2014:9 Demokrati

Jag står utanför Slussens T-baneuppgång och väntar på kulturchefen. Slänger en blick på EU-valaffischerna som sitter på staketen när en man närmar sig. "Den här regeringen vill man ju inte ha kvar i höst" säger han och tittar på mig. Han har en burk Sofiero i handen, han kan vara närmare 40 och det är något med hans beteende som är udda. Han stannar. Han ser mig aldrig i ögonen när han pratar och hållningen är lätt framåtlutad. Sofiero-burken håller han stelt i vänster hand. "Jag tror inte att den här regeringen sitter kvar efter höstens val" svarar jag. "Den här regeringen har förstört för alla, för gamla och sjuka och för svaga" fortsätter han "och det vill man ju inte ska fortsätta". Jag ångrar att jag har börjat prata med honom, jag irriterar mig på hans bruk av "man" - som om det fanns ett samförstånd mellan honom och mig i synen på regeringen. "Jag är mest intresserad av miljöfrågor, har inte så mycket koll på det du beskriver" halvljuger jag. "Men som sagt, det blir nog en annan regering, jag är miljöpartist och tror att de kommer nog att sitta i den." "Jag är Sverigedemokrat" säger mannen. "Du skojar!" utbrister jag okänsligt. "De vill göra det bättre för alla; pensionärer, sjuka och arbetslösa. Och så är de ju emot invandring och jag vill ju inte ha mer av den skiten". "På den punkten har du ingen sympati från mig" säger jag. Kulturchefen dyker upp och jag lämnar platsen. "Du hittar kompisar överallt!" säger han. "Jag har för första gången i mitt liv pratat med en Sverigedemokrat" svarar jag.