2013:2 Gulddrakar på kaféet

Jag gick från jobbet vid fyra via Sveavägen, Hamngatan till Kungsträdgården. Utanför ingången till Caféet som aldrig har varit Caféet för mig - jag kan räkna de tillfällen jag satt min fot där på ena handens fingrar - stod P och väntade på sitt sällskap. P skriver ofta vad hon gör på facebook så det känns som jag ser henne ganska ofta. I köttvärlden - som den kanske kallas - träffar jag henne i genomsnitt en gång om året. Det är alltid lika trevligt. Vi pratar lite medan jag väntar på att en annan P - tillika den som bjöd med mig efter att jag halvt på skämt twittrat om att jag inte ens blir kompismedbjuden på galor längre - ska komma.
Om jag kommer att läsa det här om några år så är det viktigt att jag får med att det är en kall januari. Temperaturen var nere på -18 i morse, jag har låtit min dubbdäcksförsedda cykel stå i cykelgaraget här på platån och trängts i de kollektiva spårvägar som tar mig till arbetet om morgonen de senaste dagarna.
För framtiden vill jag också skriva att Stockholm känns alltmer trångt och att många slutat anstränga sig för att smidigt ta sig i och ur tunnelbanevagnarna utan istället bara går rakt fram stötande och slitande nästan allt i sin väg. Det är naturligtvis outhärdligt men jag behåller lugnet och försöker att i alla avseenden förhålla mig så smidigt som möjligt till omgivningen.
Café Opera som etablissemanget heter är egentligen en väldigt vacker lokal invändigt. Jag har varit här i jobbsammanhang sent på natten, druckit dyra och ibland ganska tråkiga drinkar, väggarna har varit rosa och ljudnivån sådan att samtal varit omöjliga. Det har funnits en föreställning om att stället i sin klubbkostym skulle vara något att visa upp eller vistas i. Obegripligt.
Att det är samma rum P och jag blir insläppta i efter att blivit noggrant avbockade enligt en lista, därefter fotograferade, är svårt att tro.
Det är ett varmt ljus i lokalen nu, inbjudande. Vackert galaklädda människor samsas med sådana som undertecknad komna direkt från arbetet i något slags halvavslappnad kontorsdress, jeans och kavaj ni vet. Ljudnivån är hanterbar, i baren kan man få bubbel får vi veta. Jag dricker tillfälligt inte alkohol så jag får ett glas ingefärsöl som smakar mest ingefära och är föredömligt osöt. Två bord med diverse små, vällagade rätter att ta av står framdukade. Vid ett bord står L och K. Den förra har zombiemorfat sitt ansikte på facebook de senaste dygnen, det är skönt att se att hon är så till sin fördel bortanför tangentbordet. K har en fin svart klänning, hon ska presentera ett av priserna och ber mig ta en bild med hennes telefon när det ska ske. Hon ser till att jag och P får plats med våra tallrikar på ett litet barbord. Omtanken! Vid samma bord står ett par personer som jag tror båda arbetar eller har arbetat för en organisation som håller i ett återkommande evenemang i matbranschen och fått svenskarna att dricka latte. En av dem hörde jag för övrigt på radion häromdagen.
Jag var på Gulddrakeutdelningen i fjol. Då var det i ett palats på Riddarholmen som under en kort tid hade hyst en verksamhet för barnkultur för att därefter gå i konkurs. Hela arrangemanget kändes ganska spartanskt jämfört med i år. Jag var på samma evenemang 2006.
A som länge hade en köttblogg - numera nedlagd - kommer förbi och hälsar. En tevefotograf som jag träffade på middag för ett par år sedan ska bana väg genom publiken senare under kvällen när priset för lyxkategorin delas ut. Kladdkakeförfattaren ser jag också. Liksom en deltagare i vår träningsfysiologicirkel. Och så en massa ansikten som jag sett i bildbylines de senaste tio åren.

Det är i the Brass Bar som utdelningarna äger rum. Elin Peters är kvällens värdinna och presenterar de som ska läsa upp nomineringarna och motiveringarna under utdelningen. Hon har - enligt hennes chef - DN:s roligaste jobb, han har det näst roligaste.

Magdalena Ribbing presenterar det första, Krog Fynd, och berättar också historien om På Stan och krogkommissionen. Det har hänt en hel del på krogscenen sedan 70-talet, maten har blivit bättre och krogfylleriet tycks ha minskat, menar hon. Priset i kategori Krog Fynd går till Esperanto för deras halva vinpaket. Upp på scen kliver ett gäng i mina ögon väldigt unga tjejer och tar emot priset. Jag förstår att föregående mening kan tyckas gubbig och fördomsfull. Men det är vad ålder gör med mig, illusionen att jag är ungefär lika gammal som jag har varit de senaste 20 åren medan de som är yngre nuförtiden är betydligt yngre än jag var i samma ålder. Ni ser hur galet det blir. Kanske borde jag ha skrivit att några i Esperantos personal kliver upp på scenen för att ta emot priset. Hursomhelst, de, personalen, får frågan av Magdalena Ribbing om vilka som är de bästa gästerna - förutom de som beställer dubbla vinpaket - och vilka som är de sämsta. Det finns inga gäster som är de sämsta svarar en av dem.
Sedan är det dags för barpriset, jag har hoppats att det ska gå till 19 glas eftersom jag gillar stället i alla avseenden - ägaren, vinerna och maten - så mycket, men det går till Tjoget där jag inte har varit. En av de som jag pratat med tidigare under kvällen har sagt att det är bra. Ett gäng unga män och någon som beskriver sig som dubbelt så gammal som de unga äntrar podiet och tackar. Micken går runt, många säger något litet.

Det är så uppenbart att jag inte hänger med i restaurangscenen längre. Jag har inte varit på Tjoget, jag har heller inte varit på vinnaren i kategorin  Krog Mellan som presenterats av Lina Thomsgård - bland annat grundare av Rättviseförmedlingen - Ekstedt. Frantzén Lindeberg vinnare i kategorin Krog Lyx som funnits ett halvt decennium planerade vi att gå på för två år sedan, vi bokade till och med bord men bokningen försvann och sedan har det inte blivit av, känns ju nästan gammal i sammanhanget.
Jag gick lite hastigt fram här och nämnde inte att Niklas Ekstedt hade ett barn sittande på axlarna när han tog emot priset. Barnet var mer intresserat av sin polisbil än den uppmärksamhet som pappan fick i strålkastarljuset. Ekstedt sade för övrigt bra saker om balansen mellan arbetet och livet utanför arbetet bland annat.

Priset i kategorin Krog Budget gick till Speceriet. Prisutdelaren förutspådde att ordet Datja - ryskt sommarställe - skulle bli viktigt i årets mattrender eftersom ryssarna sedan länge har förstått nyttan med och njutningen av fermenterade grönsaker. Och syrat är ju som bekant, inte bara det hetaste just nu utan något som kommit för att stanna. Jag tolkar också in survivalism och självförsörjning i ordet Datja. Speceriet blev jag för övrigt väldigt sugen på att besöka.

AA Gill är en krogkritiker - bland annat känd för sina välformulerade elakheter - som delar ut priset i kategorin Internationell Gästdrake. I år verkar han dock ovanligt snäll och puttrig - det kanske är den svenska gastronomins topprestationer, läs pristagarnas kokkonster, som fått honom så mild. Det är nämligen Frantzén Lindeberg igen.
Jag lämnar lokalen när samtliga pristagare ska samsas på scenen för en gruppbild. DJ Qute spelar Michael Jacksons Wanna Be Startin' Something. P och L hastar mot baren i den större lokalen men jag som är nykter och lite trött går till garderoben där jag stöter ihop med nyss anlända A med lilla dottern på magen. Hon frågar om det kommer att vara några människor därinne. Det svarar jag att jag tror att det kommer. Sedan promenerar jag hem till Gröndal. Det är fortfarande kallt. (Men jag känner mig varm inombords, skulle jag kunnat skriva, vore jag inte så förb-t stiff.)

Just det, vinnarna fick en flaska Taittinger också.

Hårdfakta om utdelningen läser ni här. AA Gills motivering av vinnaren liksom sågningar av de krogar som inte höll måttet i kategorin Internationell Gästdrake kommer i Dagens Nyheter i morgon.