2010:84 Trio

Nej, jag har inte varit i Malmö och ätit på krogen med det namnet. Trio var annars ett av alternativen när jag och M skulle ut och äta i den skånska huvudstaden i somras. Det var Trio, Bloom in the Park och Bastard som vi valde mellan. Minnesgod läsare vet att det blev den sistnämnda. Att jag valde namnet Trio på den här posten beror på att vi igår var tre män som skulle hänga. M har ni läst om tidigare, det är på hans kontor vi brukar spela pingis. Jag vet inte om jag har nämnt P, han är också en mer än 20-årig bekantskap. En tid spelade vi tillsammans. Om jag hade varit kvinna och det här en statusuppdatering hade jag kanske skrivit: "ska ner på stan för att hänga med raraste och finaste M och P". Det är ingen ironi, den där tänkta statusraden är ungefär vad jag skulle vilja säga men det är inte jag som skriver så. Ni får på något sätt ändå förstå att jag är glad över vänner som funnits med - från och till - i över 20 år.

Vi turades om i matcherna. Jag slog M två gånger och P en. Det har inte hänt tidigare, M vinner alltid när det bara är han och jag kring bordet. Jag fick till några märkliga servar som han aldrig förstod sig på. Jag, å andra sidan, lurades hela tiden av P:s pennskaftsfattade, hårt skruvade varianter.

Det stod en flaska med en österrikisk riesling i kontorets kök som jag smakade på. Jag antecknade inte vad den hette.

Efter sju matcher satte hungern in och vi gick till Deville. Vi fick sitta på dynorna igen och dagens rätt var tupplever i gräddig grönpepparsås. Jag föreslog att vi skulle dricka pinot noir, servitrisen pekade på en italiensk sådan. Den var god i sig - hög syra, rena ljusa bär, smörkola i eftersmaken - men skulle visa sig inte lira helt rent med fågelns inälva. Skulle P påpeka med ett annat mindre krystat ordval senare. Medan vi väntade på dagens tallrik hördes plötsligt ett "Nämen hej!". En mörkhårig tjej i svart gav P en kram över bordet. M påpekade att han också hade träffat henne, en gång på nittiotalet då hon intervjuade honom. Hon berättade att hon fortfarande gick i gymnasiet då. Jag förstod direkt vem hon var när jag hade hälsat på henne och fått höra hennes namn. På något sätt har jag alltid vetat vem hon är. På något sätt alltid haft respekt för henne. Lade tidigt märke till de stilsäkra krönikorna i olika magasin och dagstidningar under 90-talet. Sedan försvann hon. Tror att hon under en tid bodde på andra sidan Atlanten, sedan kom tillbaka och att hon för några år sedan släppte musik som inte på något sätt var oäven. Och fortfarande gör, visar det sig när jag kollar hennes namn på Spotify. Även om det här inte är riktigt min musik. Gillar texterna för det tryckta bättre.

När jag var yngre hände det ofta att starka känslor uppstod kring meningsskiljaktigheter över en film, en låt, en skiva eller en bok. Det händer aldrig numera. Jag börjar dessutom att bli orolig att jag inte har några starka känslor för eller emot något konstnärligt längre. Det är nog inte sant. En låt av Steely Dan spelades exempelvis i bakgrunden på krogen. Så jag frågade P: visst hatar du Steely Dan, va? "Ja, men jag älskar dig för att du kan komma ihåg det!". Själv älskar jag Steely Dan men jag blir inte särskilt upprörd över P:s aversion. Det kanske är mognad. Å andra sidan kan jag på ett omoget sätt uppröras eller reta mig på nästan vad som helst som kanske inte har direkt med smak att göra. Men jag träffar aldrig de som är beredda att försvara det som jag upprörs över. De verbala gemängen uteblir.

Jag åt apfelstrudel till efterrätt. Tog sedan ett glas Mâcon-Villages efter det, samma som förra fredagen faktiskt. P är en bättre vinprovare än jag som bara snackar och bloggar lite ofokuserat om det. Mina intryck stannar ju ofta vid ett. Kan sällan leta vidare. Förutom anis- eller fänkålsdoften som jag tjatade om förra gången jag bloggade så hittade han även rabarber i den här fantastiska chardonnay-vinifieringen.

