er alla att kokettera lite oftare. Att vara sig själv är överskattat. Att göra sig till är roligare än ni tror.

2009:62 Jean-Marc Brocard - eller bara idioter hatar chardonnay

JW Marriott är ett hotell som jag aldrig kommer att ha råd att bo på. Det ligger i närheten av det "Hedbergs i Vinslöv"-inredda, fula Ritz Carlton vid Shinkong Place som hade något slags hajp under året för de olympiska spelen. En hajp bland folk med dålig smak. Det enda med god smak på Ritz Carlton var husbandet och vinlistan. Jag har fortfarande dåligt samvete för att den där trevlige göteborske industridesignern betalade notan när jag valde dyra prettoglasviner där. Nevermind. Om jag kommer till Göteborg i det här livet ska jag bjuda igen.
Nåväl, JW Marriott var skådeplatsen för The Wine Republic's vinmiddag i kväll på temat chablis. Och inte vilken chablis som helst utan den som signerats Jean-Marc Brocard. Ni vet redan att Jean-Marc Brocard är en tillrättavisning av alla världens misshandlare av chardonnay-varietalen. Eller, om ni inte vet det så kan jag berätta. När världens mest utnyttjade och hånade gröna varietal lånar sig till de mest groteska persikodoftande, magsaftsimiterande och ekfatsuppsminkade samarbeten så kan man bli förvånad när man får reda på att den också har huvudrollen i det vackra kritklippslandskap som Jean-Marc Brocard sätter upp sina föreställningar i.
Chardonnay är druvvärldens Janne Carlsson. Den ställer upp i publikfriande abominationer som "Göta Kanal" men kan också huvudrolla i Stig Claesson-filmatiseringar eller spela trummor med Jimi Hendrix.
Det är dags för mig att cut the crap. Jag drack i kväll en Petit Chablis (Domaine Ste Claire 2007), en organisk från 2007, en Fourchaume 1er Cru från 2007 och sist, men dessvärre inte bäst, en Les Clos Grand Cru från 2006. Jag tyckte att den doftade lite durian. Men jag var i ett himmelskt tillstånd under middagens alla viner. Till det första serverades ostron, det godaste kom från Tasmanien. Sedan följde goda skaldjurs- och fiskrätter. Som vanligt var efterrätten sämst. Här kommer menyn:

Canapé : Oysters, in Cru, with Jean-Marc Brocard Petit Chablis AOC 2007

Crab salad with avocado tartar and piperade coulis with Jean-Marc Brocard Chablis - Organic AOC 2007
Grilled sea bass with virgin sauce with Jean-Marc Brocard Montmains 1er Cru AOC 2007
Sautéed lobster with fricassee of gnocchi and baby vegetables with Jean-Marc Brocard Les Clos Grand Cru AOC 2006

Lemon curd on Breton sable, Champagne jelly cubes and sabayon gratinated fruits with Champagne Jacquesson Cuvee #732 NV

Två lustigheter infann sig. Jag trodde att gnocchina(?) var pilgrimsmusslor och fick en smakchock när jag satte i mig den första. Den andra är att jag kanske inte gillar blanc des noirs längre. Champagnen var faktiskt inget som jag gjorde vågen för.

Men faktum kvarstår: Jean-Marc Brocard äger (som kidsen sade när det fortfarande fanns postkontor och fruktstunder). Jag bugar, kowtowar inför en sådan fantastisk behandling av den så bespottade chardonnayen!

2009:61 Torsdagsviner

På bilden kan ni se vinerna jag provade ikväll. Inget stod ut. Mest överraskande var Robert Skallis viognier. Alla röda var ehm obloggbara. Uppdatering: Kim Crawford's Marlborough Pinot Noir (560 yuan) från Nya Zeeland var bra. Château Gabiran Cuvée Haut-Campremier AOC (410 yuan)- en eko-bordeaux var lite småsnål och kartig. Skulle kanske fungerat med en gräddsås-innehållande rätt. Jag saknade de franskrostade ekfaten i doften. Farneses Montepulciano d'Abruzzo DOC (300 yuan) doftade vattenfärg, det är sant. Alldeles för hög syra även här. Bland de vita fanns förutom Skallis viognier (265 yuan) Penfolds Rawson's Retreat Riesling (310 yuan) som uppträdde korrekt med en lagom ton av bensin i doften. Klein Constantia - en sydafrikansk sauvignon blanc var däremot överblommad. Det tyckte inte provningsledaren, en glad inhemsk man med turkosa glasögonbågar. Jag tyckte dock att den ofta så friska druvan doftade gammalt blomvatten, kattkiss och annat negativt som man kan tillskriva den.
Intressant för övrigt var att lyssna på mannen som satt bredvid mig. En nordamerikan som bott utomlands de senaste 22 åren, bland annat i Peru där han blev kidnappad av "den lysande stigen" två gånger, i Pinochets Chile och nu här.

I baren efter provningen blev jag bjuden på ett rödvin från Washington. Det var billigare och godare än de tre som presenterades under provningen.

Vi gick till Purple Haze efter provningen. Där drack vi en riesling från Wyndham. Även den helt OK.

PS. Priserna är näringsställets, dvs om man beställer dem i ifrågavarande lokal. DS