2011:27 Steen i glaskrus

Utbudet av fransk chenin blanc i Hötorgshallens systembolagsbutik är generande litet. Eller, för att prata klarspråk, obefintligt. I skrivande stund alltså. Ingen vouvray, ingen coteaux du layon, inte ens Le Chenin, mitt husvin, för de. 

Jag hade bjudit hem gamla kompisar på en inflyttningsprovning igår. Gamla kompisar låter väldigt stolpigt men det är i det här fallet rättvisande. M har jag känt längst, vi gick i samma gymnasium, läste kemi tillsammans under tre terminer och ses nuförtiden nästan bara på annandag jul. Jag tror att vi närmar oss 30 år av vänskap. H är senast in i den här annandagskretsen. Han är E:s pojkvän sen ett par år, så han ingår strikt taget inte i kategorin "gamla kompisar". Åtta gäster inalles.

Det var tänkt att vi, de gamla kompisarna, skulle prova tre chenin blanc-viner, företrädesvis franska sådana. Nu hade Hötorgshallen inte några så det fick bli två sydafrikanska: Rudera och Tokara. Den förra var okej, den andra kan ni glömma. Det gjorde vi som provade också, det är den enda flaskan som är halvdrucken. 

Jag köpte tidigare i våras en flaska Savennières Trie Spéciale (nr 90239) 2007 i Regeringsgatans butik. Den var komplex med bra syra och botrytistoner. Finlemmad på något sätt. Det är ett vin jag gärna dricker fler gånger, men till mat. Skulle gärna ha tips om vad man äter till. Igår åt vi olika ostar, lite hårda getmjölksbaserade, ett par gruyère, en kornblomst som inte fungerade med de vita alls och en morbièr som doftade rutten tång. Men jag skulle alltså vilja veta vilka maträtter som passar bäst till en savennières.


Provningen var blind, jag lät gästerna gissa vilken druva det var fråga om. De fick veta att det inte var någon ovanlig druva, typ picpoul eller welschriesling. Sedan fick de med diverse ledtrådar från mig gissa sig fram medan jag förklarade, på ett förhoppningsvis inte mästrande sätt, varför det inte kunde vara varken riesling, gewurztraminer eller sauvignon blanc i glasen.


Avslutade gjorde vi med ett biologiskt vin som jag köpte i Marseilles häromtiden. En côtes-du-rhône från Marius Pradal: Cuvée de L'Ours 2007. Detta vin hade naturligtvis inget att göra med chenin blanc men det var friskt och småkärvt på ett uppfriskande sätt. Marius Pradal är svårgooglad. Man kommer in på diverse webbplatser som tycks skapade det förra århundradet, dock ingen skapad av själva vinhuset. På sätt och vis sympatiskt att man ägnar så lite tid åt webben.

För övrigt är inget övrigt att tillägga mer än att vi drack något från Piper-Heidsieck när min bror med sambo blev herr och fru igår under eftermiddagen. Leve brudparet, hurra!

2011:26 Främmande

Det blir allt svårare att skriva. Vad det än rör sig om. För fem år sedan tyckte jag att det var av oavvisligt allmänintresse att jag hade suttit på Judit & Bertil - krog i Hornstull i Stockholm - och druckit ett glas Black Tie Riesling eller Virtuoso Syrah eller vad det nu var jag drack där varje vecka när fredagsgänget träffades. Ett gäng som slutade träffas på Judit & Bertil någon gång när jag var i Kina. Men när jag fortfarande bodde här brukade jag skriva om våra fredagsträffar och jag brukade inbilla mig att mitt liv skulle vara intressant. Eller att det var roligt att skriva om det. Eller kul för någon att läsa om. Eller något. Nu vet jag inte längre.
Jag var åter på Judit & Bertil i fredags, jag och E skulle se Brighton Rock så jag väntade på honom, med ett glas Black Tie Riesling och jordnötter. Andreas och Pelle som drev stället för fem år sedan ser man på ett bildspel från någon blöt kickoff i skärgården ett bildspel som visas på en skärm till vänster om bardisken men man ser dem inte längre på Judit & Bertil. Tror att de sålde vidare till någon annan.

Jag satt på uteserveringen och läste DI Weekend som jag tagit från jobbet och försökte tjuvlyssna lite på 20-någontingarna som satt i närheten medan jag drack av rieslingen och väntade på E. De rökande 20-någontingarna. Det verkade inte som de hade något som jag var intresserad av att lyssna på. Minns inte ens vad de pratade om.

E dök upp och vi gick till en libanes uppe på Högalidsgatan. En libanes där tunt bröd serveras i plastpåsar som det tunna brödet alltid tycks göra på libaneserna. Det röda vinet var inte något att skriva hem om. Rätterna hyggliga. Tänkte att K skulle hatat köttfärsrätten. Den smakade kryddpeppar, något jag inte heller är entusiastisk över.

Så gick vi på bio. En ganska tam film. Sedan till Strand. Jag drack rosé där och jag brydde mig inte om att ta reda på vad det hette. Unga människor och det känns knappast som en överaskning. Det bestående intrycket: jag känner inte längre igen någon när jag går ut. Har tiden sprungit förbi mig? I så fall gjorde den det för länge sedan.

Det är en konstig tid. Jag följer en person på twitter som är knappt halva min ålder. Det började med att hon följde mig. Hon är smart, skriver bra om kultur, samtid och ibland väldigt utelämnande om sitt liv. Och twittrar om fester och klubbande. Häromdagen när jag var på hemväg från ett 50-årskalas norr om stan såg jag henne på Liljeholmens tunnelbanestation. Det föll mig aldrig in att gå fram och hälsa och säga: "Hej, jag följer dig på twitter." För vi har ju aldrig träffats.

2011:25 Ett långsamt farväl

Jag kan inte dricka billiga viner längre. Med ett undantag: Les Fumées Blanches. Det håller sommarstugestilen. Efter alla dessa år. Vilket bevisades vid kvällens gårdsfest i innerstaden där jag tvingades dricka öl och sprit innan jag kom på att den här budgetvarianten i box av den bland annat från Bordeaux kända varietalen sauvignon blanc inte bör skämmas för sig. Och därför drack två glas av den.

Les Fumées Blanches Sauvignon Blanc (nr 22139), 212 kr

2011:24 Åtta flaskor av den här tar kål på dig

Jag har ju ingen vidare fart i skrivandet nuförtiden. Det har flera skäl av vilka jag inte tänker nämna ett enda här och nu. Kanske någon annan gång. Livet är för kort för att man ska dricka dåliga viner, brukade jag tänka. Nu är det mer att livet är för kort i största allmänhet. En föga upplyftande tanke.
Viner från Australien kan vara upplyftande. Den alltid läsvärda The Economist har en artikel som handlar om den australiska öltillverkaren Fosters inhopp i vinbranschen. Läs den här. Eftersom jag just inte har något mer spännande att skriva nu.