När vardagen blir invaderad av marknaden och man finner sig i ett läge som innebär att man inte längre sorglöst kan shoppa viner på ett sätt som man tidigare kunde, händer det att slumpen griper in i ens liv och gör så att man befinner sig i en lägenhet där en av värdarna öppnar en flaska som hen har köpt hos en vinimportör i Köpenhamn, häller upp ett glas och man känner mineraler, smält smör och mycket annat innan man låter det vila i gommen där det invaggar en i ett tillstånd av sällhet som blir kvar så länge efter att man har svalt det att man kan låta det dröja länge till nästa mun. Och så är det ofta med de finare vinerna, de går inte att dricka snabbt men de får dig att bli närvarande i stunden på ett sätt som det enklare plånket aldrig lyckas med. De finare vinerna förändrar däremot inget i det sorgliga tillstånd vår värld befinner sig. Men under korta stunder kan man förledas att tro det. Och vill därför att dessa stunder aldrig ska ta slut. Men underbart är kort och viss om att njutningen inte kan förlängas var jag mer än nöjd efter två glas av detta underverk. När jag steg ut i höstrusket ekade namnet på orten där druvorna skördats enformigt i mitt huvud. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune. Beaune.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar