För tio år sedan gick jag eller vi - om det nu fanns något sådant som ett "vi" - ofta till La Casa på Högalidsgatan. Folk bodde i närheten. Efter Judith & Bertil kunde man bli mätt där. Det serverades habila pizzor och personalen gjorde sitt jobb. Nu händer det sällan. Jag rör mig ju inte gärna utanför mitt postnummer. Ikväll hade jag dock tränat i Hagastan och skulle träffa A. Vi hade bestämt La Casa. Jag kom dit och åt en vegetarisk pizza och drack Letizia Syrah och Il Conte. A drack alkoholfri öl. Det spelades Eros Ramazotti i högtalarna.
Senast jag var där i juni hälsade jag på två män. A kände en av dem. När vi gick ut frågade A om jag visste vem den andra av dem var. Det var, berättade hon, Jan Arnald - en av mina favoriter bland de svenska deckarförfattarna. Han som kallar sig för Arne Dahl när han skriver om A-gruppen och om den europeiska grupp poliser som de senaste romanerna handlar om.
Hade jag varit tio år yngre skulle jag ha varit starstruck. Nu blev jag bara överraskad. På ett bra sätt.
Ikväll pratade vi, det gör man väl i regel på barer, men vad vi pratade om kan jag inte skriva.
På vägen hem, som jag promenerade, slogs jag av hur hopplös Långholmsgatan är - denna genomfartsled för bilister. Den högra sidan - när man kommer norrifrån - är en smal trottoar med solarier, skärmreparatörer och olika näringsställen. Den vänstra är lite rymligare med pimpade torget och har inte samma närhet till trafiken.
En annan hopplös gata i Stockholm är Lövholmsvägen i Liljeholmen. Det ligger knappt något fint längs den. Bara brunt och gult tegel, en ödslig parkeringsplats och några rivningsobjekt. Den fick gärna genomgå en ansiktslyftning.
För övrigt tror jag att fotografen - som tillsammans med en journalist greps i Ogaden-provinsen och sedan satt i etiopiskt fängelse med honom - var på La Casa och hämtade mat när vi var där. Men det kan också ha varit någon som ser ut som honom.
Godnatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar