2011:5 Fett, surt och sött

Sopexa anordnade en Alsace-dag på Operaterrassen. Kulturchefen gav mig och Garbochockbasisten en biljett vardera till den dagen. Som, om vi ska vara petiga, inte var en dag utan en kväll. En kväll på två timmar. Kulturchefen gav oss denna biljett som julklapp. Bättre julklapp kunde jag knappast fått.
Alsace är ett av mina favoritområden. Med druvor som riesling, pinot gris och gewurztraminer kan ju ingenting gå fel, kan man lätt tro. Men det är fel. Trots alla druvuppriktiga gula etiketter, alla typsnitt som minner om Prins Valiant, alla svåruttalade fransktyska efternamn och slott fulla med z och q, trots allt detta kan det ibland bli fel. Fel som en tysk indian eller en befjädrad german. Och vad jag vill säga är att man inte ska prova Leon Beyers surkålsdoftande kartvarianter efter att ha provat Klur's och Katz' biodynamiska, yppiga och rikt komplexa druvbehandlingar från området. Eller varför inte efter Marcel Deiss' smått anarkistiska, geografiskt avgränsade underverk av druvblandningar. De senare naturligtvis importerade av Sveriges bästa vinimportör; Johan Lidby. (Om jag bortser från Mont Garbi med de där vulgära ripassovinerna som går hem i stugorna finns det bara bra hus hos den firman. Fonterutoli, Calera och Brocard, ni fattar vad jag tjatar om.)
 Jag antecknade inte - pinsamt nog - namnet på vinet med den fräscha passionsfruktsorbetsdoften från en av slottsvarianterna. Denna enigmatiska, terroir-baserade, druvblandade nektar. Namnet var enstavigt och lika svårt att minnas som ett efternamn typ "Olsson". Vinet som är bland det bästa jag känt under det här årtusendet. Ett vin som trots priset på 600 kr skulle räckt till en dessert för tjugotalet gäster. Så rikt var det!*
Kul också att stöta på mångbegåvade multientreprenören Antoine Stephan som numera kränger Louis Sipp vars sélection grain nobles var väl så god. Plus för övrigt till Sigva vars representant Anna Röjerman så generöst lät oss prova igenom paletten av pinot gris, riesling, gewurz, gentil och crémant för en ynka vinbiljett! Sigva, glöm aldrig det.
Och rubriken då? Jo, många viner är viskösa och trögflytande. Jag tror att en professionell skulle talat om glycerolfetma. Bra syra har de också och ibland en rest av det söta. Malolaktisk fermentation verkar de däremot aldrig genomgå. Och mycket är så gott att man ser stjärnor.


*Kan ha varit detta.

Bilden: Klur som importeras av Sigva

2011:4 God kväll!

Det låg ett postkontor där tidigare. Jag minns det knappt, det känns som det var tio år sedan jag var på Nytorget. Det är det ju inte egentligen. Jag åt på Sardin för ett par år sedan och den krogen ligger ju också vid torget men på en annan sida av det. I den lokal som var postkontor huserar nu en kombinerad livsmedelsaffär och krog som heter Urban Deli. Vännen, halvnorrmannen och tidningsformgivaren J hade föreslagit att vi skulle äta där halv åtta. Jag var som vanligt sen, det var J också, men vi stötte ihop vid Slussen, tog tvåans buss lite för långt och promenerade sedan ner mot Nytorget.

Krogdelen av delin var fullsatt, det skulle dröja minst en timme innan vi kunde sitta. Det var trångt bland ståplatserna också, jag hade hela tiden en känsla av att vi stod i vägen för serveringspersonalen. J:s vänner arkeologen J och hans sambo K var också där och skulle gjort oss sällskap vid bordet om det inte hade dröjt så länge. Nu hann vi bara ta ett glas med dem, stående. Och det glaset var för min och J:s del inte vilket glas som helst, det var nämligen en pinot blanc från Josmeyer! Lite päron, lite bivax, lite jäst, rent och balanserat. Förhållandevis extraktrik. Ser bland mina tidigare inlägg att jag faktiskt drack det i maj i fjol. Det är en strålande pinot blanc som jag hoppas att flera kan upptäcka.
(Arkeolog-J och K begav sig för övrigt till Göta Lejon för att se och höra Chesty Morgan.)

Vi beställde ostron att äta i baren medan vi väntade på att få sitta. Fyra stycken normandie. Jag föreslog en petit chablis till dem. Strax fick vi en ända på ett bord där det satt fyra tjejer. "Är ni också på den här singelgrejen?" frågade J. De var artigt och måttligt roade.
Vi åt våra ostron. Jag hade lätt kunnat sätta i mig tio till. För J berättade jag om de olika chablis-klasserna. Han håller på att lära sig om vin så han tycker att det är intressant. Lite besviken blev jag på just petit chablisen. Det är inget dåligt vin men kändes ändå som ett snäpp ner från den sensationella pinot blancen.

