2011:61 Årsbästa

Jag kan inte göra årslistor längre. Jag har druckit för få viner, besökt för få krogar, sett för få filmer, läst för få böcker och lyssnat på för få album. Däremot kan jag utse årets vin, inte för att det är det godaste vinet jag drack under 2011, utan för att det är vinet jag återvänt till flest gånger. Jag sitter faktiskt i bloggande stund med ett glas bredvid mig och gläds åt att det fortfarande är så bra.

Nu påstod hemliga morsan häromdagen att det var på väg ut ur systemets sortiment. Jag har inte kollat upp det. Senast jag drack vinet var hemma hos hemliga morsan för övrigt. Om det är sant att det är på väg bort så kan jag leva med det också. Och minnas 2011 som året då jag drack det.

Och krogarna kan jag inte heller skriva om. Dels har jag bevistat för få, det skulle det bara bli onyanserade sågningar om Döda Havs-saltningen av rätterna i köttporrtemplet AG - som jag bara har varit på två gånger - eller överdrivna lovsånger till Deville och Bastard så jag avstår. (De andra krogarna har jag redan glömt.) Jo, jag gillade innergården bakom Djuret också, i somras, inte minst för den trevliga vinpolicyn!

Har jag sett några bra filmer under året? Förutom Ruben Östlunds "Play", Michael Winterbottoms "The Trip", Björn Runges "Happy End" och Debra Graniks "Winter's Bone". Knappast. Skulle vara Darren Aronofskys storslagna balettskräckis "The Black Swan" i så fall.

Jag började läsa Alice Munro för ett par veckor sedan, "Too Much Happiness". Jag saknar ord för hur bra den är. Den kom 2009 så den passar egentligen inte in här.

Musiken har jag minst koll på. Radioheads "King of Limbs" var verkligen inte samma överumpling som 2007 års "In Rainbows". Bäst i år är Bon Ivers "Bon Iver". Jag har haft ett närmast monomant lyssningsförhållande till den. Nästan monogamt. Ison & Fille, förresten.


Annars är jag mallig över att tackas i inte mindre än TRE matrelaterade böcker som gavs ut. Det kommer inte att hända igen.

Här är årets vin, förresten.

2011:60 Vem är du?

Lillpärlan hade bjudit till glögg i lägenheten vid Västerbrofästet. Det var ett slags knyt och ändå inte. Hon hade skrivit i inbjudan att allt utom ost var välkommet. Det hade jag missat och därför köpt en bit gruyère förutom den obligatoriska flaskan vin som jag alltid tar med mig när jag ska bort. Eller hem till någon. Jag kom in från regnrusket ganska sent och skulle vidare senare samma kväll. Där fanns glögg, tryfflar, parmesankex och baconkolor. Bland annat. Och inte mindre en fem matbloggande kvinnor. Jag gav Lillpärlan vinflaskan. Gruyèrebiten låg kvar i jackan.

En av gästerna frågade vem jag var. "Jag heter Daniel Olsson, jag har en blogg som heter Vinlusen som jag inte skriver så mycket i längre, jag umgås med och känner en massa matbloggare men  är egentligen en fejk eftersom jag inte lagar så mycket mat utan mest gillar att äta och ha åsikter om den. Och om vin. Och om annat. Jag twittrar också men skriver inte så mycket utan följer en massa mer eller mindre intressanta personer som jag retweetar ibland. Om jag inte bråkar med Griskindspatrik eller Lillpärlan eller båda två om vilka viner man inte ska dricka till limebaserade hamburgertillbehör. Med hashtaggar som #interottiallafallgate.

Lillpärlan berättade att hon hade haft uppehåll så länge i sitt bloggande att hon inte längre kom ihåg lösenordet till den. Någon annan hade inte heller bloggat på ett halvår typ. Jag har inte bloggat på länge heller.

Innan jag gick berättade jag att det fanns en bit gruyère i min jackficka och frågade om någon ville ha den eftersom den annars bara skulle ligga och svettas under kvällens krogbesök. Smaskens fick den, om någon undrar.
 
Jag hade dubbelbokat mig så jag blev inte långvarig hos Lillpärlan. Vi är några vänner som brukar träffas på ett kontor, spela pingis och dricka vin eller öl och sedan gå på krogen. (Det har inträffat en gång, för ett år sedan). M hade försökt boka Chez Betty eftersom geniale Robin hade hyllat den men där var det fullt eller stängt. M messade att det hade "skitigt sig". Det fick bli Bistrot Paname:

Escargots, sniglar med persiljesmör, 6 st 88 kr


Boeuf Bourguignon (ej på lördagar) 195 kr


La tarte du jour 82 kr


Och till det tre goda viner som jag inte skrev upp namnen på men ett var en chablis, ett var rött och ett var banyuls. Bistrot Paname var så trevligt så att jag nästan skulle kunna bosätta mig i en etta med kokskåp i samma kvarter. Nästan.

2011:59 Herr L och herr S

En kollega fick förhinder och krängde biljetterna för mindre än halva priset. Jag ringde kulturchefen och vi slog till. Underhållning är tidsfördriv för sådana som är tråkiga, har tråkiga vänner eller bara har tråkigt i största allmänhet, har någon sagt. Jag brukar påstå att det bland mina vänner finns de som slår alla ståuppare med hästlängder. Och att jag därför inte går på ståuppkomedi. Det kanske inte är sant. Men vad som är sant är att jag inte särskilt lockas av föreställningar som ska locka till skratt. Därför hade jag heller inte särskilt höga förväntningar på den show som nu går på Djurgården för utsålda hus: Ljust och fräscht. 


Jag har bara tre invändningar:
1. Man använder inte svordomar i epitet om ens mormor.
2. Att referera till kvinnor som apor och kossor.
3. Skämta om Claire Wikholms underliv, nja.


Bortsett från det - som säljaren som aldrig kunde ta ett nej sa - så är det en storartad föreställning. Som inte handlar om inredning om nu någon trodde det. Den tar bara inredning som sin utgångspunkt för att få oss att skratta åt vår ängslan och vårt konstanta missnöje. Och det gjorde jag. Gott, ska tilläggas. Liksom resten av publiken på Cirkus.


Det skämtades bland annat om att kränga en femma på Banérgatan med hjälp homestyling som bestod av champagneflaskor lagda i kylen. Där denna bloggposts vinanknytning.


Jag gillade den och kan rekommendera den. Men ni behöver inte ta er till Cirkus, den visas säkert i en teveapparat i en framtid inte särskilt långt borta.