Det här håller inte. Finkrog två fredagar i rad. För att jag är värd det. Nu blir det snålliv ett tag framöver.

2007 Nino Pinot Nero, Iuli, Piemonte

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

2010:83 Att återvända

Fredag. Det fanns ett recept på långkokt lammnacke i DN för några veckor sedan. Det skulle jag laga. Styckdetaljen förekommer inte ymnigt i köttdiskarna här i Gröndal. Istället skulle jag fråga efter den i en av Hötorgshallens köttaffärer. Det gjorde jag efter att ha tagit nummerlapp till den Systembolagsfilial som också finns där. Väntetiden var nämligen 67 nummer. Lammnacke fanns inte, det blev istället lammbog dvs lite ben, bindväv och kött. Lammnacken eller bogen skulle enligt receptet marineras övernatt i vin, mörkt öl, vitlök och rosmarin. Sedan skulle allt sjudas i sex timmar. På systembolaget föreslog de en halv flaska Rawson's Retreat till marinaden. Till rätten en bandol och en priorat. Jag var nu, så när som på en flaska mörkt öl och en kokpåse, färdighandlad.

M och jag skulle spela pingis på hans kontor. När jag kom dit var jag så hungrig att vi hoppade bordtennisen och istället stegade direkt till Deville som jag inte varit på sedan gengasfordonen togs ur bruk. Sofforna var upptagna så vi tog ett annat bord i loungedelen. Utan soffor men med ett slags pälsklädda, rygglösa dynor istället. De kunde man också sitta på och det fanns ju ett bord framför dem vilket var huvudsaken. Dagens rätt var kåldolmar. Det heter inte dagens rätt på Deville. Det heter dagens tallrik, fast på franska. Jag är övertygad om att de kåldolmar som serveras på Deville är världens godaste. Jag var inte sugen på världens godaste kåldolmar så jag beställde steak frites med bea istället. M beställde boeuf bourgignon. M dricker alltid Château d'Arlay och gjorde inget undantag. Inget fel i det, själv drack jag Volver. Volver är spanska och betyder kratta. Skojade. Volver är ett tempranillovin som är stramt, rent och generöst, vad det nu betyder. Gott betyder gud på tyska. Att kalla vinet för gud är överdrivet, gott är det tvivelsutan. Griskindspatrik bjöd på det den första gången jag träffade honom.

Personalen på Deville kylde vinet åt mig innan de hällde upp det. Jag tyckte nämligen att det var några grader för varmt när jag provsmakade det. Steken som jag åt kom från flanken, det vill säga samma del som Lady Gagas vid det här laget uttjatade köttklänning utgjordes av. Den hade en trevlig grillsmak men var lite för lite medium för mig, snarare rare. Jag kunde ha påpekat det men orkade inte. Rätten var också i största laget. Efterrätt fanns på menyn men inte i min föreställningsvärld. M åt någon sorbet eller om det var glass. Med en väldoftande tokajer till. Jag tog ett glas mâcon-villages till efterrätt. Det hade en lätt aniston, som vissa soave, men var annars så där chardonnayfriskt som oekade varianter av vinet är. Tänk chablis minus berggrund. Vinet ifråga är bra bortom ord. Eller kanske i klassisk, ursprungstypisk stil. Hehe...

På Ica Baronen köpte jag stekpåsar och en flaska porter. Väl hemma blandade jag vinet, portern, vitlöken och rosmarinkvistarna, lade i en påse och stoppade in i kylen.

Lördag. A och E med lille T skulle komma hit på middag. Vid halvtiden lade jag stekpåsen i kastrullen och sjöd den sedan medan jag plockade här. I receptet fanns det också en jordärtskockscrème och krämig dinkel. Den senare bestämde jag mig tidigt för att strunta i. När jag hade handlat lagade jag den förra men den blev soppa snarare än kräm. Jag lyfte upp stekpåsen ur sjudbadet stack hål på den och lät strålen passera en sil på väg till en annan kastrull. Jag satte kastrullen på spisen för att reducera skyn medan jag separerade kött från ben. Köttet var nästan lika mjukt som kokta kronärtskocksbottnar. Det fanns en del fett också, jag ville inte att gästerna skulle behöva äta det så det tog jag vara på och ställde åt sidan. Skyn minskade så sakteliga i volym, jag pepprade och saltade lite i den. Sedan stekte jag några trattkantareller och fräste lite fänkål som jag tillsammans med den reducerade lammskyn blandade med köttbitarna.
Bandolen - La Bastide Blanche - luftade och kylde jag. Den är sträv och vuxen i smaken. Prioraten - Tendral - smakar som något i Aladdinasken jag helst slipper. Det är carignan, på spanska mazuelo, som - tror jag - ger romrussintonerna. Jag börjar bli alltmer avogt inställd till carignan.
Jag serverade jordärtskockssoppa - där jag ersatte vitvinet med kycklingbuljong och skrapade lite muskot i - till förrätt. Lammgrytan var varmrätt. Sedan blev det en panna cotta med citron och rosmarin-smak till efterrätt.
Om lammgrytan kan jag bara säga att rosmarinmarineringen hade gett den en svag växtbeska som gör att jag hoppar örten nästa gång. Lammsmaken var däremot oförställd. Därmed god.

2005 Volver, Bodegas Volver, La Mancha

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

La Bastide Blanche (nr 2262)

Tendral 2007 (nr 2721)

2010:82 Gloire

Jag gick ju med i Munskänkarna igen. Igår var jag på Loireprovning under den minst sagt kunnige och erfarne Jan Rosborn. I Näringslivets Hus på Storgatan satt 80 pers och provade:

7404 Langlois–Chateau Crémant Brut 119:-

87268 Vouvray Hélène Dorléans Brut 2007, Bourillon d'Orleans 129:-

73977 Muscadet Cuvée Boss' Art 2009. Domaine de l'Écu 119:-

94089 Clos de la Coulée de Serrant 2007, Savennières 449:-

88981 Vouvray Vieilles Vignes la Coulée d'Argent Sec 2008, Bourillon d'Orleans, 129:-

94458 Sancerre Côte de Champtin Blanc 2004, Champault 188:-

94068 Clos de l'Olive 2005, Couly-Dutheil 209:-

82173 Moulin Touchais 1971, Coteaux du Layon 599:-

Provningen var halvblind på det sättet att det inte var att ta miste på vilka viner som var mousserande. Av dessa var vouvrayen bäst. Mest komplex med toner av smör, gröngula äpplen och jäst. Det andra mousserande hade 60% chenin blanc, 20% cabernet franc och 20% chardonnay. Sedan var det fyra stilla vita. Två var chenin blanc, en var muscadet och en var sauvignon blanc som ekats. Muscadeten var lättgissad eftersom den hade lite jästbubblighet kvar. Den var också mest endimensionell med en dominerande syra, nästan lite för hård för mig. Med några pilgrimsmusslor är intrycket kanske ett annat.
I vilket glas som sauvignon blancen gömde sig missade jag. Det var så mycket ek att endast eftersmaken skvallrade om fläder kände jag när facit kom. Jag hade gissat på en av de två chenin blancerna. Av dem var den billigaste, vouvrayen, mest trevlig. Nicolas Jolys gyllengula Savennières var motspänstig, lite stängd och hård. Om man luftar den ett dygn kanske den skulle bli bättre, menade Rosborn. Vouvrayen för bara 129 kr var desto trevligare.
I släp följde sedan en cabernet franc och så det berättelseomspunna söta vinet Moulin Touchais. Om det jag inte begriper vill jag inte slösa ord men låt mig gissa att caberneten gör sig bra till en gräddig svampsås. Ensam var den inte stark. Moulin Touchais då? Där är less verkligen more och i rätt fåtölj, med rätt bok eller rätt ost tvivlar jag inte på att några centiliter av den söta chenin blancen kan utgöra en helkväll.

2010:80 Sista inlägget?

Bilden: Swamp Thing från Uppsala. Pix som är längst till höger i bild har inte en konstig hatt, det är en högtalare bakom huvudet på honom.

"Eller så skriver jag en kommentar på din blogg!" Jag blev alldeles kall. Platsen var en matsal där jag satt med en potentiell kund för att äta lunch. Skulle det komma följdfrågor från kunden? "Vadå blogg, har du en blogg?" "Vad handlar den om?". Frågorna uteblev, tack och lov. Kunden frågade bara hur jag kände R och jag berättade att han hade varit en kund tidigare samt att jag kände hans fru sedan länge. "Det är en liten värld" viftade jag bort det hela. Jag har stött ihop med R några gånger sedan jag kom hem från Kina. Senast dagen före lunchincidenten, jag var då mer än lovligt stressad då jag hade glömt en jacka på en plats som det krävs särskilda arrangemang för att komma in på. Jag hann därför bara hälsa på honom som hastigast. Nu dök han som sagt upp i lunchmatsalen. R var ju tidigare på samma arbetsplats som J, och för J blev min blogg känd när jag var i Kina. (J är en gammal bekant.) Hur bloggen blev känd för J spelar mindre roll. Det kan ha varit jag som berättade om den eller någon annan som gjorde det. Det är därför inte konstigt att även R känner till den. Och det är helt okej att han gör det. Men jag vill helst inte att min identitet ska nå större kretsar än så. Därför kanske jag måste lägga av nu. Och ta bort gamla dumma inlägg. Eller bara skärpa till de kommande.

För övrigt var jag hemma hos M och N i Flogsta i fredags. De bjöd på petit chablis och côtes-du-rhône. Det var förfärligt trevligt. Vi läste kemi tillsammans för 26 år sedan och har sedan träffats på jämna födelsedagar, bröllop och disputationer. Men aldrig hunnit prata. Det gjorde vi nu.
Igår var jag hemma hos min bror och hans familj. Vi firade hans 43-årsdag med lasagne. Där blev det ett italienskt vin och sedan gick vi till Kafé 19 där det var konsert med New Orleans-funkstuk. Basisten, som gick i min gymnasieklass, träffade jag senast för sex år sedan.

Rösta, det gjorde jag för två veckor sedan. Om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen tänker jag fira det. Med champagne.

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588)

Côtes-du-Rhône (nr 2011)

Velletri Riserva (nr 22314)

2010:79 Tresmak

Det måste vara ägarens trygga jämtländska i kombination med den mångfaldiga vinlistan och läget som gör att jag älskar stället.
1. Det blev en chilensk, inte överekad, snarare lite i samma stil som Bonterra, chardonnay.
2. Och så en grand cru-riesling från Paul Blanck, elsassaren ni vet. Jag har druckit den en gång för längesedan. Märklig, syrafattig och drag som liknar pinot gris och gewurz. Det är ett bra vin som både har och inte har ett dugg med riesling att göra.
3. Sedan, till den 1000 dagar gamla goudan, blev det en osöt fransos med mycket carignan. Vinbloggare som från och med nu använder uttrycket "tidigare en skräpdruva" när de skriver om druvan får yrkesförbud. Men om vi använder ord som "gåtfull" och "otämjd" kan blir det kanske villkorligt. För vad är carignan egentligen? Det är en fullpackad druva som har ett budskap. Och budskapet är: "jag kväver er andra druvor med mitt tunga draperi av överdriven frukt". Undrar om den är släkt med den georgiska saperavi. Det är liksom samma andas barn. Den lirade så där med den holländska osten. Men, jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om den.

19 glas, Stora Nygatan 19

2010:78 Munskänkarna

Min gode vän Redaktörn har varit med ett tag. Jag var med för några år sedan. När jag åkte till Kina gjorde jag ett uppehåll i medlemskapet, ett uppehåll som jag bröt igår. Det kom sig av att jag och Redaktörn hade ett ovanligt långt telefonsamtal. Bland annat om Munskänkarna. Han berättade om provningar han hade varit på eller var på väg till. Gradvis började jag längta till de där källarvalven på Döbelnsgatan, källarvalv där man ostört kan ägna sig åt att prova viner under sakkunnig ledning. Jag bestämde mig för att gå med.
En annan god vän skrev, med anledning av en vincirkel som vi hade i våras, att det som var gemensamt för oss i cirkeln var att vi inte gillade Munskänkarna. Det är inte sant, åtminstone inte för mig. För några år sedan sålde jag en lägenhet till en man som är vinkunnig. Han var avogt inställd mot Munskänkarna för att han mött vinmakare i olika delar av världen som hade fått besök av ett svenskt vinsällskap vars medlemmar inte drog sig för att ha synpunkter på värdarnas vinframställning. Synpunkter som kanske inte alltid var grundade i någon större förståelse för slitet i vingården.
Det kan vara hur det vill med Munskänkarna, det som är bra är att föreningen möjliggör provning av viner som man inte annars skulle kommit få tillgång till och det under, som jag skrev tidigare, sakkunnig ledning.
Om allt går som jag vill så ska jag prova Loire den tolfte oktober. Bland vinerna finns representanter både från Vouvray och Savennières. Kan det bli bättre?

2010:77 Mistral

Igår, på morgonen lördagen den elfte september fick jag syn på en artikel om Savennières av Jancis Robinson. Chenin blanc är ju årets druva och min hittills största upplevelse av den är ett underverk av appellationen, signerat Nicolas Joly; Les Vieux Clos 2007 (nr 94085). Vinet ifråga drack jag på en herrmiddag ute i Stockholms New Jersey tillsammans med redaktör M och två av hans kollegor. Av samme vinmakare provar Jancis Robinson Clos de la Coulée de Serrant Sec 2008 Savennières och håller inte igen på entusiasmen.

När jag därför, strax efter klockan sex i går kväll kommer in i den gamla barnvagnsfabrikens lokaler på Sockenvägen 529, lokaler som numera hyser omtalade och omskrivna finkrogen Mistral, och får syn på just en sådan flaska i vinkylen tänker jag att det måste bli ett glas av den innan kvällen har kommit till ända.

Formgivare M sitter i soffan med ett glas Entre ciel et terre Brut. Det, får jag veta, är en champagne av en vinmakare som heter F. Bedel. Pinot meunier spelar i den här bubbliga drycken en mer framträdande roll än pinot noir och chardonnay varför syran inte är lika intensiv som den brukar vara. Gula äpplen och jäst är vad som slår mig i den här förhållandevis obubbliga champagnen.

Y och hennes väninna H anländer, efter att ha promenerat fel i kvarteret, en kort stund därefter. Vi sätter oss till bords. Vår hovmästare, sommelier och huvudservitör förklarar upplägget. Det finns menyer uppbyggda av en, tre eller fem rätter. Det finns vinpaket bestående av fyra viner som följer de fem rätterna. Alla väljer femrättersmenyn, jag och M tar vinpaketet, Y och H ett par glas var.



En aptitretare. Tre tomatsorter, smörbrynta lingon, kronblad från nyponros och ugnsbakad rödbeta.

Det första vinet, som visar sig vara kvällens bästa, är ett vitt vin gjort på en blå druva, dvs en blanc des noirs. Den heter också det: Pierre Frick 2006 Blanc de Noir. Varför är då detta vin så bra? Jo för att det smakar som en extraktrik pinot gris, har toner som går åt botrytishållet och är hyggligt extraktrikt utan att vara "fett". Och så är det svalt på det sätt som bara fina viner är.


Första rätten. Under de här bladen göms en massa godsaker.

En av fjolårets oväntat positiva upplevelser i vinväg var Montirius Vacqueyras Les Garrigues. Vinhuset har en viting baserad på rousanne, marsanne och grenache blanc, Montirius 2006 Vacqueyras-Blanc, som doftar på det där lite stekta, nästan orena sättet som vissa vita cndp:er kan göra. Lacknafta, säger M. Svettig hund, säger jag. I smaken är det lite glest, inget att överblogga.


Rätt nummer två: några bönsorter, puré av bondbönor, karljohan på rabarber som smagsatts med granskottsjuice, mandel, stolt fjällskivling och grädde som innehåller vin jaune.

Alla viner serveras ur karaff på Mistral. När kvällens första rödvin kommer ut säger jag "det här är inte pinot noir!". En föga djärv gissning med tanke på tätheten hos Leon Barrat 2007 Jadis som ska passa både till svamp- och grönsakstallriken som inspirerats av Michel Gras och till lammserveringen. Vinet är från Languedoc-Rousillon och baserat på carignan, cinsault och syrah. Doften är lite vilt animalisk, smaken är större än doften och klockren till lammupplägget som innefattar hjärtmuskel.

Den första efterrätten, en yoghurtglass med fina längshyvlade gurkbitar i rullar som rymmer annat ackompanjerar ett grönt japanskt te som serveras kallt.

Efter yoghurtglassen blir det treårig prästost och en comtésläkting från Pyrenéerna. Den dricker vi ett annat vin från Pierre Frick till: 2005 Grand Cru Gewurztraminer.


Rätt nummer fem: osötad getmjölksglass. De vita, pastaliknande, tandaliknande rundlarna är tunna skivor av zucchini.

När middagen närmade sig slutet blev jag sugen på ett glas vitt av något slag. Endast ett vin, nämligen Tissot Arbois 2005 Special erbjöds. Lite oxidativa sherrytoner trots att det varken är ett vin jaune eller tillverkas som ett sådant. Clos de la Coulée de Serrant Sec Savennières skulle jag däremot varit tvungen att beställa en flaska av för att kunna smaka.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Mistral, om valet av säsongsanknutna, lokala råvaror. Om finliret med smaker. Detaljer som gösroms- eller strömmingspulvret. Preferensen för biodynamiska producenter och vinmakare. (Vill en passant bara påpeka att jag tycker att biodynamik är mumbo jumbo. Det hindrar inte att många biodynamiker framställer fantastiska produkter.) Högtidligheten när kockarna kommer ut i matsalen och presenterar rätterna. Den ödmjuka, okaxiga och sympatiska framtoningen. Den skenbara minimalismen. Med mera.
Men jag antecknade inte medan jag åt och det fanns ingen skriftlig meny. Därför - bland annat - saknas flera detaljer. Läs vad andra skriver.

Mitt intryck av Mistral är gott men jag är inte knockad. Min hitintills största upplevelse i restaurang-Sverige, Oaxen 2005, står fortfarande obesegrad.

2010:76 Varma händer och kalla

Såg Polanskis film The Ghost Writer. Den var snygg, spännande och ändå lite platt. Jag har sett långt ifrån alla filmer av regissören, men av de jag sett är Chinatown (1974) den jag helst återvänder till.
Senast jag såg en Polanski-film, nästan tio år sedan, var det The Ninth Gate. Det var ett eländigt skräckpekoral som varken räddades av en avklädd Emanuelle Seigner i en biroll eller Johnny Depp i huvudrollen. Huvudrollen i The Ghost Writer som spelas av Ewan McGregor är en spökskrivare i färd med att författa memoarerna åt en brittisk för detta premiärminister. Ministern som spelas av Pierce Brosnan har haft en annan spökskrivare som omkommit under mystiska omständigheter. Ewan McGregors rollfigur gillar inte vitt vin, trots att det är biodynamiskt, utan föredrar destillerat, typ whisky och calvados. Mot slutet av filmen finns en snygg scen där kameran passerar en massa händer som håller i vinglas. Just hur man håller i vinglas i filmer har jag tänkt på. I de flesta filmer, Sideways möjligen undantagen, omsluter rollfigurerna kupan med händerna, så som man i vinprovarsammanhang har blivit avrådd från att göra eftersom det påstås värma vinet för snabbt, så även i denna. De flesta människor håller nog i vinglasen på det sättet för övrigt. Om jag var bättre på fysik skulle jag räkna på hur snabbt en 37-gradig hand kan överföra värme genom glaset till vätska, i det här fallet en blandning av alkohol, vatten och diverse syror. Jag misstänker att risken är överdriven, åtminstone om man har mer än provningsmängder i glaset. Nu är för övrigt inte alla händer lika varma, de med svalare fingrar och handflator kanske törs hålla kupan längre än de med varma. Bokstavligt kalla händer kan man inte lasta någon för men bildligt kalla händer hade jag gärna varit utan. Särskilt som jag drabbats av dem två gånger på knappt två veckor.

2010:75 Blomman, frukten och kärnan

2010:73 Fotbollskväll

Var hemma hos J på Tjustgatan. Han hade riggat en skärmduk ovanför köksbänken och en digitalprojektor på hyllan ovanför soffan. Ljudet kom ur högtalare från olika platser i rummet. Sverige skulle möta Ungern i fotboll. Producent-J var där liksom gitarristen i ett av Sveriges få politiska band. J som alltid är en generös värd hällde raskt upp ett glas Ysios åt mig.

Matchen gick på kanal 6 som är en Viasat-kanal. På sådana är det ofta reklam. Vi stängde av ljudet när det var reklam. Jag har blivit mer avogt inställd till reklam de senaste åren. Det kan ha flera orsaker. Antingen kan reklamen ha blivit sämre eller så har jag blivit mer gnällig. Eller så är det en kombination, som man så ofta säger. Igår var det särskilt en snutt som fick mig illamående. En bank ville visa varför det var viktigt hur man lånade pengar genom att illustrera hur det påverkade var man kunde semestra och vilken bil man kunde köra. Det var söderhavssemester och suv om man lånade på rätt sätt. Regn och skrotbil om man lånade fel. Konsumismen, vår samtids starkaste ideologi, gör mig nedstämd. Både för att den känns torftig, och för att den driver på resursslöseriet.

Fotbollen då? Efter en seg första halvlek blev det fart i den andra. Pontus Wernbloom (sic) gjorde två mål. Jag kan egentligen inget om fotboll förutom att jag förstår offside och när det blir mål. Det här med de olika spelarnas roller har jag också greppat något sånär men när mina medtittare sitter och skriker om hur de borde röra sig på planen så håller jag tyst. Det känns skönt att vara riktigt off på något. Ännu skönare var det att Sverige vann.

Efter matchen hade vi musikgissningslek. Jo, ni läste rätt, fyra män kring och i 40-årsåldern hade musikgissningslek. Det är sådant som män kan göra tillsammans ibland. Vi turades om att välja låtar på Spotify. Eftersom jag ofta satte låtarna redan efter ett par taktslag fick jag höra att jag var "helt sjuk". Det ser värre ut när det skrivs än när det sägs. Värmen försvinner i skriften.

För övrigt tycker jag att det är en trist valrörelse. Det är mest skatter, RUT och ROT. Politikerna borde lägga mer krut på de viktigaste frågorna, det vill säga de som rör miljön.

Apropå miljön är det glädjande att Björn Lomborg delvis har bytt ståndpunkt i klimatfrågan. Jag skriver "delvis" för att han påstår att han alltid har varit medveten om problemet men tidigare tyckt att det fanns viktigare problem för mänskligheten att lösa. Nu räknar han klimatfrågorna till dessa. Det är aldrig fel att ändra sig om man gör det till det bättre.

Och eftersom ni vill veta så är jag i betydligt bättre stämning nu än tidigare i veckan.

Det blev sammanlagt fem olika viner under gårdagkvällen:en rioja, en barolo, en zinfandel, en crôzes-hermitage och en årgångs-beaujolais Morgon de Puy, 2006, se bilderna. Riojan var bäst, den var som en bra bordeaux.