Till varmrätt åt vi en bräserad oxkind med schalottenlök, rotsellericrème, sherryvinägersky, och morot som var bra men gärna kunde varit mörare. Det var inte teskedsklass på den, om ni förstår. Det är nog en okunnig anmärkning, man kanske inte kan få den mjukheten på något som bräseras. Vad vet jag? Servitrisen föreslog en cab från Sydafrika till de bovina ansiktsdelarna. Jag var osugen på cab så det blev istället en - som det skulle visa sig - habil men lite korrekt och anonym rioja till. Nästa gång ska jag lyssna på servitrisen. Vi hade för övrigt två servitriser under kvällen. Hon som föreslog caben trivdes med sitt jobb. Den andra gjorde det inte.

Efterrätt var vi inte sugna på så vi beställde en bit ost istället. En grönmögelvariant. Genant nog frågade jag inte vad det var för sort. Den var salt, aggressiv och var upplagd tillsammans med ett tunnt hårt bröd som innehöll aprikos och hasselnötter och en dutta kvittenmarmelad. Vi drack PX till den. Jag kan konstatera att jag inte gillar arga ostar längre och att jag inte längre slår volter över söta viner. Det kan ha varit roquefort, för övrigt. För stor, för salt, för mycket av allt. Vi fick in lite mer marmelad och bröd för att kunna hantera odjuret och tog också in varsitt glas av en bra barbera d'asti.

Sedan gick vi till Snotty där DJ Ondska stod för hälften av musiken. Den andra hälften stod DJ Per Automatik för. Man kunde få intryck av att det var kill-kväll. Det blev ett glas Estrada Creek. Filmkritiker-H och hans kamrat, den ständigt glade nyhetsbyrå-journalisten S ramlade in strax före stängningsdags. J gick hem, han skulle "jobba hela söndagen". De hade sett "Ljust och fräscht" och hade varit hyggligt roade. Vi promenerade till korvkiosken vid Björns Trädgård där vi åt korv. Sedan skildes vi åt vid Slussens t-banestation.

Josmeyer pinot blanc

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588)

Ibéricos Crianza Tempranillo 2007 (nr 75945)

PX (?)

Piagé Barbera d'Asti 2009 (nr 72204)

Estrada Creek Cabernet Sauvignon 2005 (nr 74308)

 

2011:3 Där lever livet som allt var som förut

På Stockholm. Jag hade inte använt den prepositionen om det inte hade varit för att Stockholm i det här sammanhanget är finkrogen som sedan en tid ersatt den folkliga sylta i anslutning till Centralstationen som fordom låg här. Och man går på krogen, inte i den.
Blanc des blancs, gewurz och riesling blev det. Chardonnay är bra i bubbel, det vet alla redan. Gewurzen var gyllengul men tonade mot höstlövsaktigt rosa och doftade lichi. Godaste varianten på länge! Rieslingen som ni inte kan läsa etiketten på var knastertorr och doftade petroleum. Hirsch, Zöbing, Kamptal, Österrike. Ni förstår säkert.

2011:2 Vitt vin

Det var paus i bandymatchen mellan Sirius och Boltic. En match som delats upp i tre perioder på grund av det virvlande snövädret. Isen behövde helt enkelt plogas. Jag stötte ihop med grannpojken - han får det namnet eftersom vi bodde i samma hus när vi var små - och vi gick in i Bandyalliansens tält för att värma oss. "Det finns många bra Madiran i det tillfälliga sortimentet nu" sa grannpojken. "Är de inte för hårda fortfarande?" undrade jag. Grannpojken hävdade att han "tränade" på tannat nu och räknade upp producenter från den där regionen i sydvästra Framkrike. "Jag har bunkrat upp på goda röda nu".
"Dricker du aldrig vitt?".
"Nej, jag dricker till 90% rött".
Matchen vanns för övrigt av Sirius med 6-2.

Stora delar av den vindrickande mänskligheten dissar fortfarande viner där skalen - oftast inte - har fått vara med när druvmusten jäser. Jag tror att okunskap spelar en större roll än smak som skäl för denna omständighet. Det vill säga att så många i övrigt omdömesgilla ogillar de vita vinerna.
Lite förenklat: det är dyrare att tillverka vita viner, därför får man oftast mer för pengarna när man köper ett rödvin för samma pris som ett vitt. Om man inte känner till det är risken att man släpar hem vassa, gälla, magsyreliknande druvjäsningar överhängande.

Så mitt råd till er som köper rödviner i 80-kronorsklassen är att lägga på 30, 40 kronor och fråga den kunniga personalen på Systembolaget vad de rekommenderar när ni ska välja ett vitt av motsvarande kvalitet.

Min senaste favorit bland de prisvärda, vita är ett vin från Anjou med gröna äpplen, frisk jästighet och lite bivax i doften. Bra syra, hygglig längd - en idealisk aperitif. Dessbättre i det ordinarie sortimentet:

Domaine FL Le Chenin 2009 (nr 2197), 119 kr

2011:1 Nyårsambitioner

Tillbringa mer tid utomhus, mindre tid här. Skrinna, cykla och paddla mer. Laga mer mat, träffa mer folk. Bli bättre på praktisk sensorik. Baka mer. Välja ekologiskt odlade viner i högre grad. Göra mig av med saker. Läsa mer. Bli sakligare.

Tio ambitioner för året. Löften är för högtidliga.