Jag kunde skriva om vad som hade hänt under dagen och avsluta med ett namn på ett vin. Ibland försökte jag vara rolig. Det fanns läsare som kommenterade.
Jag hade lojala och illojala läsare. De senare var sådana som hade haft min blogg på sina blogglistor och senare tagit bort den.
Jag tyckte att dagboksformen var meningsfull. Så meningsfull att jag knappt kunde hitta på något utan att senare skriva om det. Om jag så kom hem halv två på natten.
Nu är klockan snart halv tolv och jag tänker på vännen vars bror begravdes förra veckan. Jag tänker på en annan person som jag inte känner lika bra och som också har en bror, en bror han inte har haft kontakt med på 20 år. En bror i livet som inte finns i den personens liv.
Det går inte att generalisera om människor. Syskon är både lika och olika varann. Gemensamma gener och delvis gemensam uppväxt innebär inte att man har samma åsikter än mindre är vänner. Jag kanske påstår saker som är banala och uppenbara. De behövde skrivas.
Det här året har jag kommit till vissa insikter som inte är intressanta för alla och envar och därför utvecklar jag dem inte här heller. Men de har att göra med vad jag precis skrev.
På en återträffsfest i fredags blev jag påmind om att tiden går. Jag hängde inte riktigt med när den gick.
Idag då. Jag var på ett spinningpass, sedan tog jag mig på cykel hem via Liljeholmens galleria utanför vilken jag såg en hur taxichaufför som påpekat en felparkering fick höra "Sätt dig i din j-a bil och skaffa dig ett liv" av - förmodar jag - felparkeraren. Jag handlade. Hemma åt jag tortellinin med karljohansvampsfyllning som inte smakade karljohan ett jota varför jag fick pimpa dem med tryffelolja. Jag drack ett glas Mas Louise och åt två rader av en peruansk krav- och rättvisemärkt chokladkaka medan jag såg det sista avsnittet av "Top of the Lake". Fiktionen, denna räddare i nöden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar